1. Brottsytor
Stenbrott, benbrott, radbrott.
Blottningar.
Målbrott, avbrott, genombrott.
Brottningar.

Oberörd, överkörd, avförd.
Öronbedövande.
Nyskörd, bönhörd, förförd.
Öronberörande.

Viskande
Skrikande
Harklande
Trevande
Tigande
Isande
Lysande
Talande

Mångmiljonärerna, fastighetsaffärerna, fattigpensionärerna.
Ärendena.
EU-kommissionärerna, revolutionärerna och fondkommissionärerna.
Ägandena.

Vitheten, likheten, närheten.
Hetsen.
Rasisten, fascisten, nazisten.
Likstelheten

Hatet.
Hungern.
Humanismen.
Optimismen.

Heja humanismen.

2. Vakna!
Sängen sover sakta.
Väcks av vibrationer.
En natt.
En morgon. Varje morgon.

Vem dog sa du?
Kom de överens? Nu – i natt, sa du?
Kom vi överens? Varför ringde du inte?
vår bästa mätningen genom tiderna? Nähä, vår sämsta.

Morgonhörseln prövas.
Känselnerven tänjer sig.
Hjärnan vänjer sig.
Rösten övas.

Vem måste få veta?
Pressjouren, partisekreteraren, partistyrelsen?
Vad vill vi ha sagt?
Det måste rymmas på 140 tecken.

Låt mig bara dricka kaffe först.

Vad ska du GÖRA på semestern i år?

Åka och hälsa på kompisarna i deras nya sommarstuga, hinna träffa mamma, pappa, morfar, farmor, gudbarnen och grannarna, åka på den där återträffen med föreningen, byta ut den fula trallen på altanen, tågluffa en sväng till Italien med barnen, besöka Legoland på vägen, lära sig paddla, äntligen få båten i sjön igen, träna till tjejmilen och visst vore det väl kul att testa det där med fjällvandring.

Känner du igen dig? Och visst är det dags nu igen. Att planera sommarsemestern. Den som numera har blivit som mellandagarna. Du vet, de där dagarna då man tänker att man både ska hinna slöa och slappa och samtidigt komma ifatt med allt. Det sociala, träningen, städningen, fritidsintresset, familjen. Ja, du vet.

T och jag brukar alltid lyfta fram en artikel som vi läste för många år sedan som handlade om att man på första dagen av sin semester skulle lägga sig i hängmattan (om man nu har lyxen att ha tillgång till en sådan) och ligga kvar där och göra ingenting tills man var uttråkad. Fast så tänker man ju inte riktigt här i mars. Man tänker: vad ska vi GÖRA på semestern i år? Vi har brukat ligga i den där hängmattan en kvart eller två. Sedan är vi på riktigt uttråkade. Det är man när man är van att ha saker att göra HELA TIDEN. Sen har vi oljat en trapp, målat en vägg, klippt en gräsmatta, ordnat ett middagsbjudning, gått på Lundellkonsert eller planerat höstens weekendtripp till St Petersburg. Alltihop genomtrevliga saker att göra – de flesta också ganska nyttiga. Men de kan inte klassificeras som att göra ingenting.

När jag var barn hade vi ett litet hus på Gotland. Där var jag hela sommaren. Så vitt jag kan komma ihåg var vi mest antingen på tomten eller på någon närbelägen strand. Jag fattar att mina föräldrar ändå gjorde saker för de har trots allt byggt det där huset men det var ändå inte somrar fulla med aktiviteter. Så trots sommarhus så kom jag hem och tyckte alltid det var lite fattigt att inte ha gjort något på semestern. Inte hälsat på någon, inte bilat till Danmark, inte åkt husvagn och inte varit på Kolmården, utan bara gjort samma sak som förra sommaren och sommaren före det.

Nu är det förstås ett privilegium och en lyx att ha råd med sommarhus eller en massa andra aktiviteter. Men pressen att göra saker faller kanske ännu mer på den som inte har råd. Ingen vill vara den där föräldern som har barn som kommer tillbaka till skolan och inte vet vad den ska skriva när det är dags för den årliga tortyren ”mitt sommarlov”.  Lösningen på den frågan är förstås inte att vi alla ska göra ingenting utan att vi ska ha ett samhälle där alla har råd att göra någonting på sin semester.

Men ändå. Det kanske ändå är dags. För vår egen skull. För folkhälsans skull. Alltså dags att alla vi som har lyckats gå från att göra någonting till att hinna med allting på vår semester. Nu när vi sitter där vid köksbordet igen och ställer frågan ”vad ska jag/vi göra på semestern i år” ändå funderar på om det bästa svaret ändå inte är – ingenting.

Konsten i att göra sig själv irrelevant - en studie av arbetarrörelsen

LO tappar medlemmar, Socialdemokratin tappar väljare. Förståsigpåare frågar sig varför. Som om inte det är helt uppenbart. Vad är det ens för mening med en arbetarrörelse som inte kan säkra att vanliga arbetare har grundläggande trygghet och rättigheter?

Låt oss gå tillbaka till rötterna. En av de grundläggande rättigheterna för den tidiga fackföreningsrörelsen var rätten att ta ut sina medlemmar i strejk. En av huvudpoängerna var de mångas makt mot ”de där uppe”. Det har riktats mycket kritik mot att en socialdemokratiskt regering pressade fram en framförhandlad försämring av strejkrätten och sedan tillsammans med högern gjorde lag av det. Men jag tror inte det är fackföreningarnas största problem. Det största problemet är att den helt tycks ha glömt bort att den har detta vapen.

Själv har jag under mitt snart 35-åriga yrkesliv aldrig varit uttagen i strejk och jag känner nästan ingen annan som varit det heller. Den senaste strejken som berörda fler än något tusental arbetare var kommunalstrejken 2003. Det är 17 år sedan. Och sedan storstrejken 1980 är det faktiskt bara Kommunal som tagit ut sina medlemmar i några större strejker. Flera generation svenskar idag saknar alltså nästan helt erfarenhet av att gå ihop tillsammans med sina arbetskamrater och ta till det kraftfullaste vapnet för att förbättra sina arbetsvillkor.

Ett annat av fundamenten i den tidiga fackföreningsrörelsen (och låt oss inte glömma här att de partier som sedan uppstod föddes ur fackföreningsrörelsen, det gäller såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet) var att tillsammans bygga upp försäkringar så att man skulle kunna klara sin försörjning även när man av olika skäl inte kunde jobba.

Sjukersättning, a-kassa, pensioner – det är inte bidrag som kommit till i någon sen variant av välfärdsstaten utan var själva grunden för att människor gick samman. Att tillsammans ser till att det skulle gå att klara sig när och om någon skadade sig, drabbades av sjukdom, förlorade jobbet eller av ålder eller utslitenhet behövde lämna yrkeslivet. Våra gemensamma kollektiva trygghetssystem.

Vem frågar efter en arbetarrörelsen som inte kan trygga dem. Socialdemokraterna sitter sedan 30 år tillbaka fast i en pensionsöverenskommelse och en sluten pensionsgrupp tillsammans med högerpartierna som inte lyckats med att annat än att höja pensionsåldern för vanligt folk och givit Sverige fler och fler fattigpensionärer.

Under samma tidsperiod har såväl sjukpenning som a-kassa urholkats och dessutom belagts med högre skatt än för den som jobbar. Pengar som vi genom vår gemensamma kamp avstått i direkt lön, för att säkra att livet inte rasar sönder den där dagen när staten väljer att lägga ner regementet, regionen lägger ner det lokala BB:et, näringslivet flyttar produktion till sydostasien eller när den där cancerdiagnosen kommer eller ryggen helt enkelt inte orkar lyfta fler patienter, används nu till helt andra saker än det var tänkt.

Tacka faan för att det kan få folk att känna att om de ändå måste klara sig själv kan de väl lika gärna slippa betala den där skatten också. En arbetarrörelsen värd namnet måste få folk att återigen känna att ingenting blir bättre av ”sköt dig själv och skit i andra” och i praktiskt handling också visa att det är sant.

Vad är meningen med jobbet?

För några år sedan skrev jag på Facebook att jag hade ägnat dagen åt frågan ”vad är meningen med kommunikationsavdelningen?”. Flera vänner reagerade och trodde att det återigen handlade om en ledning som får för sig att personalen ska behöva motivera sin egen existens.

Den här gången gjorde det inte det. Det handlade om att forskning visar att det psykiska hälsan på jobbet, och risken för stressrelaterad sjukdom, minskar om människor känner sammanhang. En viktig ingrediens i det är meningsfullhet. Så jag vill skapa just det.

Man kan tycka båda att det är jätteroligt eller ganska vardagstrist att skriva artiklar till tidningen, layouta foldrar, skriva roliga inlägg på twitter eller ringa runt och sälja in nyheter till journalister, eller för den delen göra helt andra typer av arbetsuppgifter  Alldeles oavsett vilket så ökat trivseln om man känner att det man gör fyller ett större syfte. Bidrar till något bortom en själv.

Därför ägnade jag och mina dåvarande medarbetare en dag åt att fundera över meningen med kommunikationsavdelning. Att tillsammans försöka sätta ord på hur vi kunde hjälpa vår organisation att nå sina mål och på vilket sätt det kunde bidra till att de vi riktade oss till kunde uppnå sina.

Det visade sig att det krävdes en del tankemöda. Vi är så vana vid att tänka på våra jobb i konkreta arbetsuppgiftstermer. Men är meningen med jobbet verkligen att ge ut sex nummer av en tidning om året eller att publicera något på organisationens Facebook varje dag? Vi behöver de målen också, det hjälper oss se till att saker blir gjorda men det ger oss inte samma glädje som att tänka att målet är att vi hjälper folk att må bättre på jobbet, eller att vi kan vara med och rädda liv eller att med oss kan vi få ett samhälle för alla inte bara de få. Eller vad det är verksamheten syftar till.

De där konkreta arbetsuppgifterna som vi tänker att just vår enhet har gör ju också att vi kanske inte alltid tänker i utvecklingstermer. Om själva meningen med jobbet är att vara redaktör för twitter så missar vi kanske när just den plattformen har spelat ut sin roll. Ni vet, som Facit en gång i tiden fortsatta att göra perfekta mekaniska räknemaskiner.

Mitt i allt det där springet i benen som vi har på våra jobb nu för tiden så kan det kännas flummigt att sitta på ett möte och prata om själva meningen med jobbet. Men om det är precis det som får mig, dig eller våra kollegor att inte gå in den där berömda väggen är det faktiskt värt varenda minut.

Det sociala livets elementära frågor 

Jag tror att vi talar alldeles för litet om arbetets sociala funktion. I undersökning efter undersökning toppar ”bra kollegor” listan av saker som gör att man gillar sitt jobb. Själv har jag haft förmånen att flera gånger i mitt liv kunna ta lite längre ledigheter och bo och resa runt i världen. Jag är ledsen att säga det - alla mina nuvarande och tidigare arbetsgivare – jag saknar aldrig själva jobbet. Och då vet alla som känner mig att jag går inför det med liv och lust när jag håller på.

Nej, det som får mig att få något nostalgiskt i blicken är tanken på det där kreativa problemlösningen vi hade kring någons skrivbord, det där långa lunchsamtalen som man kan få till ibland när arbetsuppgifterna tar en liten, liten paus, det där förlösande skrattet vid en långt sammanträde där svåra beslut ska tas, det där after worken när alla på gruppen kunde följa med eller de där små enkla frågorna kring hur helgen varit eller om barnbarnet blev glad när hon hämtades på förskolan igår.

Självklart är det så att när man är borta från den plats man kallar hemma så saknar man andra människor också. Sin familj, sina vänner, sina grannar. Trots att jag och maken verkligen gillar att bara hänga i varandras sällskap är varje gäst här en energiinjektion. Samtalen, interaktionen, skratten.

Men det är inte det där enkla sociala kittet som finns på jobbet. En före detta kollega till mig som blivit pensionär sa till mig en gång att det svåraste av allt när man blev pensionär var att få till det där otvungna umgänget som man har på ett jobb. När man bestämmer att man ska fika med en kompis, bjuda hem grannarna på middag eller ha de vuxna barnen boende hos sig i mellandagar så krävs det liksom en annan insats. Man kan inte bryta upp efter 15 minuter och säga att man måste bli färdig med det där artikeln, lösa av någon i kassan, rätta prov eller vad man nu gör där på sitt jobb egentligen.

Vi vet idag att fler och fler människor upplever oönskad ensamhet och att den psykiska ohälsan ökar. Vi vet också att lång frånvaro från jobbet ger upphov till längre sjukskrivningar och svårare att få nytt jobb. Vi behöver det där sociala kittet. Hur fler ska få tillgång till det, även när man är sjuk, arbetslös, pensionär eller föräldraledig borde sysselsätta fler kloka hjärnor – hos facken, hos arbetsgivarna, i partierna, på arbetsmarknadsdepartementet, på socialdepartement  och på alla Inte för att samhället är skyldigt att se till att vi inte känner oss ensamma utan för att vi skulle få ett bättre samhälle.

Ett första steg vore kanske en liten revolution bland rekryteringsannonserna. Låt oss sluta söka jobb hos arbetsgivare som säger att de erbjuder stimulerande arbetsuppgifter och intressanta utmaningar och som söker dig som är strukturerad, självgående och ansvarsfull. Framtidens rekryteringsannons ser ut så här ”Vi söker dig som är snäll och som tar dig tid att lyssna på andra ibland. Jobbet gör vi ihop och ibland är det utvecklande och kul och ibland monotont och trist. Främst går vi hit för våra trevliga kollegors skull. Lön ingår också.”

Lätta på förlåten

Det sägs att man inte ska prata om sitt skrivande. Att man ska hålla tankarna för sig själv tills det hittar sin egen form. Tills sidorna är fulla. Tills berättelsen har nått sin första gestalt.

Jag ska försöka hålla mig till det, tror jag. Men jag har ändå lärt mig att jag behöver sätta lite press på mig själv. Öka kraven. Då måste något sägas. Då måste planer och deadline börja formuleras.

I dag avslutade jag min kurs i kreativt skrivande på Umeå Universitet med betyget VG i båda delkurserna. Det säger jag inte för att skryta utan för att det gav mig en liten putt i rätt riktning. Kanske jag ändå kan behärska den där konsten. Konsten att skriva berättelser som inte är verklighet annat än i min hjärna. Och kanske någon gång också på papper. Berättelser som kan få sitt eget liv också hos någon annan.

Under kursen har jag skrivit ett kortavsnitt om unga vuxna på väg ut i livet mitt i den här tiden när människa ställs mot människa. Om tiden när värden i vårt samhälle står på spel. Den här tiden när den gamle nazisten Björn Söder törs säga att förintelsen inte ska användas partipolitiskt. Hur är det att växa upp då? Jag har också skrivit ett kortavsnitt om Maja-Lotta som inte är så bra med andra barn men med djuren, om Sofia som förälskade sig i sin Johanna samma år som danskarna förlorade det tyska-danska kriget, Abraham Lincoln blev president i USA och som deras form av kärlek blev ett brott och om Annika som blev minister men inte kunde sluta ljuga.

En av dem ska nu bli till något mer. Håller sakta men osäkert på att bli något mer. Men sschhh, säg det inte till nån.

Mitt i rörelsen

Under fem år och tre månader av mitt liv var Jonas Sjöstedt själva fixpunkten. En partiledaren är symbolen för ett parti. Den som bär partiets rykte, varumärke, politiska budskap och bilden av hur den kan vara som är vänsterpartist (socialdemokrat, liberal, miljöpartist eller något annat). Men den här texten ska inte handla om Jonas Sjöstedt. Eller om mig. Eller vem som kan tänkas komma att bli partiets nya fixpunkt. Den ska handla om rörelsen. Eller rörelser för de som så vill.

Jag ska erkänna att trots att jag lite då och då i mitt liv har unnat mig längre ledigheter, att få tid att leva, så gillar jag att jobba. Framför allt gillar jag att jobba med saker jag tror på men jag tror också att jag är bra på att se till att se att det finns saker att tro på när jag jobbar med något.

Jag har gått till alla mina jobb med någon form av stolthet. Som 17-åring var jag stolt över att jobba på verket som gav telefoni till hela svenska folket, som uppfann mobiltelefonen och byggde telestolpar även i ödeland. Den stoltheten upphörde samma dag som Socialdemokraternas Björn Rosengren sålde Telia på börsen och lurade skjortan av svenska folket. Då var det dags för mig att gå vidare.

Den stoltheten har också funnits när jag har jobbat med att sänka sjuktalen i den statliga sektorn, med kompetensutveckling i äldreomsorgen eller med att öka på kunskaperna inom arbetsmiljöområdet på svenska arbetsplatser. Men ingenstans har den stoltheten varit så stor som under de här åren på Vänsterpartiet.

Och ja, jag har varit stolt över partiets värderingar, över partiets alla reformer, partiets förtjänstfulle partiledare och skickliga medarbetare. Mest av allt har jag dock varit stolt över att få stå mitt i denna rörelse.

Det som skiljer ett parti, eller en fackförening eller vilken annan ideell förening som helst från andra jobb är just det. Visst kan du vara stolt över ditt arbetslag eller dina arbetskamrater på vilket jobb som helst men skillnaden i rörelsen är att vi bär fram den tillsammans. Vi gör det för vår skull och för ett högre syfte.

Visst är det bökigt ibland. Alla dj… som ska lägga sig i allting. Alla de demokratiska processerna. Alla som vill så mycket hela tiden men ändå inte riktigt kan hålla sams. Trots det tror jag inte att det gick en dag utan att jag såg den där kraften.

En mörk decemberkväll mitt i veckan i Örebro när 300 personer sluter upp för att lyssna på Jonas Sjöstedt och jag står där och vet vilka insatser som gjorts för att annonsera, dela ut flygblad i portuppgång efter portuppgång eller ringa runt till alla medlemmar. När jag ser volontärerna som tar emot ansökningar om att bli medlem eller bara hjälper någon nykomling till rätta.

Eller när partiet hade kris mitt i EU-valrörelsen och jag såg hundratals medlemmar i flödet i sociala medier vara ute och berätta hur det egentligen är. Försvara – förklara.

Det påstås ofta att folkrörelse-Sverige är på väg att dö ut. Att människor inte längre orkar engagera sig. Jag tror inte på det. Jag tror det finns en annan väg. En av de mest meningsfulla saker en människa kan göra är att göra något som betyder något tillsammans med andra människor. Det gäller bara att hitta formerna för det för vår tid.