Hur var det nu med alla dessa ögonblick?

Vad vore väl en blogg utan årskrönika? I synnerhet en som heter Alla dessa ögonblick. Det är nu det är läge att försöka komma ihåg dem - alla dessa ögonblick. De starkaste ögonblicken under det gångna året har förstås med min fars bortgång att göra. Men det känns för tidigt att skriva om dem nu. Det kommer nog en dag.

Fast 2012 har tyvärr i väldigt stor utsträckning gått i de förlorade pappornas tecken. Ts gick bort här i november, en god vän förlorade sin i somras och en annan vän hade en styvfar som tog sitt sista andetag i våras. Och det är så klart en del av livet, att växa upp och om man har tur så senare snarare än förr blir man föräldralös.

Men året har också innehållit ett barnbarn som fyllt sju och som plötsligt är så stor så stor. Nu ringer hon från en egen mobil och vill prata lite. Hon hoppas från sjuan på simhoppet. Och vi har varit på hennes första date.

2012 var nog också året när barn blev stora. Kära gudsonen Isak tog studenten och tog pick och pack och drog till folkhögskola i Kalix och minsta brorsonen började gymnasiet. Tur att vår lilla dotter inte fyller 40 förens nästa år.

Så har vi rest. Om man räknar baklänges blir det något i stil med Hede, Emmaboda,, Kap Verde, Kökar, Gotland, Mexico, Belize, Jamaica, Nicaragua, Costa Rica, Panama och Kuba. Om turen i Centralamerika går det att läsa i resedagboken här bredvid men som ögonblick betraktat måste ändå nämnas den där känslan av att efter år av längtan plötsligt stå där. I Bob Marleys hem. Sorg och glädje i ett.

Men låt mig inte glömma Runmarö. 100 dagar om året tillbringar vi i vårt lilla svartbygge. Här varvas frid, arbete och glada grannar och vänner i ett. Årets ögonblick får ändå bli när plötsligt allt utvändigt målande var klart för denna gång. Tog nästan fem år, men vem räknar?

Så slutade då året med en liten omorganisation också. Nytt jobb, nya och gamla medarbetare. Två kreativa dagar på Smådalarö gav ögonblick som vi kommer bära med oss länge.

Och på hemmaplan fortsätter T att vara en överraskning (vilket är skickligt efter 26 år) och glädje. Nu har han plötsligt börjat laga GI-mat för nu ska frun bli lång och smal. Men på själva Sylvesterfesten unnar vi oss nog en potatis eller två...

Gott Nytt År kära vänner och läsare!

10 kilometer till Gråtbäck

På julaftons morgon färdas vi tolv mil i ingenmans land. Svensk ödemark. Vi möter fyra bilar och får rödljus vid en övergång till inlandsbanan. Där kommer plogloket.

När vi passerar skylten 10 Gråtbäck får jag ett sug efter att skriva en skröna eller två om de fyra gamlingarna som bor ensamma kvar i byn med traktens vackraste namn.

Två dagar senare är vi på väg hemma. Nu på väg mot bebodda trakter vid kusten. Men fortfarande mil efter mil av tomma vägar. Endast renhjordarna gör oss sällskap. Men ortsnamnen är lika fantasieggande: Målingen, Kårböle, Ytterhogdal.

Men jag inser att jag vet väldigt lite om livsvillkoren här i Härjedalen och Jämtlands inland. Här finns förstås skotrarna, jakten, fisket, bärplockningen, skidåkandet och vildmarkslivet. Här kan också vara 15 mil till närmasta köpcenter eller rent av flygtransport mellan sjukhusen.

Det är allt det där som ryms i mina skrönor. Men jag gissar att livet också rätt mycket handlar om ungar som ska hämtas på dagis, busstider som ska passas, bilrutor som ska skrapas, bredband som krånglar, säsongsstart på Så ska det låta och allt det där andra som fyller livet för oss storstadsbor. Med pendeltåg som inte tål snö slipper de förstås.

Traditionen du inte kan säga nej till

Nu är det jul igen. En högtid som vi för min del gärna kunde rationalisera bort. Jag tror inte på jesusbarnet och har inget minne av att jag trodde på tomtar och troll ens i koltåldern. Ärligt talat är maten ingen höjdare, Kalle Anka ganska utjatad och jag är allergisk mot både granar och hyacinter.

Trots detta finns det bara ett socialt acceptabelt sätt att slippa fira jul och det är att lämna landet. Nyår, födelsedagar, påsk och midsommar är inget problem. Då är det ingen som protesterar om du bestämmer dig för att avstå. Men att säga till nära och kära: nej, tack men jag firar inte jul i år, får nog betraktas som årets etikettsbrott.

Nu har jag ingenting emot själva ledigheten och inte att träffa familjen heller. Tänk bara hur mycket mer vi skulle få ut av helgen om vi bara rörd ihop lite köttfärssås, kokade lite pasta och bara hängde ihop en kväll. Utan pynt, utan hets, utan inläggande och bakande och utan den där kommersiella hetsen.

Att ge gåvor till andra gör en lyckligare, det är numera vetenskapligt bevisat. Men låt oss göra det under årets övriga 364 dagar.

God Jul eller nått på er!

Jag vill ju va som du, se ut som du (fast tvärtom då)

Känner mig som en i det kända radioprogrammet Spanarna när jag varje dag tycks samla på mig nya belägg på trenden att människor inte alls vill vara som orangutangen vid namn Kung Louie i Djungelboken. Han om så gärna vill vara som någon annan: "

jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
det vill jag nu-u-u

Nej, nu vill vi att alla ska vara som jag. Jag lyssnar på en debatt på Sveriges Television om kostvanor. Alla som deltar är säkra på att om alla äter som dem som blir världen en bättre plats att leva på. Man undrar lite varför. Kan man inte nöja sig med att man själv är nöjd? Bara en kostexpert försöker lite stillsamt säga att olika kroppar nog kan ha lite olika behov.

Det är som med svenska språket. Det kryllar av språkpoliser därute, som vet hur det ska vara. Allt medan språkvetarna lankoniskt försöker förklara att språket faktiskt förändras. Och tänk vad svårt vi skulle ha att prata om saker om ingenting nytt hänt med språket bara de senaste tio åren.

Hela debatten som pågått den senaste månaden om luciatåg och Disneyklippande präglas också av denna övertygelse. Att just mina barndomsminnen är heliga och därför en tradition som alla andra måste återupprepa. Tänk om barn faktiskt kan skapa nya minnen och nya traditioner?

Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits på ämnet men en av de bättre och mer sansade texterna står Aftonbladets Daneil Swedin för. I Kalle Anka raseriet bygger på missförstånd visar han inte bara på att vårt kära Kalle på julafton faktiskt har ändrats rätt många gånger sedan 1960 utan också att vi själva alltid tycker att det är just det vi själva tycker oss minnas som är minnesvärt för alla andra.

Ta den där Bond till exempel. Ni vet han James Bond. Vem är han egentligen? Jag säger Roger Moore och T säger Sean Connery. Men han har ju fel förstås. Kanske dags att starta en ny Facebookgrupp?

Vem vill ha balans i livet?

Nu ska det erkännas. Jag tror inte på balans i livet. Och nog inte riktigt på att få ihop livspusslet heller. Båda metaforerna bygger på något sätt på att livet låter sig fångas inom ett fyrkantigt pussels konstanta ramar eller i vågskålar som alltid ska väga lika.

Jag tror snarare att livet är en berg-  och dalbana eller en färd på slingrina bergvägar. I bland går det undan, ibland är det livsfarligt och ibland får man en chans att rasta och njuta av utsikten. Somliga föredrar mer av den ena och andra mer av det andra.

I fredags hade vi en föreläsning på jobbet som handlade om balans i livet. Den innehöll säkert en del matnyttiga tips för bättre hälsa. Och den innehöll definivt bra lärdomar om hur man ska känna igen kollegor på väg in i väggen eller ännu värre, de som previs får en hjärnblödning (något som visst går allt längre ned i åldrarna).

Det pratades mycket om andning, sömn, kost och motion. Alla nyttiga och bra saker. Men inte ger de balans i livet. Självklart kan man ha ordning på allt det där och ändå vara djupt olycktlig, eller rastlös eller överhettad i hjärnan.

Balans i livet måste ju handla om hur jag mår bra. Vad som gör mig lycklig? Roliga arbetsguppgifter, bra inflytande över min arbetsituation, kollegor att skratta med, en chef som ger stöd, frihet och ansvar.  Nära och kära. Vänner att hitta på bus med. Äventyr kvar att göra. Världar att förändra. Hav att korsa.

Och för någon annan något helt annat.

Det är när allt det där man behöver för att känna egen inre tillfredsställelse som plötsligt det där basala slutar att fungera. Men det är ju liksom meningslöst att säga åt någon att den måste sova bättre...

Dom där 50-års kalasen...

I helgen var jag på dubbelt 50-års kalas. Jag och en massa andra ungdomar. Kändes det som. För vad är skillnaden egentligen? Vi samlades till förfest i badhuset och där tränades det, simmades, bubblades, badades och dracks öl och Gammel danskt. Helt som på den gamla goda tiden.

Möjligen med undantag för att vi inte kände igen varandra där inne i den kaklade hallen. Alla progresiva glasögon låg ju kvar i omklädningsrummet. Fast lite försonande var ju det också för det var ju ingen som såg ens kroppsliga skavanker heller.

Sen vi kom vi ut i ljuset. Påklädda och glasögonprydda (eller linsförsedda för de mer fåfänga). Då kände vi inte heller igen varandra. Flera av oss hade inte setts sedan 40-års fest och tror det eller ej - det hinner hända lite på tio år i den här åldern också.

Man annars var det som vilken fest som helst. Alla gick hem och klädde upp sig. Det var välkomstdrink, bordsplaceringsprojekt, buffé, nubbevisor och band som spelade coverlåtar. Möjligen avslöjande valet av låtar festdeltagarnas ålder något. (Den mest moderna var nog Noices I natt i hela staden vår. En riktigt generationsdelare gissar jag). Men annars var som fester är mest. Skratt, stoj, diskussioner, dans och kanske att någon fick lite för mycket innan för västen.

Man får helt enkelt revidera sin uppfattning om vad som väntar vid 50-strecket. De där bilderna man minns från när man var liten där farfar satt uppsträckt i finkosytm framför havet av blommer ger helt enkelt inte längre en bild av hur det är att fylla 50. Våra barnbarn får titta på bilder på när festdeltagarna tävlar om vem som är bäst på limbo.