Det sociala livets elementära frågor 

Jag tror att vi talar alldeles för litet om arbetets sociala funktion. I undersökning efter undersökning toppar ”bra kollegor” listan av saker som gör att man gillar sitt jobb. Själv har jag haft förmånen att flera gånger i mitt liv kunna ta lite längre ledigheter och bo och resa runt i världen. Jag är ledsen att säga det - alla mina nuvarande och tidigare arbetsgivare – jag saknar aldrig själva jobbet. Och då vet alla som känner mig att jag går inför det med liv och lust när jag håller på.

Nej, det som får mig att få något nostalgiskt i blicken är tanken på det där kreativa problemlösningen vi hade kring någons skrivbord, det där långa lunchsamtalen som man kan få till ibland när arbetsuppgifterna tar en liten, liten paus, det där förlösande skrattet vid en långt sammanträde där svåra beslut ska tas, det där after worken när alla på gruppen kunde följa med eller de där små enkla frågorna kring hur helgen varit eller om barnbarnet blev glad när hon hämtades på förskolan igår.

Självklart är det så att när man är borta från den plats man kallar hemma så saknar man andra människor också. Sin familj, sina vänner, sina grannar. Trots att jag och maken verkligen gillar att bara hänga i varandras sällskap är varje gäst här en energiinjektion. Samtalen, interaktionen, skratten.

Men det är inte det där enkla sociala kittet som finns på jobbet. En före detta kollega till mig som blivit pensionär sa till mig en gång att det svåraste av allt när man blev pensionär var att få till det där otvungna umgänget som man har på ett jobb. När man bestämmer att man ska fika med en kompis, bjuda hem grannarna på middag eller ha de vuxna barnen boende hos sig i mellandagar så krävs det liksom en annan insats. Man kan inte bryta upp efter 15 minuter och säga att man måste bli färdig med det där artikeln, lösa av någon i kassan, rätta prov eller vad man nu gör där på sitt jobb egentligen.

Vi vet idag att fler och fler människor upplever oönskad ensamhet och att den psykiska ohälsan ökar. Vi vet också att lång frånvaro från jobbet ger upphov till längre sjukskrivningar och svårare att få nytt jobb. Vi behöver det där sociala kittet. Hur fler ska få tillgång till det, även när man är sjuk, arbetslös, pensionär eller föräldraledig borde sysselsätta fler kloka hjärnor – hos facken, hos arbetsgivarna, i partierna, på arbetsmarknadsdepartementet, på socialdepartement  och på alla Inte för att samhället är skyldigt att se till att vi inte känner oss ensamma utan för att vi skulle få ett bättre samhälle.

Ett första steg vore kanske en liten revolution bland rekryteringsannonserna. Låt oss sluta söka jobb hos arbetsgivare som säger att de erbjuder stimulerande arbetsuppgifter och intressanta utmaningar och som söker dig som är strukturerad, självgående och ansvarsfull. Framtidens rekryteringsannons ser ut så här ”Vi söker dig som är snäll och som tar dig tid att lyssna på andra ibland. Jobbet gör vi ihop och ibland är det utvecklande och kul och ibland monotont och trist. Främst går vi hit för våra trevliga kollegors skull. Lön ingår också.”

Lätta på förlåten

Det sägs att man inte ska prata om sitt skrivande. Att man ska hålla tankarna för sig själv tills det hittar sin egen form. Tills sidorna är fulla. Tills berättelsen har nått sin första gestalt.

Jag ska försöka hålla mig till det, tror jag. Men jag har ändå lärt mig att jag behöver sätta lite press på mig själv. Öka kraven. Då måste något sägas. Då måste planer och deadline börja formuleras.

I dag avslutade jag min kurs i kreativt skrivande på Umeå Universitet med betyget VG i båda delkurserna. Det säger jag inte för att skryta utan för att det gav mig en liten putt i rätt riktning. Kanske jag ändå kan behärska den där konsten. Konsten att skriva berättelser som inte är verklighet annat än i min hjärna. Och kanske någon gång också på papper. Berättelser som kan få sitt eget liv också hos någon annan.

Under kursen har jag skrivit ett kortavsnitt om unga vuxna på väg ut i livet mitt i den här tiden när människa ställs mot människa. Om tiden när värden i vårt samhälle står på spel. Den här tiden när den gamle nazisten Björn Söder törs säga att förintelsen inte ska användas partipolitiskt. Hur är det att växa upp då? Jag har också skrivit ett kortavsnitt om Maja-Lotta som inte är så bra med andra barn men med djuren, om Sofia som förälskade sig i sin Johanna samma år som danskarna förlorade det tyska-danska kriget, Abraham Lincoln blev president i USA och som deras form av kärlek blev ett brott och om Annika som blev minister men inte kunde sluta ljuga.

En av dem ska nu bli till något mer. Håller sakta men osäkert på att bli något mer. Men sschhh, säg det inte till nån.

Mitt i rörelsen

Under fem år och tre månader av mitt liv var Jonas Sjöstedt själva fixpunkten. En partiledaren är symbolen för ett parti. Den som bär partiets rykte, varumärke, politiska budskap och bilden av hur den kan vara som är vänsterpartist (socialdemokrat, liberal, miljöpartist eller något annat). Men den här texten ska inte handla om Jonas Sjöstedt. Eller om mig. Eller vem som kan tänkas komma att bli partiets nya fixpunkt. Den ska handla om rörelsen. Eller rörelser för de som så vill.

Jag ska erkänna att trots att jag lite då och då i mitt liv har unnat mig längre ledigheter, att få tid att leva, så gillar jag att jobba. Framför allt gillar jag att jobba med saker jag tror på men jag tror också att jag är bra på att se till att se att det finns saker att tro på när jag jobbar med något.

Jag har gått till alla mina jobb med någon form av stolthet. Som 17-åring var jag stolt över att jobba på verket som gav telefoni till hela svenska folket, som uppfann mobiltelefonen och byggde telestolpar även i ödeland. Den stoltheten upphörde samma dag som Socialdemokraternas Björn Rosengren sålde Telia på börsen och lurade skjortan av svenska folket. Då var det dags för mig att gå vidare.

Den stoltheten har också funnits när jag har jobbat med att sänka sjuktalen i den statliga sektorn, med kompetensutveckling i äldreomsorgen eller med att öka på kunskaperna inom arbetsmiljöområdet på svenska arbetsplatser. Men ingenstans har den stoltheten varit så stor som under de här åren på Vänsterpartiet.

Och ja, jag har varit stolt över partiets värderingar, över partiets alla reformer, partiets förtjänstfulle partiledare och skickliga medarbetare. Mest av allt har jag dock varit stolt över att få stå mitt i denna rörelse.

Det som skiljer ett parti, eller en fackförening eller vilken annan ideell förening som helst från andra jobb är just det. Visst kan du vara stolt över ditt arbetslag eller dina arbetskamrater på vilket jobb som helst men skillnaden i rörelsen är att vi bär fram den tillsammans. Vi gör det för vår skull och för ett högre syfte.

Visst är det bökigt ibland. Alla dj… som ska lägga sig i allting. Alla de demokratiska processerna. Alla som vill så mycket hela tiden men ändå inte riktigt kan hålla sams. Trots det tror jag inte att det gick en dag utan att jag såg den där kraften.

En mörk decemberkväll mitt i veckan i Örebro när 300 personer sluter upp för att lyssna på Jonas Sjöstedt och jag står där och vet vilka insatser som gjorts för att annonsera, dela ut flygblad i portuppgång efter portuppgång eller ringa runt till alla medlemmar. När jag ser volontärerna som tar emot ansökningar om att bli medlem eller bara hjälper någon nykomling till rätta.

Eller när partiet hade kris mitt i EU-valrörelsen och jag såg hundratals medlemmar i flödet i sociala medier vara ute och berätta hur det egentligen är. Försvara – förklara.

Det påstås ofta att folkrörelse-Sverige är på väg att dö ut. Att människor inte längre orkar engagera sig. Jag tror inte på det. Jag tror det finns en annan väg. En av de mest meningsfulla saker en människa kan göra är att göra något som betyder något tillsammans med andra människor. Det gäller bara att hitta formerna för det för vår tid.

Vad gör du hela dagarna?

Nu har det gått dryga sju månader sedan jag gick iväg på min långa ledighet från jobbet. Mellan 2014-2019 hade jag ett jobb som slukade hela mig. För att det behövdes och för att jag älskade det. Fyra valrörelser, förberedelser för två extra val, fyra års förhandlingar med regeringen, en regeringsbildningsprocess som utmattade såväl partierna, väljarna som den samlande politiska journalistkåren. Och mycket mycket annat. Roligt, spännande, slitigt, krävande, ansvarsfullt och stundtals magiskt. Men livet behöver också rymma annat. Tid att tänka, tid att älska, tid att vara.

Jag började jobba när jag var 17 år och fyller 53 om några veckor.  Under den tiden har jag jobbat, jobbat och pluggat, jobbat och pluggat, pluggat, pluggat och pluggat, jobbat och jobbat och jobbat. Och fram till mina sjutton höstar hade jag ju också pluggat (kanske inte så mycket som jag borde ha gjort, men ändå tillbringat dagarna i skolan i 10 år).

Så ser livet ut. Vi är sysselsatta. Vi har åtaganden och måsten. De kan vara stimulerande, roliga, utvecklande och förstås vansinnigt tråkiga och frustrerande. Men de finns där.

Faktum är att den vanligaste frågan hemifrån är ”vad gör du hela dagarna?”. Vi är det vi gör. Man vill ju gärna ge ett rejält svar på den frågan. Sanningen är att jag gör det som faller mig in, det jag känner för. Jag skriver på sociala medier, jag följer en partiledardebatt från början till slut, jag vandrar i timmar längs havet, jag har långa samtal med min man, jag läser tre böcker samtidigt och har snart slut på TV-serier på Netflix. Inget av det känns för någon där hemma som svaret på frågan ”vad gör du”. Att göra är det samma som att jobba, som att leverera resultat.

Personligen är jag bra på måsten. Eller kanske främst på deadline. Löften om leverans. Synliga resultat. Men jag vill också ha friheten, vill kunna gå min egen väg, få låta tiden gå och våga stå still en stund. Just nu får jag det.

Jag önskar fler människor tid att leva, tid att tänka. Vi måste kunna skapa arbetsliv som ger oss det. Men det betyder också att vi måste skapa ett samhälle där vi inte bara är vad vi åstadkommer. Ett arbetsliv med tid för fikapausen, ett arbetsliv som gör att vi har krafter och lust kvar när vi så får den där efterlängtade pensionen, ett arbetsliv som tillåter att människor gör något annat ibland, ett arbetsliv där många olika erfarenheter räknas. 

Ett samhälle där du inte känner att du måste kunna rabbla upp vad du har gjort på semestern eller fylla mellandagarna med alla aktiviteter som du inte annars hinner. Ett samhälle där vi inte behöver jämföra vem som läst flest böcker, besökt flest länder och snickrat störst verandagolv. Ett samhälle där den viktigaste frågan inte är om du är aktiv lille vän utan att om du lever ett liv som gör att du kan ta tillvara dina ögonblick.

Brottsytorna

Det är så lätt att tystna.

Gå den enkla vägen.

Den fri från brottsytor.

Den oberörda.

Den svala.

Den svale gör ingen sommar.

Men en röst.

Viskade, skrikande, harklande.

Trevande.

Välanvänd.

Så fjäderlätt att bara vila.

Kanske kan någon annan.

Så oundgänligt svårt att skriva.

Att inte skriva.

Att säga det som måste sägas.

Eller det som ingen sagt ännu.

140 tecken eller är det 280?

Eller 100 000.

Om bostadsbristen.

Om skolhaveriet.

Om mångmiljonärerna.

Om fattigdomen.

Om brottsytorna.

Och om den djävulska politiska rasismens som äter sig in till våra ben.

Så svårt att tystna.

Det kreativa flödet

När jag var liten brukade min pappa säga att jag var en av få människor som sa emot honom. Min pappa var inte auktoritär men ofta en auktoritet. Att våga ifrågasätta auktoriteter är, tror jag, en förutsättning för att vara kreativ. Att våga säga – så är det inte alls. Att våga säga – nej, så tänker inte jag. 

Som chef har jag lärt mig att det är viktigt att skapa kreativa rum. Det kräver tillit. Allt måste få sägas. Det onödiga, det barnsliga, det redan sagda, det förväntade och så plötsligt det där som ingen tänkt förut. Som skribent måste man försöka komma dit på egen hand. Känna tillit till sin egen förmåga. Ge sig själv utrymme att tänka, och skriva, vilka tankar man vill.

Detta skrev jag tidigt i höstas när jag inledde min kurs i kreativt skrivande. Idag avslutade jag den med en inlämningsuppgift som handlade om konsten att beskriva miljöer, ja rent av att gestalta dem. En som kunde det var Bodil Malmsten. När jag sitter här och försöker skriva intill ett idag silvergrått Medelhav är hon en av många inspirationskällor. Inte för att skriva som hon, utan för att skriva.

”Till och med i februari är mullen mänsklig och varm, man blir inte blå och stelfrusen. Får inte små sår på händerna, nariga köldsår som kallades för hackmejsan där jag var barn.
Jorden här är balsam för händerna, fuktig och fet.
Fälten och ängarna
solnedgångarna
stengärdsgårdarna.
Murgrönan, den lysande mossan i skogarna, stigarna.
Växtlighetens explosion i trädgårdarna, magnolians vita vinterblommor, mimosan, jordens fuktiga värme i Finistère.”

Bodil Malmsten, Priset på vatten i Finistère

Nu när kursen i slut gör jag ett försök att skriva här på bloggen samt på Facebook igen. Häng med om du har lust.