söndag 1 mars 2015

Tiden som flyr och vilka vi blir under tiden, del 2

Någon klok människa sa någon gång (gissar att det var Bodil Jönsson) att vi är som träd med våra årsringar och på så sätt är vi alla våra åldrar samtidigt. Treåringen finns där inne fortfarande och är inte försvunnen. Liksom 14-åringen och 27-åringen. Samtidigt vet vi ju alla att varje år inte känns lite långt. En del flyger förbi, andra är som att gå i lera. En del glömmer vi aldrig, andra kan vi inte riktigt minnas alls vad vi gjorde.

Stor del av den där tiden tillbringar vi på jobbet, med våra chefer, våra kollegor och våra medarbetare. De formar oss och vår vardag. Man kan minnas det där året då det skrattades så mycket i fikarummet. Eller det där året när chefen blev manisk och hade utbrott på varje möte.

I veckan ska jag träffa några av dem som var med när allt det där hände. Över 20 år sedan nu men fortfarande kan vi skratta och gråta när vi ses. När tilliten en gång har skapats finns den där. En i raden av arbetsgrupper som format mitt yrkesliv.

Kanske tänker vi för lite på hur vi formar och påverkar andra. Då menar jag inte så mycket hur de uppfattar oss som på vilket arbetsklimat vi är med och skapar. Vi som är chefer har förstås ett större ansvar för det än andra men alla är ju med och skapar en grupp, en känsla, en arbetsdag.

Som chef kan man göra mycket för att förbättra förutsättningarna för att var och en ska komma som bäst till sin rätt. Det är ju lätt hänt att man är kort i tonen om man känner sig misstrodd, eller att man håller på sitt om man är rädd för att bli av med jobbet eller låter bli att säga vad man tycker om man tror att människor skrattar bakom ryggen på en, eller att det innebär lägre lön vi nästa löneöversyn.

Men som kollega och medarbetare kan man faktiskt också göra rätt mycket. Man kan fråga kollegorna hur de mår, man kan berätta om något får en att ha en dålig dag, man kan komma ihåg att säga de där små orden - "vad bra det där blev". Man kan be om hjälp, man kan se till att alla känner sig medbjudna på lunchen eller ta med sig hembakt. Man kan hjälpa varandra att hjälpa varandra också. Gör en lista på vad ni blir glada av, eller vad som får er att gå med lätta steg på jobbet. Ibland är det faktiskt bättre att titta på det som är positivt än att hitta alla felen.

Som chef kan man ju också göra allt det där men också en hel del till. Man kan uppmuntra de som försöker bidra till helheten och gruppen. Man kan se till att lyssna på alla. Man kan bjuda på sig själv och vara den som säger - idag är jag trött, eller arg, eller tycker inte att jag gör ett bra jobb. Som chef måste man ju inte vara en känslolös robot även om det ibland kan kännas som om omgivningen förväntar sig det av en.




måndag 23 februari 2015

Tiden som flyr och vilka vi blir under tiden, del 1

På senare tid har jag börjat tänka allt mer på hur snabbt tiden går och hur länge sedan allting är. Det är till exempel två år sedan jag senast skrev på den här bloggen, snart tio år sedan jag slutade röka. 21 år sedan jag maken lämnade Sydney i en husbil och ungefär lika länge sedan som jag fick en arbetsledarroll för första gången.

Mycket ledarskap har flutit under broarna sedan dess kan man säga. Mitt eget och andras. Då försökte jag få ordning på en redaktion som bara skrev i tidningen på deltid och som hade andra chefer som också försökte få dem att göra en massa saker. Säkert mer än deras arbetstid räckte till. Det här var innan vi visste att det skulle komma en diagnos för det. Och bot finns det väl numera  också men inte så mycket som hindrar nya sjukdomsutbrott vad det verkar. De utmattade blir bara fler och fler.

Jag själv har säkert bidragit på olika sätt, upptagen som man lätt är i sitt eget ledande. Jag minns Gertie som aldrig kunde lämna en text i tid. Hon kunde bara skriva när hon hade inspiration sa hon. Det kanske var sant. Jag hade lite förståelse, minns jag. Tidningen skulle ju ändå fyllas. Chefen i en säger - skriv, det var deadline igår men vad säger ledaren?

Det är värt att fundera mycket på. Hur kan vi som tar på oss rollen att leda andra människor hjälpa dem att göra sitt bästa? Hur banar vi väg för varje medarbetares bästa förmåga. Min erfarenhet säger mig att alla i grunden vill göra sitt bästa. Ibland funkar inte organisation, roll och person ihop och då är det bättre att göra sitt bästa någon annanstans men i de allra flesta fall kan en bra organisation och ett bra ledarskap göra att varje medarbetares unika talang kommer till sitt rätt.

För det tror jag det krävs många saker och många inblandade i ledningen som vill. Men främst tror jag att det krävs två saker. En god förmåga att lyssna och en god förmåga att försöka förklara vad målen och meningen är med alltihop. Lite som På Spårets "vart är vi på väg" men med väldigt mycket tydligare ledtrådar.

Den sista delen är kanske ändå enklare, en teknik man kan träna på även om verksamheterna kan skilja sig åt. Den första delen kräver förstås också träning men ändrar sig också för varje ny medarbetare man möter. Hur kan jag lyssna på just den här personen så hen känner sig hörd och jag förstår bättre? Alla de gånger man som chef och ledare har medarbetare som man inte riktigt tycker räcker till eller som inte förstås vad man menar får man helt enkelt fråga sig hur man kunde ha lyssnat bättre.


söndag 10 februari 2013

Raka vägen in på utelistan

Vissa veckor är man helt enkelt inte riktigt med på banan. Genom bristande tv-tittande, lite slött tidningsläsande och avsaknad av intresse för sport och musikunderhållning så kan man helt enkelt direkt skriva in sig på utelistan (fast man är förstås så ute att man inte ens är i närheten av en sådan lista).

När facebook och twitterflödena under flera veckor bara rasar av mello för hela slantan så är det lika bra att puasa sitt eget deltagande också. Man fattar ju att man har svårt att väcka uppmärktsamhet när man inte har någon aning om vem Felicia är eller om låten som Hoffsten sjöng förtjänade att gå vidare eller inte.

När man dessutom lyckas missa det program som, mycket välförtjänt, blir veckans snackis (näthatet mot kvinnor) så är man helt ur loop och får nöja sig med att twittra om sin egen tidningsledare om det upplysande ämnet belysning. 

Om näthat känner jag ändå måste säga något, även om det förmodligen blev ute att prata om det någon gång i fredagskväll (ungefär klockan åtta när förtävlingarna till schlager-SM lockade tre miljoner tittare). Det mesta är förstås redan sagt.

Utom kanske att det där hatet som vissa män känner mot kvinnor fanns före internet och tar sig många andra uttryck än dessa fruktansvärda mail och kommentarsfält. En frilansare från min tid på Telia påminde mig i veckan om Telias telefonister som inte kunde ensamma hem från jobbet på grund av hatande män i luren. Själv fick jag haten med aldeles vanlig post på den tiden. Så grundfrågan är förstås inte vad internet skapar eller inte skapar utan hur ska vi få män att sluta hata kvinnor?

tisdag 5 februari 2013

Man ska inte sjåpa sig

Min grundinställning till min egen smärta (inte andras) är att man inte ska sjåpa sig. Inte ska man ligga sjukvården till last heller. Min hittills varande livserfarenhet säger mig att det mesta läker av sig själv, eller helt enkelt bara försvinner.

Men nu tror jag gumman börjar bli gammal. Eller så har jag ovanligt ont. I vilket fall som helst har jag en krämpa som får mig att känna mig som min gamla svärmor såg ut efter att hon brutit lårbenshalsen. Fast jag undrar om inte hon var lite mer stoisk.

Ja, det är alltså höften som värkar. Jag har liksom svårt att räta ut mig. Och jag är sur och gnällig. Lite orolig också möjligen.Så orolig så jag fakstiskt bokat en tid hos läkaren. Men jag är skeptiskt, vad vet dem egentligen?

Tror deras fem år på läkarlinje och en djä... massa AT-tjänstgöring har givit dem insikten att det mest helt enkelt läker av sig själv, eller bara försvinner.

Man ska inte sjåpa sig helt enkelt. Eller?

söndag 3 februari 2013

Firiga fnittriga facebookfödelsedagar

Barndomsvänner, gudsöner, tidigare kollegor, gamla klasskompis och partikamrater. En dag om året har man den där dagen på alla plötsligt tänker på en liten stund. De kommer kanske inte alltid ihåg av sig själv, får en liten puff på vägen och så är det ju så enkelt. Men ändå. De tänker på en. De skriver något glatt, något snällt, något uppiggande.

Ja, facebook har faktiskt lyckats införa in ny dimension i konsten att fylla år. Ytligt kan en del säga. Ja, kanske. Men ändå. De tänker på en. Alla människor vill bli sedda och bekträftade. Lika bra då att njuta av allt man får. Så tack allihop!

Annars brukar jag inte fira så mycket. Men i år tänkte jag att man kanske ändå ska passa på. Att ta chansen. Att träffa nära och kära. De där man blir glad av. Så nu har det firats i tre dagar, men familj och vänner. Med Becherovka och tårta. Med skrålande sång och tulpar. Och ja, jag blev glad. Så tack allihop!

tisdag 29 januari 2013

Årets chefs höjdpunkt

I min organisation är vi nu inne i den fasen som jag tycker är årets chefshöjdpunkt. Utvecklingssamtal, medarbetaresamtal, planeringsamtal - kärt barn har många namn.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag tror att samtalet är den universal lösning på chef-medarbetarrelation, inflytande, kompetensutveckling och målformulering som ibland görs gällande. Mest känner jag att det är en personlig ynnest.

Att få ägna två ostörda timmar till att bara lyssna och prata med människor som man möter varje dag och alltför ofta bara hinner byta några snabba ord om kring arbetet. Dessa utom ett samtal som är förberett och som syftar till att öka kunskapen om varandra, förståelsen för arbetet, personliga reflektioner och relationer.

Fast självklart borde man göra det oftare. Inte bara den obligatoriska gången varje år. Man kan skylla på tiden men just vad det gäller det handlar det nog bara om att bestämma sig (vilket förstås inte gäller om man har 65 medarbetare eller så, utan när man som jag har tolv).

Fast jag undrar om det inte är något lurt med hela upplägget. Eller något smart. I avtalen antas det vara till för medarbetaren. Fast jag tror nog att man först och främst måste se det som ett led i chefens egen årliga kompetensutveckling. I dag inleddes den och jag har ytterligare elva intressanta lektioner framför mig.

söndag 27 januari 2013

Att vara eller inte vara stolt

Jag har alltid tyckt att det låter lite märkligt när människor säger att de är stolta över någon annan (vanligen sina barn eller sina medarbetare). En liten flukt i synonymlexikon här på näten ger mig rätt (tycker jag iallafall). Stolt har två betydelser, det ena är åt hållet lycklig och tillfreds och det andra åt högmodig och dryg. Inget av det kan man ju riktigt vara för någon annans räkning.

Man vad ska man säga då när man känner glädje och lycka över andra människors insatser eller beteenden? Kanske att han eller hon har gjort mig stolt funkar att säga rent språkligt? Fast då vill man ju inte bli för stolt så man lutar över åt det där dryga hållet.

Nå väl, vad mina känslor nu än ska kallas, så har jag haft dem i helgen. Jag har läst vårt kommande nummer av Arbetsliv, gått igenom resultat från vår senaste planeringskonferens och kikat på nya startsidor på våra webbar. Och känner mig både lycklig och tillfreds. Så många duktiga medarbetare och så mycket bra resultat. Det är inte utan att man faktiskt vill yvas lite.