När ens alter ego, den dåliga chefen, tar över

I måndags skrev jag om min egen teori för ett gott ledarskap, numera benämnt 5T. Men jag tror att alla chefer (som har någon form av självinsikt) alltid känner att den där dåliga chefen inom en liksom lurar i vassen och vill ta över.

Chefer har förstås, precis som alla andra människor, olika framträdande egenskaper som i vissa sammahang kan vara bra och andra dåliga. Därför kan man helt enkelt vara en dålig chef på sitt alldeles unika vis. Det handlar bara om att låta de där sidorna blomma ut vid fel tillfällen.

Min goda chefssida består alltså av 5T. Eller kanske ytterligare några ten till om man lägger till tålamod, som är en variant av tid men handlar om att förstå att förändring tar tid, och så "tycka om". Det sist nämnda handlar för mig om att man som chef helt enkelt måste gilla sina medarbetare. Om det inledningsvis finns något som hindrar en från det får man helt enkelt anstränga sig för att hitta det där älskansvärda som självklart finns hos var och en av oss.

Nåväl nu var det ju dåligheterna vi skulle ägna oss åt. Jag tror mina börjar på L.

Lättja till exempel. Härom dagen var det en av mina medarbetare som sa att jag var som "racerchefen", alltså den där chefen med ständigt nya projekt och idéer. Vad de inte förstår är att det är för att hålla latmasken borta. Hon som bara vill ligga i soffan och äta praliner och titta på när andra jobbar.

Låt gå, tror jag också är en av mina fiender. Detaljer är inte min pryl. Jag kommer aldrig få jobb som korrekturläsare. Dessutom får man ju utgå från att alla gör sitt bästa och gör så gott de kan. Låt gå. Men strax efter "Låt gå" kommer "inget spelar någon roll".

Och så har vi lydnad. Kan drabba alla chefer tror jag. Det är ju jag som bestämmer, eller?

Dags för egen ledarskapsfilosofi: 5T, börjar med tihi

Tänker att jag har varit chef så många år nu att det börjar bli dags att utveckla sin egen teori för ledarskap. Skulle ju kännas väldigt vederhäftigt att säga att man håller sig till en välgenomtänkt modell. Nu för tiden ska den ju helst vara evidensbaserad också. Rent teoretiskt finns det nog höga krav på det men själv kanske man kan nöja sig med att personalen verkar nöjd och frisk samtidigt som de levererar en massa bra resultat.

Här kommer därför ett första embryo till modell, som har utvecklats i någon slags trial and error system utan systematisk utvärdering. Jag kallar min modell för 5T (inte att förväxla med 5S, där de fem s:en – sortera, systematisera, städa, standardisera samt skapa vana – beskriver hur ett företag systematiskt kan åstadkomma och upprätthålla ordning och reda).

Nåväl, tillbaks till de fem t:en - som alltså är tihi, tillit, tydlighet, tid & tillgänglighet.
Kort och gott tror jag att det är en bra början att ha kul ihop. Här handlar det inte om att åka Gröna Lund och titta i skrattspeglar eller ha en kväll med ståuppare på Norra Brunn utan om att ha kul ihop i det dagliga jobbet. Som chef tror att att man kommer långt med att kunna skratta åt sig själv och att få medarbetarna att kunna göra det samma. Vi gör alla fel ibland, klantar till det lite. Då reder man ut det - och sen skrattar man åt det.

Med det följer också tillit. I tillit ligger också synen på människor. Att utgå ifrån att alla människor vill göra gott, vill vara med att åstadkomma resultat, vill ingå i en gemenskap och få bekräftelse. Men tillit handlar också om trygghet. Att man kan lita på vad chefen säger. Att chefen står kvar där när det blåser.

Så här långt har man ett glatt gäng som är fulla av tillförsikt i att kunna göra ett bra jobb tillsammans. Det är här tydligheten kommer in. Vart är vi på väg? Vilka resurser har vi? Hur vet vi när vi är framme? Hur gör vi för att formulera nya mål. Kort och gott kunna ge lite svar på, om inte meningen med livet, så i alla fall meningen med just den här organisationen, gruppen, verksamhet.

Sist men inte minst kommer ler- och långhalmsorden tid & tillgänglighet. Precis som med ungar (inga jämförelseri övrigt) så behövs faktiskt både kvalitet och kvantitet. Som chef måste man finnas där rent fysiskt (funkar även bra i digital form) och mentalt.

Vad tror ni? Kan det vara något att jobba vidare på? Kanske jag ska sova på saken? Kanske L är en bättre bokstav. Då kanske man kan få med lite lättja också...

Hög tid att det paletinska folket slipper sona vår skuld

I över 50 år har ett helt folk fått bära bördan av att vara de som valts ut för att sona världens skuld över Hitlers gaskamrar. En skuld som är oändlig och som alltid bör hållas vid liv men som det palestinska folket inte har någon del i. När bomber faller och barn återigen dör i Gaza är det som att man knappt längre kan andas.

När sedan hela världen låtsas om att det är en konflikt mellan två parter, efter devisen "det är aldrig ens fel att två" träter, istället för att se att detta handlar om offer och förövare vet sorgen och raseriet inga gränser. När till och med Ekot benämner Israels attacker som "operationer" så inser man vem som har vunnit makten över tanken och vem aldrig, aldrig får sin verklighet visad för världen.

I somras läste jag två böcker som självklart inte kan hela bilden och det finns säkert fler och andra som ger andra bilder men för mig för gav mig dessa böcker om inte nya kunskaper så ny empati. Det handlar om Susan Albulhawas bok Morgon i Jenin som tar sin läsare med på en outsägligt sorglig resa till en plats på jorden som gång på gång jämnas med marken av Israeliska tanks.

Den andra är en reportagebok, Bullwozer mot ett folk, skriven av Andreas Malm som speglar såväl vardagen för de som lever i ständigt skräck för ockupationsmaktens stridsvagnar. Den handlar också om det svenska sveket.

För dig som redan är övertygad, läs och lär lite mer. För er andra, läs och känn.

Hur länge är man död?

Idag blev det en långpromenad i söderort i ett grått och fuktigt Stockholm. Turen gick förbi Sandsborgskyrkogården och minneslunden på Skogskyrkogården.. Ett ljus för mormor och morfar och ett ljus var till Ts mamma och min pappa.

Sänder tankar till de som inte längre går brevid oss.

"Imorgon har din mamma varit död i sex år" sa jag till T. Och han svarade: "och hon kommer att vara död i väldigt många år till". Då föddes tanken: att vi vet hur länge människor lever, men hur länge är man död?

Ett svar är förstås att har man väl avlidit så är och förblir man död. Men. Kräver inte det också att det är någon levande som minns? Någon som kan säga något om mig, någon som kan berätta en historia från mitt liv. Någon som kan relatera till den jag varit. Efter det är man väl mera bara en not i folkbokföringen.

Min mormors mor dog när jag var ett och ett halvt. Olga. Jag minns henne förstås inte men jag vet att hon bar mig när jag var liten. Det har mormor sagt. Olga har varit död i 45 år.

Ts barnbarn A var också ett och ett halvt när Ts mamma lämnade oss. Gammelfarmor hann ge sitt barnbarnsbarn en liten tygkanin som än idag är As bästa vän. När A och jag spelar fia med knuff kan jag berätta att hon spelar som sin gammelfarmor - hon vill hellre knuffas än vinna!

Och så minns hon henne kanske när hon sitter där med egna barnbarnsbarn en dag. Då kan hon säga - nu har min gammelfarmor varit död i väldigt många år. Och på så sätt lever hon än.

Hem ljuva hem - where ever you are?

"Kom nu så går vi hem!" När det sägs för tjugonde gången inför den tjugonde platsen efter besök i tre värdsdelar inom tio månader börjar man så smått fundera vad man egentligen menar med hem?

Vad innebär det till exempel att känna sig som hemma? T påstår sig inte känna igen terminal 5 på Arlanda, men tycker Boa Vista International är bekant på något vis. Hemtamt.

Trots att det första mötet med ett nytt rum nästan alltid består av någon slags besvikelse, eller olust kanske man kan säga. Ska jag verkligen bo här (en natt, en vecka, länge nog för att skriva en bok...)? Efter en natt har man vant sig och till och med det där vandrarhemsrummet utan fönster blir ett ljuvt hem att gå till efter en "one-day-walk" i nationalparken eller efter att ha promenerat mellan alla Antoni Gaudis byggnadsverk i Barcelona. Kom - nu går vi hem.

Men alla tillfälliga rum blir inte hem. När man åker på konferens med jobbet går man inte hem man går till "rummet" (låter plötsligt lite lätt infatilt, lite som att ha flyttat "hem" igen. Ändå är proceduren likartad. Man kommer, checkar in, får sitt rum, blir mer eller mindre överraskad, packar upp lite och gör en plan för de närmaste timmarna. Sedan gör man det man det man planerat och sedan går man ...

Sen kan man ju fundera över varför vi ständigt överger ett hem för att ta oss till ett annat? Till och med på denna lilla chartertrip lyckades vi klämma in två. Och nu är vi hemma - vad nu det betyder?

Överordningen som aldrig tycks ta slut

Kap Verde är en fattig nation stadd i utveckling. En utveckling som är beroende av oss. Oss med fickorna fulla av euro, dollar eller yen och som längtar efter värme, sol, bad och nya platser att upptäcka.

Kanske är det inget fel med det. Men när turisbroschyrerna är fulla av löften om miljökompensation, lokal tillverkning och ekoturism så blir man ändå till misstänksam om vem den där turismen egentligen är bra för.

Och för att ytterligare förstärka den där känslan om att vi i väst egentligen aldrig har slutat exploatera världen tillbringar jag semestern med att läsa två utmärkta böcker. Ola Wong med fleras bok Sjukt billigt om hur svenska konsumenter och kommuner köper smycken och sten från Kina utan ett ögonblick fundera över under vilka arbetsförhållanden de här produkterna kan produceras så billigt.

Och sedan Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan om prostitution och surrogatmödraskap. Om hur västerländska män köper sex i Thailand och barn i Indien. "Säljare" är alltid en fattig kvinna. Det får en att fundera mycket över sitt eget ansvar. Det enda svar som säkert kan ges är ju vad vi själva är beredda att göra. För en bättre värld. För en rättvisare värld. För en värld utan underordning.

Åka, åka, åka!

Den här gången är det, om inte nio, så i alla fall sju timmars helvete. Flygresan till den afrikanska ögruppen Kap Verde sker i ett charterplan i en flygstol som inte går att fälla det allra minsta, som saknar nackstöd helt och där armstödet som ska delas med den okända grannen är lika brett som en sjuårings arm. Lägg en värkande rygg och lite migrän på det så är vi nära flygresan från helvetet (även om man ju vet att det finns flygpassagerare som haft det värre...).

Så landar vi. Så saknar vi visum. Så kommer aldrig vår väska (fast typ sist) och så ska vi hitta någon blåklädd rseledare som troligen ska peka in oss i någon turistbuss där hon sedan ska berätta om välkomsträffen i morgon bitti.

Men nej hon viftar bara till oss en mycket tystlåten chaufför som tar oss till en fyrhjulsdriven jeep och vi ger oss rakt ut i en öde öken och i mitt värkande ansikte sprids ett leende. Så här ska livet vara.

De enda livstecken vi se är några spridda åsnor och getter. Fyrdjulsdriften tar oss över uttorkade flodfåror. Det är stekande hett, det skumpar rejält och vi ska bara åka, åka och åka.

Feministiska röster som hörs

Mitt huvud ska riktas in på ledighet. Lite välförtjänt vila och semester på betydligt varmare breddgrader. Men världen fortsätter att tränga in i mitt medvetande trots viljan att stänga av. Som dag när jag läser om Noah som inte fick klippa sig där hon ville för att frisören sa sig vara herrfrisör och dessutom hade bestämt sig för att Noah var kvinna. Vad Noah själv ansåg om saken tyckte frisören var ointressant. Det tyckte Expressen också som valde att skriva om frågan men också för att kolla hen för hon.

I augusti skrev jag om sommaren som man helst vill glömma. Om alla feminismen bakslag på några korta veckor. Men ibland känns det som vi har "framslag" också. Mest för att vi har så många bra röster. Som gör sig hörda. Trots motståndet och hatet.

Tre fantastiska exempel bara från denna vecka på kloka tyckare, bloggare och ledarskribenter:

Källa: Bloggen Skulden är inte min. Feminism och systerskap.
"Den arga feministen.
Som alltid ska göra allting till en könsfråga.
Du har säkert träffat henne. Det är hon som alltid ska förstöra din favoritfilm genom att peka på unkna könsroller. Är det inte rösträtt hon tjatar om så är det rätten till sin egen kropp eller ekonomisk jämlikhet.
Den arga, kravställande, tjatiga feministen.
Till henne vill jag säga: tack, tack för allt."

Källa: Katrin Kielos, Aftonbladet
"Jag borde inte tala, jag borde inte skriva
Får kvinnor vara offentliga utan att kränkas sexuellt? är en fråga som vi tyvärr fortfarande måste ställa oss.

För de flesta kvinnor som verkar i någon form av offentlighet är kvinno­hatet en del av arbetsbeskrivningen. Det svänger mellan att man är äcklig och ful samt förtjänar att våldtas (helst av muslimer) samt att man inte ska bry sitt söta huvud med svåra saker som ekonomi och politik.

Att röra sig in på traditionellt manliga områden verkar särskilt provokativt. Kvinnliga journalister som skriver om sport och TV-spel rapporterar förfärliga ord, själv märker jag hur sexismen tilltar när jag skriver om Anders Borg.
Ska inte du stå vid spisen istället?"

Källa: Brit Stakston i Dagens Media
Dags för mig att ta ansvar i jämställdhetsfrågorna
Efter kritik mot en it-konferens för det stora antalet helmanliga paneler som fanns och responsen på detta har jag skaffat mig nya genusglasögon. Som jag inte kommer ta av mig igen.
Har just fått en crashcourse i strukturblindhet och feminism. 

Walk with me

Om man är chef under längre tid gäller det att hitta sätt att utvecklas som ledare. Det finns förstås massor av sätt att hitta nya inspiration. Man kan läsa ledarskapslitteratur. Själv har jag just nu Ledarskap i idéburna organisationer liggande på vänt för läsning. Man kan träffa andra chefer (och som medlem i Sveriges Tidskrifter är till exempel deras mentorprogram ett utmärkt upplägg) eller gå på inspirerande seminarier (som Gilla Jobbet förra veckan till exempel).

Men man kan också hitta inspiration i konst, litteratur, film och teater. Eller Tv-serier. Min favoritserie, alla kategorier, heter Vita Huset. Och jag har inte räknat men jag skulle gissa att den vanligaste repliken är "walk with me". Och så löser de världsproblemen eller bara sin egen lilla dispyt genom en snabb promenad genom vita husets korridorer.

Det har jag låtit mig inspireras av. Så jag går med min personal. Inte så ofta som jag skulle önska för vi har inga korridorer att vandra i (folk skulle nog bli störda om vi började flanera runt i kontorslandskapet). Så man måste ut. Men utanför knuten har vi å andra sidan en alldeles under promenad väg längs Årstaviken där man kan följa årstidernas skiftningar.

Den här veckan fick jag tre nya medarbetare. Och vi har redan vandrat där under höstlöven och avhandlat våra tankar, våra liv, våra drömmar och en del mycket mer vardagsnära konkreta önskemål och behov. Och nu sitter jag här och känner mig som en lite klokare chef då jag har fått en inblick i hur tre andra kloka människor tänker och tycker. Hm, det tål att tänkas på. Jag tror jag tar en promenad.