Jag har känt mina bästa vänner i stort sett hela livet. Ett gäng underbara kvinnor som hängt med i vått och torrt. Vi har tagit varandra genom tonårens kärlekssorger, skoltröttheten, småbarnsåren och förbi karriärvåndorna, tonårsbarnen och skilsmässorna.
Vi har skrattat, gråtit och bråkat. Vi känner varandras respektive, syskon, ungar och gamla föräldrar. Vi har sett varandra komma och gå i livet.
För några år sedan bestämde vi oss för att formalisera det hela lite grann. Vi ville helt enkelt se till att vi skulle fortsätta träffas och inte försvann in i våra olika liv och tappa bort varandra och vår helt unika vänskap. Och inte kunde det finnas en bättre grogrund för lite kollektivitet.
En klubb bildades och ett bankkonto startades. Här behövs förstås inga avtal, och inga regler. Vi är ju vänner, vi tar ju ansvar, vi är ju överens. Ja, du fattar...
Nu har det gott några år och vi börjar inse att det inte är så enkelt det där med att bygga ett samhälle. Missförstå mig rätt nu. Vi sparar, vi reser och vi skrattar och gråter. Men det är lite knöligt att få till det där praktiska ibland.
Vad ska gälla när någon inte kan följa med, hur gör vi när någon inte betalar i tid, är det möjligt att byta datum, kan någon som inte är medlem i klubben ändå få åka med. Och vem är det som bestämmer här egentligen?
På årets resa, som förövrigt gick till Åländska skärgården och som innehöll alla de där ögonblicken som kan få en att klara av tillvaron till och med novembermörkret, skrev vi så en liten regelsamling. Så nu har vårt lilla samhälle ett slags skatt och en slags lag. Vi får väl se om vi behöver någon vald beslutande församling också eller om vi kan göra som de gamla grekerna och samlas på torget för beslut. Och det där med domstolar tror jag vi väntar lite med.
Nästa år, då resan går till Stockholms skärgård med mig som reseledare, undrar jag om vi inte ska fundera över hur vi ser på det där med arbetslinjen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar