Sorgen sköter sig själv

I fredags var den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad gäst hos Skavlan. I somras förlorade hon sin livskamrat skådespelaren Per Sunderland.Skavlan frågar henne om hon har arbetat sig igenom sorgen och hon svarar att hon inte tror att man kan göra det utan att det handlar om att leva med den. Inte frossa i den men ändå vara i den och med den.

Dagen efter att min pappa slutat andas sa min kära vän A, på en mobillina från andra sidan jorden, att jag inte behövde bekymra mig om sorgen. Den sköter sig själv. Och det var så sant. Så länge man inte kämpar emot den förstås.

Men sorgen och saknaden finns där, som en ständig följeslagare. Fast inte alla dagar. Ibland tror jag min hjärna låter mig tro att pappa sitter någonstans i världen och gungar i en gungstol, knappar på sin Ipad med TVn på högsta volym i bakgrund. Bara ett skypesamtal bort.

Ett fåtal dagar är sorgen som ett knytnävsslag i brösten. Den slår omkull mig och jag tappar andan. Det är då jag inte får fly utan bara vara där tills det går över. Andra dagar är den mera stilla. Som en sakta vemod som kan komma fram i stilla tårar när jag far över ett havet, åker längs en landsväg eller bara får lite tid att tänka.