Raka vägen in på utelistan

Vissa veckor är man helt enkelt inte riktigt med på banan. Genom bristande tv-tittande, lite slött tidningsläsande och avsaknad av intresse för sport och musikunderhållning så kan man helt enkelt direkt skriva in sig på utelistan (fast man är förstås så ute att man inte ens är i närheten av en sådan lista).

När facebook och twitterflödena under flera veckor bara rasar av mello för hela slantan så är det lika bra att puasa sitt eget deltagande också. Man fattar ju att man har svårt att väcka uppmärktsamhet när man inte har någon aning om vem Felicia är eller om låten som Hoffsten sjöng förtjänade att gå vidare eller inte.

När man dessutom lyckas missa det program som, mycket välförtjänt, blir veckans snackis (näthatet mot kvinnor) så är man helt ur loop och får nöja sig med att twittra om sin egen tidningsledare om det upplysande ämnet belysning. 

Om näthat känner jag ändå måste säga något, även om det förmodligen blev ute att prata om det någon gång i fredagskväll (ungefär klockan åtta när förtävlingarna till schlager-SM lockade tre miljoner tittare). Det mesta är förstås redan sagt.

Utom kanske att det där hatet som vissa män känner mot kvinnor fanns före internet och tar sig många andra uttryck än dessa fruktansvärda mail och kommentarsfält. En frilansare från min tid på Telia påminde mig i veckan om Telias telefonister som inte kunde ensamma hem från jobbet på grund av hatande män i luren. Själv fick jag haten med aldeles vanlig post på den tiden. Så grundfrågan är förstås inte vad internet skapar eller inte skapar utan hur ska vi få män att sluta hata kvinnor?

Man ska inte sjåpa sig

Min grundinställning till min egen smärta (inte andras) är att man inte ska sjåpa sig. Inte ska man ligga sjukvården till last heller. Min hittills varande livserfarenhet säger mig att det mesta läker av sig själv, eller helt enkelt bara försvinner.

Men nu tror jag gumman börjar bli gammal. Eller så har jag ovanligt ont. I vilket fall som helst har jag en krämpa som får mig att känna mig som min gamla svärmor såg ut efter att hon brutit lårbenshalsen. Fast jag undrar om inte hon var lite mer stoisk.

Ja, det är alltså höften som värkar. Jag har liksom svårt att räta ut mig. Och jag är sur och gnällig. Lite orolig också möjligen.Så orolig så jag fakstiskt bokat en tid hos läkaren. Men jag är skeptiskt, vad vet dem egentligen?

Tror deras fem år på läkarlinje och en djä... massa AT-tjänstgöring har givit dem insikten att det mest helt enkelt läker av sig själv, eller bara försvinner.

Man ska inte sjåpa sig helt enkelt. Eller?

Firiga fnittriga facebookfödelsedagar

Barndomsvänner, gudsöner, tidigare kollegor, gamla klasskompis och partikamrater. En dag om året har man den där dagen på alla plötsligt tänker på en liten stund. De kommer kanske inte alltid ihåg av sig själv, får en liten puff på vägen och så är det ju så enkelt. Men ändå. De tänker på en. De skriver något glatt, något snällt, något uppiggande.

Ja, facebook har faktiskt lyckats införa in ny dimension i konsten att fylla år. Ytligt kan en del säga. Ja, kanske. Men ändå. De tänker på en. Alla människor vill bli sedda och bekträftade. Lika bra då att njuta av allt man får. Så tack allihop!

Annars brukar jag inte fira så mycket. Men i år tänkte jag att man kanske ändå ska passa på. Att ta chansen. Att träffa nära och kära. De där man blir glad av. Så nu har det firats i tre dagar, men familj och vänner. Med Becherovka och tårta. Med skrålande sång och tulpar. Och ja, jag blev glad. Så tack allihop!