Vad vore väl en blogg utan årskrönika? I synnerhet en som heter Alla dessa ögonblick. Det är nu det är läge att försöka komma ihåg dem - alla dessa ögonblick. De starkaste ögonblicken under det gångna året har förstås med min fars bortgång att göra. Men det känns för tidigt att skriva om dem nu. Det kommer nog en dag.
Fast 2012 har tyvärr i väldigt stor utsträckning gått i de förlorade pappornas tecken. Ts gick bort här i november, en god vän förlorade sin i somras och en annan vän hade en styvfar som tog sitt sista andetag i våras. Och det är så klart en del av livet, att växa upp och om man har tur så senare snarare än förr blir man föräldralös.
Men året har också innehållit ett barnbarn som fyllt sju och som plötsligt är så stor så stor. Nu ringer hon från en egen mobil och vill prata lite. Hon hoppas från sjuan på simhoppet. Och vi har varit på hennes första date.
2012 var nog också året när barn blev stora. Kära gudsonen Isak tog studenten och tog pick och pack och drog till folkhögskola i Kalix och minsta brorsonen började gymnasiet. Tur att vår lilla dotter inte fyller 40 förens nästa år.
Så har vi rest. Om man räknar baklänges blir det något i stil med Hede, Emmaboda,, Kap Verde, Kökar, Gotland, Mexico, Belize, Jamaica, Nicaragua, Costa Rica, Panama och Kuba. Om turen i Centralamerika går det att läsa i resedagboken här bredvid men som ögonblick betraktat måste ändå nämnas den där känslan av att efter år av längtan plötsligt stå där. I Bob Marleys hem. Sorg och glädje i ett.
Men låt mig inte glömma Runmarö. 100 dagar om året tillbringar vi i vårt lilla svartbygge. Här varvas frid, arbete och glada grannar och vänner i ett. Årets ögonblick får ändå bli när plötsligt allt utvändigt målande var klart för denna gång. Tog nästan fem år, men vem räknar?
Så slutade då året med en liten omorganisation också. Nytt jobb, nya och gamla medarbetare. Två kreativa dagar på Smådalarö gav ögonblick som vi kommer bära med oss länge.
Och på hemmaplan fortsätter T att vara en överraskning (vilket är skickligt efter 26 år) och glädje. Nu har han plötsligt börjat laga GI-mat för nu ska frun bli lång och smal. Men på själva Sylvesterfesten unnar vi oss nog en potatis eller två...
Gott Nytt År kära vänner och läsare!
måndag 31 december 2012
onsdag 26 december 2012
10 kilometer till Gråtbäck
På julaftons morgon färdas vi tolv mil i ingenmans land. Svensk ödemark. Vi möter fyra bilar och får rödljus vid en övergång till inlandsbanan. Där kommer plogloket.
När vi passerar skylten 10 Gråtbäck får jag ett sug efter att skriva en skröna eller två om de fyra gamlingarna som bor ensamma kvar i byn med traktens vackraste namn.
Två dagar senare är vi på väg hemma. Nu på väg mot bebodda trakter vid kusten. Men fortfarande mil efter mil av tomma vägar. Endast renhjordarna gör oss sällskap. Men ortsnamnen är lika fantasieggande: Målingen, Kårböle, Ytterhogdal.
Men jag inser att jag vet väldigt lite om livsvillkoren här i Härjedalen och Jämtlands inland. Här finns förstås skotrarna, jakten, fisket, bärplockningen, skidåkandet och vildmarkslivet. Här kan också vara 15 mil till närmasta köpcenter eller rent av flygtransport mellan sjukhusen.
Det är allt det där som ryms i mina skrönor. Men jag gissar att livet också rätt mycket handlar om ungar som ska hämtas på dagis, busstider som ska passas, bilrutor som ska skrapas, bredband som krånglar, säsongsstart på Så ska det låta och allt det där andra som fyller livet för oss storstadsbor. Med pendeltåg som inte tål snö slipper de förstås.
När vi passerar skylten 10 Gråtbäck får jag ett sug efter att skriva en skröna eller två om de fyra gamlingarna som bor ensamma kvar i byn med traktens vackraste namn.
Två dagar senare är vi på väg hemma. Nu på väg mot bebodda trakter vid kusten. Men fortfarande mil efter mil av tomma vägar. Endast renhjordarna gör oss sällskap. Men ortsnamnen är lika fantasieggande: Målingen, Kårböle, Ytterhogdal.
Men jag inser att jag vet väldigt lite om livsvillkoren här i Härjedalen och Jämtlands inland. Här finns förstås skotrarna, jakten, fisket, bärplockningen, skidåkandet och vildmarkslivet. Här kan också vara 15 mil till närmasta köpcenter eller rent av flygtransport mellan sjukhusen.
Det är allt det där som ryms i mina skrönor. Men jag gissar att livet också rätt mycket handlar om ungar som ska hämtas på dagis, busstider som ska passas, bilrutor som ska skrapas, bredband som krånglar, säsongsstart på Så ska det låta och allt det där andra som fyller livet för oss storstadsbor. Med pendeltåg som inte tål snö slipper de förstås.
söndag 23 december 2012
Traditionen du inte kan säga nej till
Nu är det jul igen. En högtid som vi för min del gärna kunde rationalisera bort. Jag tror inte på jesusbarnet och har inget minne av att jag trodde på tomtar och troll ens i koltåldern. Ärligt talat är maten ingen höjdare, Kalle Anka ganska utjatad och jag är allergisk mot både granar och hyacinter.
Trots detta finns det bara ett socialt acceptabelt sätt att slippa fira jul och det är att lämna landet. Nyår, födelsedagar, påsk och midsommar är inget problem. Då är det ingen som protesterar om du bestämmer dig för att avstå. Men att säga till nära och kära: nej, tack men jag firar inte jul i år, får nog betraktas som årets etikettsbrott.
Nu har jag ingenting emot själva ledigheten och inte att träffa familjen heller. Tänk bara hur mycket mer vi skulle få ut av helgen om vi bara rörd ihop lite köttfärssås, kokade lite pasta och bara hängde ihop en kväll. Utan pynt, utan hets, utan inläggande och bakande och utan den där kommersiella hetsen.
Att ge gåvor till andra gör en lyckligare, det är numera vetenskapligt bevisat. Men låt oss göra det under årets övriga 364 dagar.
God Jul eller nått på er!
Trots detta finns det bara ett socialt acceptabelt sätt att slippa fira jul och det är att lämna landet. Nyår, födelsedagar, påsk och midsommar är inget problem. Då är det ingen som protesterar om du bestämmer dig för att avstå. Men att säga till nära och kära: nej, tack men jag firar inte jul i år, får nog betraktas som årets etikettsbrott.
Nu har jag ingenting emot själva ledigheten och inte att träffa familjen heller. Tänk bara hur mycket mer vi skulle få ut av helgen om vi bara rörd ihop lite köttfärssås, kokade lite pasta och bara hängde ihop en kväll. Utan pynt, utan hets, utan inläggande och bakande och utan den där kommersiella hetsen.
Att ge gåvor till andra gör en lyckligare, det är numera vetenskapligt bevisat. Men låt oss göra det under årets övriga 364 dagar.
God Jul eller nått på er!
måndag 17 december 2012
Jag vill ju va som du, se ut som du (fast tvärtom då)
Känner mig som en i det kända radioprogrammet Spanarna när jag varje dag tycks samla på mig nya belägg på trenden att människor inte alls vill vara som orangutangen vid namn Kung Louie i Djungelboken. Han om så gärna vill vara som någon annan: "
jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
Nej, nu vill vi att alla ska vara som jag. Jag lyssnar på en debatt på Sveriges Television om kostvanor. Alla som deltar är säkra på att om alla äter som dem som blir världen en bättre plats att leva på. Man undrar lite varför. Kan man inte nöja sig med att man själv är nöjd? Bara en kostexpert försöker lite stillsamt säga att olika kroppar nog kan ha lite olika behov.
Det är som med svenska språket. Det kryllar av språkpoliser därute, som vet hur det ska vara. Allt medan språkvetarna lankoniskt försöker förklara att språket faktiskt förändras. Och tänk vad svårt vi skulle ha att prata om saker om ingenting nytt hänt med språket bara de senaste tio åren.
Hela debatten som pågått den senaste månaden om luciatåg och Disneyklippande präglas också av denna övertygelse. Att just mina barndomsminnen är heliga och därför en tradition som alla andra måste återupprepa. Tänk om barn faktiskt kan skapa nya minnen och nya traditioner?
Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits på ämnet men en av de bättre och mer sansade texterna står Aftonbladets Daneil Swedin för. I Kalle Anka raseriet bygger på missförstånd visar han inte bara på att vårt kära Kalle på julafton faktiskt har ändrats rätt många gånger sedan 1960 utan också att vi själva alltid tycker att det är just det vi själva tycker oss minnas som är minnesvärt för alla andra.
Ta den där Bond till exempel. Ni vet han James Bond. Vem är han egentligen? Jag säger Roger Moore och T säger Sean Connery. Men han har ju fel förstås. Kanske dags att starta en ny Facebookgrupp?
jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
det vill jag nu-u-u
Nej, nu vill vi att alla ska vara som jag. Jag lyssnar på en debatt på Sveriges Television om kostvanor. Alla som deltar är säkra på att om alla äter som dem som blir världen en bättre plats att leva på. Man undrar lite varför. Kan man inte nöja sig med att man själv är nöjd? Bara en kostexpert försöker lite stillsamt säga att olika kroppar nog kan ha lite olika behov.Det är som med svenska språket. Det kryllar av språkpoliser därute, som vet hur det ska vara. Allt medan språkvetarna lankoniskt försöker förklara att språket faktiskt förändras. Och tänk vad svårt vi skulle ha att prata om saker om ingenting nytt hänt med språket bara de senaste tio åren.
Hela debatten som pågått den senaste månaden om luciatåg och Disneyklippande präglas också av denna övertygelse. Att just mina barndomsminnen är heliga och därför en tradition som alla andra måste återupprepa. Tänk om barn faktiskt kan skapa nya minnen och nya traditioner?
Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits på ämnet men en av de bättre och mer sansade texterna står Aftonbladets Daneil Swedin för. I Kalle Anka raseriet bygger på missförstånd visar han inte bara på att vårt kära Kalle på julafton faktiskt har ändrats rätt många gånger sedan 1960 utan också att vi själva alltid tycker att det är just det vi själva tycker oss minnas som är minnesvärt för alla andra.
Ta den där Bond till exempel. Ni vet han James Bond. Vem är han egentligen? Jag säger Roger Moore och T säger Sean Connery. Men han har ju fel förstås. Kanske dags att starta en ny Facebookgrupp?
lördag 15 december 2012
Vem vill ha balans i livet?
Nu ska det erkännas. Jag tror inte på balans i livet. Och nog inte riktigt på att få ihop livspusslet heller. Båda metaforerna bygger på något sätt på att livet låter sig fångas inom ett fyrkantigt pussels konstanta ramar eller i vågskålar som alltid ska väga lika.
Jag tror snarare att livet är en berg- och dalbana eller en färd på slingrina bergvägar. I bland går det undan, ibland är det livsfarligt och ibland får man en chans att rasta och njuta av utsikten. Somliga föredrar mer av den ena och andra mer av det andra.
I fredags hade vi en föreläsning på jobbet som handlade om balans i livet. Den innehöll säkert en del matnyttiga tips för bättre hälsa. Och den innehöll definivt bra lärdomar om hur man ska känna igen kollegor på väg in i väggen eller ännu värre, de som previs får en hjärnblödning (något som visst går allt längre ned i åldrarna).
Det pratades mycket om andning, sömn, kost och motion. Alla nyttiga och bra saker. Men inte ger de balans i livet. Självklart kan man ha ordning på allt det där och ändå vara djupt olycktlig, eller rastlös eller överhettad i hjärnan.
Balans i livet måste ju handla om hur jag mår bra. Vad som gör mig lycklig? Roliga arbetsguppgifter, bra inflytande över min arbetsituation, kollegor att skratta med, en chef som ger stöd, frihet och ansvar. Nära och kära. Vänner att hitta på bus med. Äventyr kvar att göra. Världar att förändra. Hav att korsa.
Och för någon annan något helt annat.
Det är när allt det där man behöver för att känna egen inre tillfredsställelse som plötsligt det där basala slutar att fungera. Men det är ju liksom meningslöst att säga åt någon att den måste sova bättre...
Jag tror snarare att livet är en berg- och dalbana eller en färd på slingrina bergvägar. I bland går det undan, ibland är det livsfarligt och ibland får man en chans att rasta och njuta av utsikten. Somliga föredrar mer av den ena och andra mer av det andra.
I fredags hade vi en föreläsning på jobbet som handlade om balans i livet. Den innehöll säkert en del matnyttiga tips för bättre hälsa. Och den innehöll definivt bra lärdomar om hur man ska känna igen kollegor på väg in i väggen eller ännu värre, de som previs får en hjärnblödning (något som visst går allt längre ned i åldrarna).
Det pratades mycket om andning, sömn, kost och motion. Alla nyttiga och bra saker. Men inte ger de balans i livet. Självklart kan man ha ordning på allt det där och ändå vara djupt olycktlig, eller rastlös eller överhettad i hjärnan.
Balans i livet måste ju handla om hur jag mår bra. Vad som gör mig lycklig? Roliga arbetsguppgifter, bra inflytande över min arbetsituation, kollegor att skratta med, en chef som ger stöd, frihet och ansvar. Nära och kära. Vänner att hitta på bus med. Äventyr kvar att göra. Världar att förändra. Hav att korsa.
Och för någon annan något helt annat.
Det är när allt det där man behöver för att känna egen inre tillfredsställelse som plötsligt det där basala slutar att fungera. Men det är ju liksom meningslöst att säga åt någon att den måste sova bättre...
onsdag 5 december 2012
Dom där 50-års kalasen...
I helgen var jag på dubbelt 50-års kalas. Jag och en massa andra ungdomar. Kändes det som. För vad är skillnaden egentligen? Vi samlades till förfest i badhuset och där tränades det, simmades, bubblades, badades och dracks öl och Gammel danskt. Helt som på den gamla goda tiden.
Möjligen med undantag för att vi inte kände igen varandra där inne i den kaklade hallen. Alla progresiva glasögon låg ju kvar i omklädningsrummet. Fast lite försonande var ju det också för det var ju ingen som såg ens kroppsliga skavanker heller.
Sen vi kom vi ut i ljuset. Påklädda och glasögonprydda (eller linsförsedda för de mer fåfänga). Då kände vi inte heller igen varandra. Flera av oss hade inte setts sedan 40-års fest och tror det eller ej - det hinner hända lite på tio år i den här åldern också.
Man annars var det som vilken fest som helst. Alla gick hem och klädde upp sig. Det var välkomstdrink, bordsplaceringsprojekt, buffé, nubbevisor och band som spelade coverlåtar. Möjligen avslöjande valet av låtar festdeltagarnas ålder något. (Den mest moderna var nog Noices I natt i hela staden vår. En riktigt generationsdelare gissar jag). Men annars var som fester är mest. Skratt, stoj, diskussioner, dans och kanske att någon fick lite för mycket innan för västen.
Man får helt enkelt revidera sin uppfattning om vad som väntar vid 50-strecket. De där bilderna man minns från när man var liten där farfar satt uppsträckt i finkosytm framför havet av blommer ger helt enkelt inte längre en bild av hur det är att fylla 50. Våra barnbarn får titta på bilder på när festdeltagarna tävlar om vem som är bäst på limbo.
Möjligen med undantag för att vi inte kände igen varandra där inne i den kaklade hallen. Alla progresiva glasögon låg ju kvar i omklädningsrummet. Fast lite försonande var ju det också för det var ju ingen som såg ens kroppsliga skavanker heller.
Sen vi kom vi ut i ljuset. Påklädda och glasögonprydda (eller linsförsedda för de mer fåfänga). Då kände vi inte heller igen varandra. Flera av oss hade inte setts sedan 40-års fest och tror det eller ej - det hinner hända lite på tio år i den här åldern också.
Man annars var det som vilken fest som helst. Alla gick hem och klädde upp sig. Det var välkomstdrink, bordsplaceringsprojekt, buffé, nubbevisor och band som spelade coverlåtar. Möjligen avslöjande valet av låtar festdeltagarnas ålder något. (Den mest moderna var nog Noices I natt i hela staden vår. En riktigt generationsdelare gissar jag). Men annars var som fester är mest. Skratt, stoj, diskussioner, dans och kanske att någon fick lite för mycket innan för västen.
Man får helt enkelt revidera sin uppfattning om vad som väntar vid 50-strecket. De där bilderna man minns från när man var liten där farfar satt uppsträckt i finkosytm framför havet av blommer ger helt enkelt inte längre en bild av hur det är att fylla 50. Våra barnbarn får titta på bilder på när festdeltagarna tävlar om vem som är bäst på limbo.
torsdag 29 november 2012
När ens alter ego, den dåliga chefen, tar över
I måndags skrev jag om min egen teori för ett gott ledarskap, numera benämnt 5T. Men jag tror att alla chefer (som har någon form av självinsikt) alltid känner att den där dåliga chefen inom en liksom lurar i vassen och vill ta över.
Chefer har förstås, precis som alla andra människor, olika framträdande egenskaper som i vissa sammahang kan vara bra och andra dåliga. Därför kan man helt enkelt vara en dålig chef på sitt alldeles unika vis. Det handlar bara om att låta de där sidorna blomma ut vid fel tillfällen.
Min goda chefssida består alltså av 5T. Eller kanske ytterligare några ten till om man lägger till tålamod, som är en variant av tid men handlar om att förstå att förändring tar tid, och så "tycka om". Det sist nämnda handlar för mig om att man som chef helt enkelt måste gilla sina medarbetare. Om det inledningsvis finns något som hindrar en från det får man helt enkelt anstränga sig för att hitta det där älskansvärda som självklart finns hos var och en av oss.
Nåväl nu var det ju dåligheterna vi skulle ägna oss åt. Jag tror mina börjar på L.
Lättja till exempel. Härom dagen var det en av mina medarbetare som sa att jag var som "racerchefen", alltså den där chefen med ständigt nya projekt och idéer. Vad de inte förstår är att det är för att hålla latmasken borta. Hon som bara vill ligga i soffan och äta praliner och titta på när andra jobbar.
Låt gå, tror jag också är en av mina fiender. Detaljer är inte min pryl. Jag kommer aldrig få jobb som korrekturläsare. Dessutom får man ju utgå från att alla gör sitt bästa och gör så gott de kan. Låt gå. Men strax efter "Låt gå" kommer "inget spelar någon roll".
Och så har vi lydnad. Kan drabba alla chefer tror jag. Det är ju jag som bestämmer, eller?
Chefer har förstås, precis som alla andra människor, olika framträdande egenskaper som i vissa sammahang kan vara bra och andra dåliga. Därför kan man helt enkelt vara en dålig chef på sitt alldeles unika vis. Det handlar bara om att låta de där sidorna blomma ut vid fel tillfällen.
Min goda chefssida består alltså av 5T. Eller kanske ytterligare några ten till om man lägger till tålamod, som är en variant av tid men handlar om att förstå att förändring tar tid, och så "tycka om". Det sist nämnda handlar för mig om att man som chef helt enkelt måste gilla sina medarbetare. Om det inledningsvis finns något som hindrar en från det får man helt enkelt anstränga sig för att hitta det där älskansvärda som självklart finns hos var och en av oss.
Nåväl nu var det ju dåligheterna vi skulle ägna oss åt. Jag tror mina börjar på L.
Lättja till exempel. Härom dagen var det en av mina medarbetare som sa att jag var som "racerchefen", alltså den där chefen med ständigt nya projekt och idéer. Vad de inte förstår är att det är för att hålla latmasken borta. Hon som bara vill ligga i soffan och äta praliner och titta på när andra jobbar.
Låt gå, tror jag också är en av mina fiender. Detaljer är inte min pryl. Jag kommer aldrig få jobb som korrekturläsare. Dessutom får man ju utgå från att alla gör sitt bästa och gör så gott de kan. Låt gå. Men strax efter "Låt gå" kommer "inget spelar någon roll".
Och så har vi lydnad. Kan drabba alla chefer tror jag. Det är ju jag som bestämmer, eller?
måndag 26 november 2012
Dags för egen ledarskapsfilosofi: 5T, börjar med tihi
Tänker att jag har varit chef så många år nu att det börjar bli dags att utveckla sin egen teori för ledarskap. Skulle ju kännas väldigt vederhäftigt att säga att man håller sig till en välgenomtänkt modell. Nu för tiden ska den ju helst vara evidensbaserad också. Rent teoretiskt finns det nog höga krav på det men själv kanske man kan nöja sig med att personalen verkar nöjd och frisk samtidigt som de levererar en massa bra resultat.
Här kommer därför ett första embryo till modell, som har utvecklats i någon slags trial and error system utan systematisk utvärdering. Jag kallar min modell för 5T (inte att förväxla med 5S, där de fem s:en – sortera, systematisera, städa, standardisera samt skapa vana – beskriver hur ett företag systematiskt kan åstadkomma och upprätthålla ordning och reda).
Nåväl, tillbaks till de fem t:en - som alltså är tihi, tillit, tydlighet, tid & tillgänglighet.
Kort och gott tror jag att det är en bra början att ha kul ihop. Här handlar det inte om att åka Gröna Lund och titta i skrattspeglar eller ha en kväll med ståuppare på Norra Brunn utan om att ha kul ihop i det dagliga jobbet. Som chef tror att att man kommer långt med att kunna skratta åt sig själv och att få medarbetarna att kunna göra det samma. Vi gör alla fel ibland, klantar till det lite. Då reder man ut det - och sen skrattar man åt det.
Med det följer också tillit. I tillit ligger också synen på människor. Att utgå ifrån att alla människor vill göra gott, vill vara med att åstadkomma resultat, vill ingå i en gemenskap och få bekräftelse. Men tillit handlar också om trygghet. Att man kan lita på vad chefen säger. Att chefen står kvar där när det blåser.
Så här långt har man ett glatt gäng som är fulla av tillförsikt i att kunna göra ett bra jobb tillsammans. Det är här tydligheten kommer in. Vart är vi på väg? Vilka resurser har vi? Hur vet vi när vi är framme? Hur gör vi för att formulera nya mål. Kort och gott kunna ge lite svar på, om inte meningen med livet, så i alla fall meningen med just den här organisationen, gruppen, verksamhet.
Sist men inte minst kommer ler- och långhalmsorden tid & tillgänglighet. Precis som med ungar (inga jämförelseri övrigt) så behövs faktiskt både kvalitet och kvantitet. Som chef måste man finnas där rent fysiskt (funkar även bra i digital form) och mentalt.
Vad tror ni? Kan det vara något att jobba vidare på? Kanske jag ska sova på saken? Kanske L är en bättre bokstav. Då kanske man kan få med lite lättja också...
Här kommer därför ett första embryo till modell, som har utvecklats i någon slags trial and error system utan systematisk utvärdering. Jag kallar min modell för 5T (inte att förväxla med 5S, där de fem s:en – sortera, systematisera, städa, standardisera samt skapa vana – beskriver hur ett företag systematiskt kan åstadkomma och upprätthålla ordning och reda).
Nåväl, tillbaks till de fem t:en - som alltså är tihi, tillit, tydlighet, tid & tillgänglighet.
Kort och gott tror jag att det är en bra början att ha kul ihop. Här handlar det inte om att åka Gröna Lund och titta i skrattspeglar eller ha en kväll med ståuppare på Norra Brunn utan om att ha kul ihop i det dagliga jobbet. Som chef tror att att man kommer långt med att kunna skratta åt sig själv och att få medarbetarna att kunna göra det samma. Vi gör alla fel ibland, klantar till det lite. Då reder man ut det - och sen skrattar man åt det.
Med det följer också tillit. I tillit ligger också synen på människor. Att utgå ifrån att alla människor vill göra gott, vill vara med att åstadkomma resultat, vill ingå i en gemenskap och få bekräftelse. Men tillit handlar också om trygghet. Att man kan lita på vad chefen säger. Att chefen står kvar där när det blåser.
Så här långt har man ett glatt gäng som är fulla av tillförsikt i att kunna göra ett bra jobb tillsammans. Det är här tydligheten kommer in. Vart är vi på väg? Vilka resurser har vi? Hur vet vi när vi är framme? Hur gör vi för att formulera nya mål. Kort och gott kunna ge lite svar på, om inte meningen med livet, så i alla fall meningen med just den här organisationen, gruppen, verksamhet.
Sist men inte minst kommer ler- och långhalmsorden tid & tillgänglighet. Precis som med ungar (inga jämförelseri övrigt) så behövs faktiskt både kvalitet och kvantitet. Som chef måste man finnas där rent fysiskt (funkar även bra i digital form) och mentalt.
Vad tror ni? Kan det vara något att jobba vidare på? Kanske jag ska sova på saken? Kanske L är en bättre bokstav. Då kanske man kan få med lite lättja också...
onsdag 21 november 2012
Hög tid att det paletinska folket slipper sona vår skuld
I över 50 år har ett helt folk fått bära bördan av att vara de som valts ut för att sona världens skuld över Hitlers gaskamrar. En skuld som är oändlig och som alltid bör hållas vid liv men som det palestinska folket inte har någon del i. När bomber faller och barn återigen dör i Gaza är det som att man knappt längre kan andas.
När sedan hela världen låtsas om att det är en konflikt mellan två parter, efter devisen "det är aldrig ens fel att två" träter, istället för att se att detta handlar om offer och förövare vet sorgen och raseriet inga gränser. När till och med Ekot benämner Israels attacker som "operationer" så inser man vem som har vunnit makten över tanken och vem aldrig, aldrig får sin verklighet visad för världen.
I somras läste jag två böcker som självklart inte kan hela bilden och det finns säkert fler och andra som ger andra bilder men för mig för gav mig dessa böcker om inte nya kunskaper så ny empati. Det handlar om Susan Albulhawas bok Morgon i Jenin som tar sin läsare med på en outsägligt sorglig resa till en plats på jorden som gång på gång jämnas med marken av Israeliska tanks.
Den andra är en reportagebok, Bullwozer mot ett folk, skriven av Andreas Malm som speglar såväl vardagen för de som lever i ständigt skräck för ockupationsmaktens stridsvagnar. Den handlar också om det svenska sveket.
För dig som redan är övertygad, läs och lär lite mer. För er andra, läs och känn.
När sedan hela världen låtsas om att det är en konflikt mellan två parter, efter devisen "det är aldrig ens fel att två" träter, istället för att se att detta handlar om offer och förövare vet sorgen och raseriet inga gränser. När till och med Ekot benämner Israels attacker som "operationer" så inser man vem som har vunnit makten över tanken och vem aldrig, aldrig får sin verklighet visad för världen.
I somras läste jag två böcker som självklart inte kan hela bilden och det finns säkert fler och andra som ger andra bilder men för mig för gav mig dessa böcker om inte nya kunskaper så ny empati. Det handlar om Susan Albulhawas bok Morgon i Jenin som tar sin läsare med på en outsägligt sorglig resa till en plats på jorden som gång på gång jämnas med marken av Israeliska tanks.
Den andra är en reportagebok, Bullwozer mot ett folk, skriven av Andreas Malm som speglar såväl vardagen för de som lever i ständigt skräck för ockupationsmaktens stridsvagnar. Den handlar också om det svenska sveket.
För dig som redan är övertygad, läs och lär lite mer. För er andra, läs och känn.
söndag 18 november 2012
Hur länge är man död?
Idag blev det en långpromenad i söderort i ett grått och fuktigt Stockholm. Turen gick förbi Sandsborgskyrkogården och minneslunden på Skogskyrkogården.. Ett ljus för mormor och morfar och ett ljus var till Ts mamma och min pappa.
Sänder tankar till de som inte längre går brevid oss.
"Imorgon har din mamma varit död i sex år" sa jag till T. Och han svarade: "och hon kommer att vara död i väldigt många år till". Då föddes tanken: att vi vet hur länge människor lever, men hur länge är man död?
Ett svar är förstås att har man väl avlidit så är och förblir man död. Men. Kräver inte det också att det är någon levande som minns? Någon som kan säga något om mig, någon som kan berätta en historia från mitt liv. Någon som kan relatera till den jag varit. Efter det är man väl mera bara en not i folkbokföringen.
Min mormors mor dog när jag var ett och ett halvt. Olga. Jag minns henne förstås inte men jag vet att hon bar mig när jag var liten. Det har mormor sagt. Olga har varit död i 45 år.
Ts barnbarn A var också ett och ett halvt när Ts mamma lämnade oss. Gammelfarmor hann ge sitt barnbarnsbarn en liten tygkanin som än idag är As bästa vän. När A och jag spelar fia med knuff kan jag berätta att hon spelar som sin gammelfarmor - hon vill hellre knuffas än vinna!
Och så minns hon henne kanske när hon sitter där med egna barnbarnsbarn en dag. Då kan hon säga - nu har min gammelfarmor varit död i väldigt många år. Och på så sätt lever hon än.
Sänder tankar till de som inte längre går brevid oss.
"Imorgon har din mamma varit död i sex år" sa jag till T. Och han svarade: "och hon kommer att vara död i väldigt många år till". Då föddes tanken: att vi vet hur länge människor lever, men hur länge är man död?
Ett svar är förstås att har man väl avlidit så är och förblir man död. Men. Kräver inte det också att det är någon levande som minns? Någon som kan säga något om mig, någon som kan berätta en historia från mitt liv. Någon som kan relatera till den jag varit. Efter det är man väl mera bara en not i folkbokföringen.
Min mormors mor dog när jag var ett och ett halvt. Olga. Jag minns henne förstås inte men jag vet att hon bar mig när jag var liten. Det har mormor sagt. Olga har varit död i 45 år.
Ts barnbarn A var också ett och ett halvt när Ts mamma lämnade oss. Gammelfarmor hann ge sitt barnbarnsbarn en liten tygkanin som än idag är As bästa vän. När A och jag spelar fia med knuff kan jag berätta att hon spelar som sin gammelfarmor - hon vill hellre knuffas än vinna!
Och så minns hon henne kanske när hon sitter där med egna barnbarnsbarn en dag. Då kan hon säga - nu har min gammelfarmor varit död i väldigt många år. Och på så sätt lever hon än.
onsdag 14 november 2012
Hem ljuva hem - where ever you are?
"Kom nu så går vi hem!" När det sägs för tjugonde gången inför den tjugonde platsen efter besök i tre värdsdelar inom tio månader börjar man så smått fundera vad man egentligen menar med hem?
Vad innebär det till exempel att känna sig som hemma? T påstår sig inte känna igen terminal 5 på Arlanda, men tycker Boa Vista International är bekant på något vis. Hemtamt.
Trots att det första mötet med ett nytt rum nästan alltid består av någon slags besvikelse, eller olust kanske man kan säga. Ska jag verkligen bo här (en natt, en vecka, länge nog för att skriva en bok...)? Efter en natt har man vant sig och till och med det där vandrarhemsrummet utan fönster blir ett ljuvt hem att gå till efter en "one-day-walk" i nationalparken eller efter att ha promenerat mellan alla Antoni Gaudis byggnadsverk i Barcelona. Kom - nu går vi hem.
Men alla tillfälliga rum blir inte hem. När man åker på konferens med jobbet går man inte hem man går till "rummet" (låter plötsligt lite lätt infatilt, lite som att ha flyttat "hem" igen. Ändå är proceduren likartad. Man kommer, checkar in, får sitt rum, blir mer eller mindre överraskad, packar upp lite och gör en plan för de närmaste timmarna. Sedan gör man det man det man planerat och sedan går man ...
Sen kan man ju fundera över varför vi ständigt överger ett hem för att ta oss till ett annat? Till och med på denna lilla chartertrip lyckades vi klämma in två. Och nu är vi hemma - vad nu det betyder?
Vad innebär det till exempel att känna sig som hemma? T påstår sig inte känna igen terminal 5 på Arlanda, men tycker Boa Vista International är bekant på något vis. Hemtamt.
Trots att det första mötet med ett nytt rum nästan alltid består av någon slags besvikelse, eller olust kanske man kan säga. Ska jag verkligen bo här (en natt, en vecka, länge nog för att skriva en bok...)? Efter en natt har man vant sig och till och med det där vandrarhemsrummet utan fönster blir ett ljuvt hem att gå till efter en "one-day-walk" i nationalparken eller efter att ha promenerat mellan alla Antoni Gaudis byggnadsverk i Barcelona. Kom - nu går vi hem.
Men alla tillfälliga rum blir inte hem. När man åker på konferens med jobbet går man inte hem man går till "rummet" (låter plötsligt lite lätt infatilt, lite som att ha flyttat "hem" igen. Ändå är proceduren likartad. Man kommer, checkar in, får sitt rum, blir mer eller mindre överraskad, packar upp lite och gör en plan för de närmaste timmarna. Sedan gör man det man det man planerat och sedan går man ...
Sen kan man ju fundera över varför vi ständigt överger ett hem för att ta oss till ett annat? Till och med på denna lilla chartertrip lyckades vi klämma in två. Och nu är vi hemma - vad nu det betyder?
måndag 12 november 2012
Överordningen som aldrig tycks ta slut
Kap Verde är en fattig nation stadd i utveckling. En utveckling som är beroende av oss. Oss med fickorna fulla av euro, dollar eller yen och som längtar efter värme, sol, bad och nya platser att upptäcka.
Kanske är det inget fel med det. Men när turisbroschyrerna är fulla av löften om miljökompensation, lokal tillverkning och ekoturism så blir man ändå till misstänksam om vem den där turismen egentligen är bra för.
Och för att ytterligare förstärka den där känslan om att vi i väst egentligen aldrig har slutat exploatera världen tillbringar jag semestern med att läsa två utmärkta böcker. Ola Wong med fleras bok Sjukt billigt om hur svenska konsumenter och kommuner köper smycken och sten från Kina utan ett ögonblick fundera över under vilka arbetsförhållanden de här produkterna kan produceras så billigt.
Och sedan Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan om prostitution och surrogatmödraskap. Om hur västerländska män köper sex i Thailand och barn i Indien. "Säljare" är alltid en fattig kvinna. Det får en att fundera mycket över sitt eget ansvar. Det enda svar som säkert kan ges är ju vad vi själva är beredda att göra. För en bättre värld. För en rättvisare värld. För en värld utan underordning.
Kanske är det inget fel med det. Men när turisbroschyrerna är fulla av löften om miljökompensation, lokal tillverkning och ekoturism så blir man ändå till misstänksam om vem den där turismen egentligen är bra för.
Och för att ytterligare förstärka den där känslan om att vi i väst egentligen aldrig har slutat exploatera världen tillbringar jag semestern med att läsa två utmärkta böcker. Ola Wong med fleras bok Sjukt billigt om hur svenska konsumenter och kommuner köper smycken och sten från Kina utan ett ögonblick fundera över under vilka arbetsförhållanden de här produkterna kan produceras så billigt.
Och sedan Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan om prostitution och surrogatmödraskap. Om hur västerländska män köper sex i Thailand och barn i Indien. "Säljare" är alltid en fattig kvinna. Det får en att fundera mycket över sitt eget ansvar. Det enda svar som säkert kan ges är ju vad vi själva är beredda att göra. För en bättre värld. För en rättvisare värld. För en värld utan underordning.
lördag 10 november 2012
Åka, åka, åka!
Den här gången är det, om inte nio, så i alla fall sju timmars helvete. Flygresan till den afrikanska ögruppen Kap Verde sker i ett charterplan i en flygstol som inte går att fälla det allra minsta, som saknar nackstöd helt och där armstödet som ska delas med den okända grannen är lika brett som en sjuårings arm. Lägg en värkande rygg och lite migrän på det så är vi nära flygresan från helvetet (även om man ju vet att det finns flygpassagerare som haft det värre...).
Så landar vi. Så saknar vi visum. Så kommer aldrig vår väska (fast typ sist) och så ska vi hitta någon blåklädd rseledare som troligen ska peka in oss i någon turistbuss där hon sedan ska berätta om välkomsträffen i morgon bitti.
Men nej hon viftar bara till oss en mycket tystlåten chaufför som tar oss till en fyrhjulsdriven jeep och vi ger oss rakt ut i en öde öken och i mitt värkande ansikte sprids ett leende. Så här ska livet vara.
De enda livstecken vi se är några spridda åsnor och getter. Fyrdjulsdriften tar oss över uttorkade flodfåror. Det är stekande hett, det skumpar rejält och vi ska bara åka, åka och åka.
Så landar vi. Så saknar vi visum. Så kommer aldrig vår väska (fast typ sist) och så ska vi hitta någon blåklädd rseledare som troligen ska peka in oss i någon turistbuss där hon sedan ska berätta om välkomsträffen i morgon bitti.
Men nej hon viftar bara till oss en mycket tystlåten chaufför som tar oss till en fyrhjulsdriven jeep och vi ger oss rakt ut i en öde öken och i mitt värkande ansikte sprids ett leende. Så här ska livet vara.
De enda livstecken vi se är några spridda åsnor och getter. Fyrdjulsdriften tar oss över uttorkade flodfåror. Det är stekande hett, det skumpar rejält och vi ska bara åka, åka och åka.
måndag 5 november 2012
Feministiska röster som hörs
Mitt huvud ska riktas in på ledighet. Lite välförtjänt vila och semester på betydligt varmare breddgrader. Men världen fortsätter att tränga in i mitt medvetande trots viljan att stänga av. Som dag när jag läser om Noah som inte fick klippa sig där hon ville för att frisören sa sig vara herrfrisör och dessutom hade bestämt sig för att Noah var kvinna. Vad Noah själv ansåg om saken tyckte frisören var ointressant. Det tyckte Expressen också som valde att skriva om frågan men också för att kolla hen för hon.
I augusti skrev jag om sommaren som man helst vill glömma. Om alla feminismen bakslag på några korta veckor. Men ibland känns det som vi har "framslag" också. Mest för att vi har så många bra röster. Som gör sig hörda. Trots motståndet och hatet.
Tre fantastiska exempel bara från denna vecka på kloka tyckare, bloggare och ledarskribenter:
Källa: Bloggen Skulden är inte min. Feminism och systerskap.
"Den arga feministen.
Som alltid ska göra allting till en könsfråga.
Du har säkert träffat henne. Det är hon som alltid ska förstöra din favoritfilm genom att peka på unkna könsroller. Är det inte rösträtt hon tjatar om så är det rätten till sin egen kropp eller ekonomisk jämlikhet.
Den arga, kravställande, tjatiga feministen.
Till henne vill jag säga: tack, tack för allt."
Källa: Katrin Kielos, Aftonbladet
"Jag borde inte tala, jag borde inte skriva
Får kvinnor vara offentliga utan att kränkas sexuellt? är en fråga som vi tyvärr fortfarande måste ställa oss.
Ska inte du stå vid spisen istället?"
Källa: Brit Stakston i Dagens Media
Dags för mig att ta ansvar i jämställdhetsfrågorna
Efter kritik mot en it-konferens för det stora antalet helmanliga paneler som fanns och responsen på detta har jag skaffat mig nya genusglasögon. Som jag inte kommer ta av mig igen.
Har just fått en crashcourse i strukturblindhet och feminism.
I augusti skrev jag om sommaren som man helst vill glömma. Om alla feminismen bakslag på några korta veckor. Men ibland känns det som vi har "framslag" också. Mest för att vi har så många bra röster. Som gör sig hörda. Trots motståndet och hatet.
Tre fantastiska exempel bara från denna vecka på kloka tyckare, bloggare och ledarskribenter:
Källa: Bloggen Skulden är inte min. Feminism och systerskap.
"Den arga feministen.
Som alltid ska göra allting till en könsfråga.
Du har säkert träffat henne. Det är hon som alltid ska förstöra din favoritfilm genom att peka på unkna könsroller. Är det inte rösträtt hon tjatar om så är det rätten till sin egen kropp eller ekonomisk jämlikhet.
Den arga, kravställande, tjatiga feministen.
Till henne vill jag säga: tack, tack för allt."
Källa: Katrin Kielos, Aftonbladet
"Jag borde inte tala, jag borde inte skriva
Får kvinnor vara offentliga utan att kränkas sexuellt? är en fråga som vi tyvärr fortfarande måste ställa oss.
För
de flesta kvinnor som verkar i någon form av offentlighet är
kvinnohatet en del av arbetsbeskrivningen. Det svänger mellan att man
är äcklig och ful samt förtjänar att våldtas (helst av muslimer) samt
att man inte ska bry sitt söta huvud med svåra saker som ekonomi och
politik.
Att röra sig in på traditionellt manliga områden verkar
särskilt provokativt. Kvinnliga journalister som skriver om sport och
TV-spel rapporterar förfärliga ord, själv märker jag hur sexismen
tilltar när jag skriver om Anders Borg.Ska inte du stå vid spisen istället?"
Källa: Brit Stakston i Dagens Media
Dags för mig att ta ansvar i jämställdhetsfrågorna
Efter kritik mot en it-konferens för det stora antalet helmanliga paneler som fanns och responsen på detta har jag skaffat mig nya genusglasögon. Som jag inte kommer ta av mig igen.
Har just fått en crashcourse i strukturblindhet och feminism.
fredag 2 november 2012
Walk with me
Om man är chef under längre tid gäller det att hitta sätt att utvecklas som ledare. Det finns förstås massor av sätt att hitta nya inspiration. Man kan läsa ledarskapslitteratur. Själv har jag just nu Ledarskap i idéburna organisationer liggande på vänt för läsning. Man kan träffa andra chefer (och som medlem i Sveriges Tidskrifter är till exempel deras mentorprogram ett utmärkt upplägg) eller gå på inspirerande seminarier (som Gilla Jobbet förra veckan till exempel).
Men man kan också hitta inspiration i konst, litteratur, film och teater. Eller Tv-serier. Min favoritserie, alla kategorier, heter Vita Huset. Och jag har inte räknat men jag skulle gissa att den vanligaste repliken är "walk with me". Och så löser de världsproblemen eller bara sin egen lilla dispyt genom en snabb promenad genom vita husets korridorer.
Det har jag låtit mig inspireras av. Så jag går med min personal. Inte så ofta som jag skulle önska för vi har inga korridorer att vandra i (folk skulle nog bli störda om vi började flanera runt i kontorslandskapet). Så man måste ut. Men utanför knuten har vi å andra sidan en alldeles under promenad väg längs Årstaviken där man kan följa årstidernas skiftningar.
Den här veckan fick jag tre nya medarbetare. Och vi har redan vandrat där under höstlöven och avhandlat våra tankar, våra liv, våra drömmar och en del mycket mer vardagsnära konkreta önskemål och behov. Och nu sitter jag här och känner mig som en lite klokare chef då jag har fått en inblick i hur tre andra kloka människor tänker och tycker. Hm, det tål att tänkas på. Jag tror jag tar en promenad.
Men man kan också hitta inspiration i konst, litteratur, film och teater. Eller Tv-serier. Min favoritserie, alla kategorier, heter Vita Huset. Och jag har inte räknat men jag skulle gissa att den vanligaste repliken är "walk with me". Och så löser de världsproblemen eller bara sin egen lilla dispyt genom en snabb promenad genom vita husets korridorer.
Det har jag låtit mig inspireras av. Så jag går med min personal. Inte så ofta som jag skulle önska för vi har inga korridorer att vandra i (folk skulle nog bli störda om vi började flanera runt i kontorslandskapet). Så man måste ut. Men utanför knuten har vi å andra sidan en alldeles under promenad väg längs Årstaviken där man kan följa årstidernas skiftningar.
Den här veckan fick jag tre nya medarbetare. Och vi har redan vandrat där under höstlöven och avhandlat våra tankar, våra liv, våra drömmar och en del mycket mer vardagsnära konkreta önskemål och behov. Och nu sitter jag här och känner mig som en lite klokare chef då jag har fått en inblick i hur tre andra kloka människor tänker och tycker. Hm, det tål att tänkas på. Jag tror jag tar en promenad.
måndag 29 oktober 2012
Vi minns väl alla första gången
För 32 år sedan gick jag på mitt livs första riktiga date (även om vi inte kallade det för det på den tiden). För säkerhets skull var det en så kallad dubbeldate. Min kära vän Nettan och jag hade på något underligt vis fått de där snygga killarna i grannklassen att bjuda oss på bio.
Eller de bjöd säkert inte. Så gjorde man inte på 80-talet. Konstigt nog minns jag inte vad vi såg, jag minns inte heller om vi åt något innan eller inte (en kvalificerad gissning är dock att fyra 13-åringar nog slog till på varsin Big Mac Co på den tiden). Mest minns jag nog spänningen inför.
Faktum är jag nästan har glömt grabbarna också. Men Nettan finns kvar. Och idag var vi på date igen. På bio. Med varsin sjuåring som i somras deklarerade att de var kära i varandra. Och som nu bestämt att de ville gå på bio. Nettan och jag var mest ett nödvändigt ont. Vi fick sitta på varsin kant.
Den här gången kommer jag att komma ihåg filmen (Hotell Transylvanien), och maten efteråt (revbensspjäll) och sällskapet. Frågan är vad Alma och William kommer att minnas av sin första träff? Jag tror faktiskt att den avslutades med en puss (fast säg inget för jag tror att det är lite hemligt). Det kanske min gjorde också, men borde jag inte komma ihåg det då?
Eller de bjöd säkert inte. Så gjorde man inte på 80-talet. Konstigt nog minns jag inte vad vi såg, jag minns inte heller om vi åt något innan eller inte (en kvalificerad gissning är dock att fyra 13-åringar nog slog till på varsin Big Mac Co på den tiden). Mest minns jag nog spänningen inför.
Faktum är jag nästan har glömt grabbarna också. Men Nettan finns kvar. Och idag var vi på date igen. På bio. Med varsin sjuåring som i somras deklarerade att de var kära i varandra. Och som nu bestämt att de ville gå på bio. Nettan och jag var mest ett nödvändigt ont. Vi fick sitta på varsin kant.
Den här gången kommer jag att komma ihåg filmen (Hotell Transylvanien), och maten efteråt (revbensspjäll) och sällskapet. Frågan är vad Alma och William kommer att minnas av sin första träff? Jag tror faktiskt att den avslutades med en puss (fast säg inget för jag tror att det är lite hemligt). Det kanske min gjorde också, men borde jag inte komma ihåg det då?
onsdag 24 oktober 2012
Gilla, gilla jobbet
Det har varit en magisk dag. En av dessa dagar som man kan plocka fram lång tid efteråt och lukta och känna på och tänka att det var en stund av lycka. I morse strömmade närmare 3 000 människor in genom porterna på Stockholmsmässan. Alla med samma mål - att få ta del av och dela med sig av kunskaper och erfarenheter av arbetslivet.
Alla aspekter av att må bra på jobbet och att skapa lönsamma och bra verksamheter har diskuterats i dag. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har berättat om hur polisen en gång för inte allt för länge sedan var anpassade för 180 centimeter långa män. Skyddvästar, bilar, vapen, kläder. Allt. Nu ser det annorlunda ut.
Här har spelats teater om jämställdhet, debatterats om hur framtidens kontor ser ut, spelats rollspel på den fiktiva bussen och spanats om framtidens arbetsliv. Spanaren Göran Everdal spådde flexibel pension under hela livet. Kanske halvtidspensionär under småbarnsåren så att man kan sätta igång att göra karriär vid 65? Besökarna har kunnat träffa redaktionen för Arbetsliv, gått in i det ljudisolerade rummet, testat sin stressnivå och kollat på arbetsmiljöfilmer om alltfrån svenska skogsarbetare till Nicaraguanska bananplockare.
Och alla vi som var där var besjälade av samma sak - skapa bättre jobb tillsammans. Nu är dagen slut och jag har bara en sak att säga - gilla, gilla jobbet!
Ps. Här kan du läsa mer om hela arrangemanget om du vill www.gillajobbet.se. Ds
Alla aspekter av att må bra på jobbet och att skapa lönsamma och bra verksamheter har diskuterats i dag. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har berättat om hur polisen en gång för inte allt för länge sedan var anpassade för 180 centimeter långa män. Skyddvästar, bilar, vapen, kläder. Allt. Nu ser det annorlunda ut.
Här har spelats teater om jämställdhet, debatterats om hur framtidens kontor ser ut, spelats rollspel på den fiktiva bussen och spanats om framtidens arbetsliv. Spanaren Göran Everdal spådde flexibel pension under hela livet. Kanske halvtidspensionär under småbarnsåren så att man kan sätta igång att göra karriär vid 65? Besökarna har kunnat träffa redaktionen för Arbetsliv, gått in i det ljudisolerade rummet, testat sin stressnivå och kollat på arbetsmiljöfilmer om alltfrån svenska skogsarbetare till Nicaraguanska bananplockare.
Och alla vi som var där var besjälade av samma sak - skapa bättre jobb tillsammans. Nu är dagen slut och jag har bara en sak att säga - gilla, gilla jobbet!
Ps. Här kan du läsa mer om hela arrangemanget om du vill www.gillajobbet.se. Ds
söndag 21 oktober 2012
Sorgen sköter sig själv
I fredags var den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad gäst hos Skavlan. I somras förlorade hon sin livskamrat skådespelaren Per Sunderland.Skavlan frågar henne om hon har arbetat sig igenom sorgen och hon svarar att hon inte tror att man kan göra det utan att det handlar om att leva med den. Inte frossa i den men ändå vara i den och med den.
Dagen efter att min pappa slutat andas sa min kära vän A, på en mobillina från andra sidan jorden, att jag inte behövde bekymra mig om sorgen. Den sköter sig själv. Och det var så sant. Så länge man inte kämpar emot den förstås.
Men sorgen och saknaden finns där, som en ständig följeslagare. Fast inte alla dagar. Ibland tror jag min hjärna låter mig tro att pappa sitter någonstans i världen och gungar i en gungstol, knappar på sin Ipad med TVn på högsta volym i bakgrund. Bara ett skypesamtal bort.
Ett fåtal dagar är sorgen som ett knytnävsslag i brösten. Den slår omkull mig och jag tappar andan. Det är då jag inte får fly utan bara vara där tills det går över. Andra dagar är den mera stilla. Som en sakta vemod som kan komma fram i stilla tårar när jag far över ett havet, åker längs en landsväg eller bara får lite tid att tänka.
Dagen efter att min pappa slutat andas sa min kära vän A, på en mobillina från andra sidan jorden, att jag inte behövde bekymra mig om sorgen. Den sköter sig själv. Och det var så sant. Så länge man inte kämpar emot den förstås.
Men sorgen och saknaden finns där, som en ständig följeslagare. Fast inte alla dagar. Ibland tror jag min hjärna låter mig tro att pappa sitter någonstans i världen och gungar i en gungstol, knappar på sin Ipad med TVn på högsta volym i bakgrund. Bara ett skypesamtal bort.
Ett fåtal dagar är sorgen som ett knytnävsslag i brösten. Den slår omkull mig och jag tappar andan. Det är då jag inte får fly utan bara vara där tills det går över. Andra dagar är den mera stilla. Som en sakta vemod som kan komma fram i stilla tårar när jag far över ett havet, åker längs en landsväg eller bara får lite tid att tänka.
torsdag 18 oktober 2012
Världens mest homofoba land
En livslång fantasi grusades i kväll. Mitt älskade Jamaica föll som en sten från sin pidestal ner i smutsen."Ett av världens mest homofoba land" är introduktionen av Jamaica i kvällens avsnitt, I Guds namn, av Korrespondenterna.
I Sverige minns vi nu i dagarna vår egen svarta historia med hjälp av Jonas Gardells vackra och mörka skilldring av kärlek mellan unga män. På Jamaica har minst åtta mord av homosexuella skett de senaste tre månanderna.
"Emancipate yourself from mental slavery," because "None but ourselves can free our minds" sjunger Bob Marlys, min livslånga idol och hjälte vars hem jag besökte i mars i år. 30 år efter hans död är platsen ett levande minne av hans liv.
“Me only have one ambition, y'know. I only have one thing I really like to see happen. I like to see mankind live together - black, white, Chinese, everyone - that's all" säger han i en knastrig gammal dokumentärfilm.
Alla skulle komma samman och leva som likar i Marleys (och mitt) universum. Men menade han verkligen alla? På Jamaica frodas idag homofobstämningar med stöd av kyrkan, lagstiftarna och musikerna och ingen av de som intervjuas i reportaget vågar visa sina ansikten. Och jag känner det som en personlig förolämpning att landet och människorna som inspirerat mig till frihet och revolution i själva verket visar sig stannat i en unken medeltid.
I Sverige minns vi nu i dagarna vår egen svarta historia med hjälp av Jonas Gardells vackra och mörka skilldring av kärlek mellan unga män. På Jamaica har minst åtta mord av homosexuella skett de senaste tre månanderna.
"Emancipate yourself from mental slavery," because "None but ourselves can free our minds" sjunger Bob Marlys, min livslånga idol och hjälte vars hem jag besökte i mars i år. 30 år efter hans död är platsen ett levande minne av hans liv.
“Me only have one ambition, y'know. I only have one thing I really like to see happen. I like to see mankind live together - black, white, Chinese, everyone - that's all" säger han i en knastrig gammal dokumentärfilm.
Alla skulle komma samman och leva som likar i Marleys (och mitt) universum. Men menade han verkligen alla? På Jamaica frodas idag homofobstämningar med stöd av kyrkan, lagstiftarna och musikerna och ingen av de som intervjuas i reportaget vågar visa sina ansikten. Och jag känner det som en personlig förolämpning att landet och människorna som inspirerat mig till frihet och revolution i själva verket visar sig stannat i en unken medeltid.
onsdag 17 oktober 2012
Näthatet är ju inte att leka med.
Få saker går upp mot den där känslan när ens egen tidning landar på redaktionen från tryckeriet En doft av trycksvärta och en mycket konkret bekräftelse på utfört arbete. Det senaste numret av Arbetsliv har sociala medier på jobbet som tema.
I min inledare skriver jag så här:
"Det är något med ny teknik.Och med nya medier. Himmel och helvete. Yin och Yang. Älska eller hata. Förespråkarna ser bara möjligheter och en bättre värld och motståndarna ser världens undergång.
Det är ju lätt att göra sig lustig över att människor en gång i tiden trodde att den hastigheten som ångloken färdades i inte var nyttig för människokroppen men den typen av teknikpanik kännetecknar nog varje generation.
De teknikvänligaste hävdar gärna att det aldrig är uppfinningarna det är fel på utan på hur vi använder dem. I dag vet vi dock att nyttiga och bra saker kan visa sig skadliga på lite längre sikt och lite sund skepticism är nog aldrig fel.
En av den moderna tidens älsklingshatobjekt är de sociala medierna. Är det frälsning eller förgörelse? Förmodligen lite både ock. Näthatet är ju inte att leka med. Hot blir allt vanligare i den virtuella världen. Yttrandefriheten ökar. Fler kan göra sin röst hörd. Det blir lättare för nära och kära och helt främmande människor att skapa kontakter, utbyta åsikter och bygga nätverk.
Klart är att det privata och arbetet flyter ihop. Världar möts. På gott och ont."
I min inledare skriver jag så här:
"Det är något med ny teknik.Och med nya medier. Himmel och helvete. Yin och Yang. Älska eller hata. Förespråkarna ser bara möjligheter och en bättre värld och motståndarna ser världens undergång.
Det är ju lätt att göra sig lustig över att människor en gång i tiden trodde att den hastigheten som ångloken färdades i inte var nyttig för människokroppen men den typen av teknikpanik kännetecknar nog varje generation.
De teknikvänligaste hävdar gärna att det aldrig är uppfinningarna det är fel på utan på hur vi använder dem. I dag vet vi dock att nyttiga och bra saker kan visa sig skadliga på lite längre sikt och lite sund skepticism är nog aldrig fel.
En av den moderna tidens älsklingshatobjekt är de sociala medierna. Är det frälsning eller förgörelse? Förmodligen lite både ock. Näthatet är ju inte att leka med. Hot blir allt vanligare i den virtuella världen. Yttrandefriheten ökar. Fler kan göra sin röst hörd. Det blir lättare för nära och kära och helt främmande människor att skapa kontakter, utbyta åsikter och bygga nätverk.
Klart är att det privata och arbetet flyter ihop. Världar möts. På gott och ont."
söndag 14 oktober 2012
Den perfekta helgen - finns den?
Den perfekta helgen kan förstås vara den där drömresan till New York eller den första helgen med nya kärleken. Men här pratar jag om den vardagliga helgen, den där helgen då vi inte ska göra något särskilt men ändå liksom vill göra allt.
Varje fredag när vi lämnar jobbet (vi som har sådana jobb att veckan ser ut på det sättet, massor av människor har ju inte helg när det är helg) har vi nog en föreställning om att just den här helgen så ska vi hinna med att göra alla de där sakerna som vi drömmer om att göra (och lite av de vi måste göra).
Kanske träffa någon vän, äta någon god mat, motionera lite, läsa lite, lite kultur rent av, kanske fixa lite i trädgården och så förstås städa lite, tvätta lite och handla lite. De flesta helger räcker förstås inte till allt det där. En del helger räcker inte till något, det är då vi sover hela helgen, eller har migrän eller allt bara regnar bort.
Men så ibland kommer det, det där flytet. Helt oväntat. Och då gäller det att hänga med. Själv hade jag den förmånen just precis den här helgen, allt liksom bara funkade. Nu vet ju inte jag vad du drömmer om men för mig ser en vardaglig drömhelg ut så här:
- trevlig och rejäl after work
- ensamhemmafredag med ostbågar framför Julia Robertsfilm
- sovmorgonlördag men kaffe, radio och korsord
- båtupptagning i oktobersol vid Djurgårdskanal
- tre rätters middag med världens bästa make
- sovmorgonsöndag med kaffe, radio och korsord
- nyputsade fönster
- promenad genom äppeldoftade koloniträdgårdar
- läst igenom tio centimeter handlingar från jobbet och politiken
- och nu kommer det en ljuvlig doft av gryta från köket....
Varje fredag när vi lämnar jobbet (vi som har sådana jobb att veckan ser ut på det sättet, massor av människor har ju inte helg när det är helg) har vi nog en föreställning om att just den här helgen så ska vi hinna med att göra alla de där sakerna som vi drömmer om att göra (och lite av de vi måste göra).
Kanske träffa någon vän, äta någon god mat, motionera lite, läsa lite, lite kultur rent av, kanske fixa lite i trädgården och så förstås städa lite, tvätta lite och handla lite. De flesta helger räcker förstås inte till allt det där. En del helger räcker inte till något, det är då vi sover hela helgen, eller har migrän eller allt bara regnar bort.
Men så ibland kommer det, det där flytet. Helt oväntat. Och då gäller det att hänga med. Själv hade jag den förmånen just precis den här helgen, allt liksom bara funkade. Nu vet ju inte jag vad du drömmer om men för mig ser en vardaglig drömhelg ut så här:
- trevlig och rejäl after work
- ensamhemmafredag med ostbågar framför Julia Robertsfilm
- sovmorgonlördag men kaffe, radio och korsord
- båtupptagning i oktobersol vid Djurgårdskanal
- tre rätters middag med världens bästa make
- sovmorgonsöndag med kaffe, radio och korsord
- nyputsade fönster
- promenad genom äppeldoftade koloniträdgårdar
- läst igenom tio centimeter handlingar från jobbet och politiken
- och nu kommer det en ljuvlig doft av gryta från köket....
tisdag 9 oktober 2012
Nyfrälst arbetsmiljönörd
Känner mig lite nyfrälst idag. Alla som kan hur vår arbetsmiljölagstiftningser ut vet att man vid förändringar av verksamheten ska göra konsekvensbedömning.Gör omorganisationen, flytten, personalneddragningen eller vad det nu kan varatill att nya arbetsmiljörisker uppstår?
Själv har jag arbetat i halva mitt yrkesverksamma liv på säkert världens medomorganisationsbenägna och personalneddragande organisation: Telia. Där såg jagaldrig skymten av en konskevensbedömning. Och trots att jag var chef medpersonalansvar fick jag aldrig lära mig att jag borde göra dem. Inte ens när vi skulle fusionera med norrmän, göra rekordsnabb börsintroduktion eller när hela redaktionen skulle läggas ned.
Men nu har jag gjort debut. Vi organisationsutvecklas i raskt tempo påjobbet just nu och självklart ska vi leva som lär. Ärligt talat tänkte jag nogmest att det skulle göras av plikt. Men nu är jag nyfrälst. Om man gör dettillsammans med personalen är det ett utmärkt sätt att först identifierariskerna och sedan ta itu med lösningar.
Nu när vi är överens om hur de allvarliga riskerna ser ut för vantrivsel,stress och olust kan vi mycket enklare bli överens om hur vi ska göra för attundvika det. Lägga tid på att lära känna varandra, lära tid på att lära sigvarandras kompetenser, utveckla nya kompetenser och bygga upp stöd var varandrai organisationen så att inte chefen måste stå för allt stöd. Hur svårt kan detvara?
Jo, en del jobb kräver det nog. Men det känns kul.
Ps. Och nu blir det reklampaus: Prevents verktyg och vägledning iriskbedömningsprocessen: Konsekvensguiden. Den visar samtidigt hur detta kan genomföras isamverkan med skyddsombud och medarbetare. Det finns även blanketter att laddaned. Ds
Själv har jag arbetat i halva mitt yrkesverksamma liv på säkert världens medomorganisationsbenägna och personalneddragande organisation: Telia. Där såg jagaldrig skymten av en konskevensbedömning. Och trots att jag var chef medpersonalansvar fick jag aldrig lära mig att jag borde göra dem. Inte ens när vi skulle fusionera med norrmän, göra rekordsnabb börsintroduktion eller när hela redaktionen skulle läggas ned.
Men nu har jag gjort debut. Vi organisationsutvecklas i raskt tempo påjobbet just nu och självklart ska vi leva som lär. Ärligt talat tänkte jag nogmest att det skulle göras av plikt. Men nu är jag nyfrälst. Om man gör dettillsammans med personalen är det ett utmärkt sätt att först identifierariskerna och sedan ta itu med lösningar.
Nu när vi är överens om hur de allvarliga riskerna ser ut för vantrivsel,stress och olust kan vi mycket enklare bli överens om hur vi ska göra för attundvika det. Lägga tid på att lära känna varandra, lära tid på att lära sigvarandras kompetenser, utveckla nya kompetenser och bygga upp stöd var varandrai organisationen så att inte chefen måste stå för allt stöd. Hur svårt kan detvara?
Jo, en del jobb kräver det nog. Men det känns kul.
Ps. Och nu blir det reklampaus: Prevents verktyg och vägledning iriskbedömningsprocessen: Konsekvensguiden. Den visar samtidigt hur detta kan genomföras isamverkan med skyddsombud och medarbetare. Det finns även blanketter att laddaned. Ds
söndag 7 oktober 2012
Kampen kan aldrig vinnas uppifrån
Den här veckan och helgen är det tidningen Tidens senaste tema som fyller
ledarsidor och bloggar. "När kapitalet fick paritbok" väcker många reaktioner
och känslor. De som känner sig som mest angripna och som saknar argument börjar
genast prata om konspirationsteorier.
Min uppfattning är att frågan aldrig har varit om kapitalet ska få partibok utan om när. Och sedan ett antal år tillbaka är vi uppenbart där. Det handlar helt enkelt om att eliter är eliter hur de än kommer till.
Kampen, folkrörelsen, demoktratibygget kan aldrig komma uppifrån. Kan aldrig lämnas över till etablissemanget utan måste komma underifrån. Den representativa demokratin har sina risker. Arbetarrörelsens långa maktinnehav har skapat ett folkhem och en välfärd som de flesta i grunden värnar om, men det har också skapat nya eliter och etablissemang som har slutat representera folket utan istället tjänar sig själva.
Partier kan aldrig representera olika grupper utan måste skapas och utvecklas av dessa grupper. Var är diskplockarna, livsmedelsindustriarbetarna, callcenterarbetarna, skogsarbetarna, landsortsjournalisterna, de hemlösa, de arbetslösa, de sjuka och de nyanlända inom arbetarrörelsen. De som har allt att vinna på att den skattefinansierade välfärden finns till för dem och inte för kapitalet.
Kampen kan bara vinnas underifrån.
Min uppfattning är att frågan aldrig har varit om kapitalet ska få partibok utan om när. Och sedan ett antal år tillbaka är vi uppenbart där. Det handlar helt enkelt om att eliter är eliter hur de än kommer till.
Kampen, folkrörelsen, demoktratibygget kan aldrig komma uppifrån. Kan aldrig lämnas över till etablissemanget utan måste komma underifrån. Den representativa demokratin har sina risker. Arbetarrörelsens långa maktinnehav har skapat ett folkhem och en välfärd som de flesta i grunden värnar om, men det har också skapat nya eliter och etablissemang som har slutat representera folket utan istället tjänar sig själva.
Partier kan aldrig representera olika grupper utan måste skapas och utvecklas av dessa grupper. Var är diskplockarna, livsmedelsindustriarbetarna, callcenterarbetarna, skogsarbetarna, landsortsjournalisterna, de hemlösa, de arbetslösa, de sjuka och de nyanlända inom arbetarrörelsen. De som har allt att vinna på att den skattefinansierade välfärden finns till för dem och inte för kapitalet.
Kampen kan bara vinnas underifrån.
torsdag 4 oktober 2012
Var är jag?
Idag hade vi ett extra insatt informationsmöte för all personal med kort varsel. Ingen lätt uppgift ens för en informatör. Hur talar man om för människor att det är ett viktigt möte inom kort utan att tala om vad det handlar om och utan att oroa allt för mycket?
Kanske det inte ens går. Var och ens egna erfaranheter och värsta farhågor drar igång omedelbart och sedan är det näst in till omöjligt att släppa de tankarna och göra något annat. Mitt gäng behövde svar på tre frågor innan de kunde gå vidare med jobbet fram till mötet:
- Är det någon som har dött (svar nej)
- Får vi sparken (svar nej)
- Ska du sluta (svar nej)
Informationsmötet handlade om en omorganisation. Ingen stor dramatik egentligen men ändå lite omvälvande i en organistion med 40 medarbetare, varav nästan en tredjedel ska få ny chef och ny tillhörighet. Många fina ord kunde ha sagts om varför vi ändrar och vad som ska åstadkommas men just precis då vill var och en bara veta - var är jag och vad ska jag göra?
Efter det återstår många anhalter på informationsresan. Just nu tror jag att vi går in i den mellanmänskliga fasen. Vem är du och vem är jag? Den resan inleddes med en gemensam lunch och hembakade kanelbullar.
Kanske det inte ens går. Var och ens egna erfaranheter och värsta farhågor drar igång omedelbart och sedan är det näst in till omöjligt att släppa de tankarna och göra något annat. Mitt gäng behövde svar på tre frågor innan de kunde gå vidare med jobbet fram till mötet:
- Är det någon som har dött (svar nej)
- Får vi sparken (svar nej)
- Ska du sluta (svar nej)
Informationsmötet handlade om en omorganisation. Ingen stor dramatik egentligen men ändå lite omvälvande i en organistion med 40 medarbetare, varav nästan en tredjedel ska få ny chef och ny tillhörighet. Många fina ord kunde ha sagts om varför vi ändrar och vad som ska åstadkommas men just precis då vill var och en bara veta - var är jag och vad ska jag göra?
Efter det återstår många anhalter på informationsresan. Just nu tror jag att vi går in i den mellanmänskliga fasen. Vem är du och vem är jag? Den resan inleddes med en gemensam lunch och hembakade kanelbullar.
tisdag 2 oktober 2012
Socialdemokrater för en välfärd utan vinstintresse
Det är inte varje dag man får ynnesten av att vakna och läsa en välskriven och välbehövlig debattartikel i DN som inte handlar om hur nära högerns politik som socialdemokraterna kan lägga sig:
"Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen." ...
"I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S-kongressen att säga nej till vinst i välfärden.
Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan."
Socialdemokraterna Felix Antman Debels och Daniel Suhonen sätter i "Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna" fingret på det som de flesta väljare redan vet. Att debatten om vinst i välfärden inte handlar om att skydda barn, elever, sjuka och äldre utan om värna om de företag som har hittat områden där de kan skära guld med tälgkniv.
"Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen." ...
"I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S-kongressen att säga nej till vinst i välfärden.
Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan."
Socialdemokraterna Felix Antman Debels och Daniel Suhonen sätter i "Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna" fingret på det som de flesta väljare redan vet. Att debatten om vinst i välfärden inte handlar om att skydda barn, elever, sjuka och äldre utan om värna om de företag som har hittat områden där de kan skära guld med tälgkniv.
måndag 1 oktober 2012
Konsten att vara kollektiv
Jag har känt mina bästa vänner i stort sett hela livet. Ett gäng underbara kvinnor som hängt med i vått och torrt. Vi har tagit varandra genom tonårens kärlekssorger, skoltröttheten, småbarnsåren och förbi karriärvåndorna, tonårsbarnen och skilsmässorna.
Vi har skrattat, gråtit och bråkat. Vi känner varandras respektive, syskon, ungar och gamla föräldrar. Vi har sett varandra komma och gå i livet.
För några år sedan bestämde vi oss för att formalisera det hela lite grann. Vi ville helt enkelt se till att vi skulle fortsätta träffas och inte försvann in i våra olika liv och tappa bort varandra och vår helt unika vänskap. Och inte kunde det finnas en bättre grogrund för lite kollektivitet.
En klubb bildades och ett bankkonto startades. Här behövs förstås inga avtal, och inga regler. Vi är ju vänner, vi tar ju ansvar, vi är ju överens. Ja, du fattar...
Nu har det gott några år och vi börjar inse att det inte är så enkelt det där med att bygga ett samhälle. Missförstå mig rätt nu. Vi sparar, vi reser och vi skrattar och gråter. Men det är lite knöligt att få till det där praktiska ibland.
Vad ska gälla när någon inte kan följa med, hur gör vi när någon inte betalar i tid, är det möjligt att byta datum, kan någon som inte är medlem i klubben ändå få åka med. Och vem är det som bestämmer här egentligen?
På årets resa, som förövrigt gick till Åländska skärgården och som innehöll alla de där ögonblicken som kan få en att klara av tillvaron till och med novembermörkret, skrev vi så en liten regelsamling. Så nu har vårt lilla samhälle ett slags skatt och en slags lag. Vi får väl se om vi behöver någon vald beslutande församling också eller om vi kan göra som de gamla grekerna och samlas på torget för beslut. Och det där med domstolar tror jag vi väntar lite med.
Nästa år, då resan går till Stockholms skärgård med mig som reseledare, undrar jag om vi inte ska fundera över hur vi ser på det där med arbetslinjen...
Vi har skrattat, gråtit och bråkat. Vi känner varandras respektive, syskon, ungar och gamla föräldrar. Vi har sett varandra komma och gå i livet.
För några år sedan bestämde vi oss för att formalisera det hela lite grann. Vi ville helt enkelt se till att vi skulle fortsätta träffas och inte försvann in i våra olika liv och tappa bort varandra och vår helt unika vänskap. Och inte kunde det finnas en bättre grogrund för lite kollektivitet.
En klubb bildades och ett bankkonto startades. Här behövs förstås inga avtal, och inga regler. Vi är ju vänner, vi tar ju ansvar, vi är ju överens. Ja, du fattar...
Nu har det gott några år och vi börjar inse att det inte är så enkelt det där med att bygga ett samhälle. Missförstå mig rätt nu. Vi sparar, vi reser och vi skrattar och gråter. Men det är lite knöligt att få till det där praktiska ibland.
Vad ska gälla när någon inte kan följa med, hur gör vi när någon inte betalar i tid, är det möjligt att byta datum, kan någon som inte är medlem i klubben ändå få åka med. Och vem är det som bestämmer här egentligen?
På årets resa, som förövrigt gick till Åländska skärgården och som innehöll alla de där ögonblicken som kan få en att klara av tillvaron till och med novembermörkret, skrev vi så en liten regelsamling. Så nu har vårt lilla samhälle ett slags skatt och en slags lag. Vi får väl se om vi behöver någon vald beslutande församling också eller om vi kan göra som de gamla grekerna och samlas på torget för beslut. Och det där med domstolar tror jag vi väntar lite med.
Nästa år, då resan går till Stockholms skärgård med mig som reseledare, undrar jag om vi inte ska fundera över hur vi ser på det där med arbetslinjen...
onsdag 26 september 2012
Den skrattande chefen
Ett gott skratt förlänger livet. En gammal klyscha men lika sann för det. För visst kan man verkligen känna hur hela kroppen får en hälsokur man skrattar gott och att till och med ett litet leende kan pigga upp dagen.
Tyvärr tror jag många chefer tror att man som chef måste vara allvarlig. Att det ökar ens respekt och trovärdighet. Själv får jag i så fall leva utan de två egenskaperna. För jag kan inte låta blir att skratta.
Vid en julfest här på jobbet hade vi hyrt in en skrattkonsult. Då skulle vi så att säga öva på att skratta och jag höll faktiskt bokstavligen på att skratta ihjäl mig. På riktigt.
På min grupp just nu håller vi på med en liten övning för att lära känna varandra lite bättre. Varje vecka är den en medarbetare så får ställa tre frågor till alla oss andra som vi alla måste svara på. Det handlar inte om några stora avslöjanden om inre hemligheter utan mycket vardagligheter och drömmar om livet.
En så enkel fråga som vem man skulle vilja spelade mig i filmen om mig själv ger upphov till mycket goda skratt. Nu senast svarade vi på frågan om vad som får oss att skratta med magen. Inte helt lätt att svara på. Men ett svar är värt att tänka på: jag skrattar när andra skrattar. Så skratta på - det smittar!
Tyvärr tror jag många chefer tror att man som chef måste vara allvarlig. Att det ökar ens respekt och trovärdighet. Själv får jag i så fall leva utan de två egenskaperna. För jag kan inte låta blir att skratta.
Vid en julfest här på jobbet hade vi hyrt in en skrattkonsult. Då skulle vi så att säga öva på att skratta och jag höll faktiskt bokstavligen på att skratta ihjäl mig. På riktigt.
På min grupp just nu håller vi på med en liten övning för att lära känna varandra lite bättre. Varje vecka är den en medarbetare så får ställa tre frågor till alla oss andra som vi alla måste svara på. Det handlar inte om några stora avslöjanden om inre hemligheter utan mycket vardagligheter och drömmar om livet.
En så enkel fråga som vem man skulle vilja spelade mig i filmen om mig själv ger upphov till mycket goda skratt. Nu senast svarade vi på frågan om vad som får oss att skratta med magen. Inte helt lätt att svara på. Men ett svar är värt att tänka på: jag skrattar när andra skrattar. Så skratta på - det smittar!
onsdag 19 september 2012
Vad ska Bostadsförmedlingen göra när alla hyresrätter är borta?
Jag sitter i styrelsen för av av Stockholms stads bolag, nämligen Bostadsförmedlingen. En välskött verksamhet på många sätt. Och populär. Sedan 2004 har antalet personer i Stockholms stads bostadskö ökat från
100 000 till snart 400 000 köande.
En logiskt slutsats av ledande politiker borde vara att såväl stockholmare som blivande stockholmare gärna vill bo i hyresrätt.
Nej, inte om man är en borglig politiker. Då drar man istället slutsatsen att de som redan bor i hyresrätt vill bo i bostadsrätt och alla de där människorna som står i kön för en hyresrätt får lösa sin bostadsproblem på något annat sätt. De kanske rent av kan bo kvar hemma, eller plugga i Lund, eller stanna i Säffle.
I dag presenterar vi i Vänsterpartiet en rapport under namnet Lagerrensning som visar att de senaste 20 åren har drygt 82 000 hyreslägenheter försvunnit i Stockholm. I 14 stadsdelar är allmännyttan helt utraderad och 1990 bestod Östermalms stadsdelsområde till 70 procent av hyresrätter, idag ä2 69 procnet av lägenheterna bostadsrätter. Det skriver Dagens Nyheter idag i artikeln "Så få hyresrätter är det kvar i Stockholm". Ni kan ju bara gissa hur många av de där 400 000 i Bostadsförmedlingens kö som gärna hade tackat ja till en hyresrätt på Gärdet.
Bostadsförmedlingen förmedlar alltså av ovannämnda skäl allt färre bostäder men får fler och fler betalande köande. En lukrativ verksamhet. Men var det verkligen det vi ville ha?
Nej, inte om man är en borglig politiker. Då drar man istället slutsatsen att de som redan bor i hyresrätt vill bo i bostadsrätt och alla de där människorna som står i kön för en hyresrätt får lösa sin bostadsproblem på något annat sätt. De kanske rent av kan bo kvar hemma, eller plugga i Lund, eller stanna i Säffle.
I dag presenterar vi i Vänsterpartiet en rapport under namnet Lagerrensning som visar att de senaste 20 åren har drygt 82 000 hyreslägenheter försvunnit i Stockholm. I 14 stadsdelar är allmännyttan helt utraderad och 1990 bestod Östermalms stadsdelsområde till 70 procent av hyresrätter, idag ä2 69 procnet av lägenheterna bostadsrätter. Det skriver Dagens Nyheter idag i artikeln "Så få hyresrätter är det kvar i Stockholm". Ni kan ju bara gissa hur många av de där 400 000 i Bostadsförmedlingens kö som gärna hade tackat ja till en hyresrätt på Gärdet.
Bostadsförmedlingen förmedlar alltså av ovannämnda skäl allt färre bostäder men får fler och fler betalande köande. En lukrativ verksamhet. Men var det verkligen det vi ville ha?
söndag 16 september 2012
Kontorsråttan vs kroppsarbetaren
Hela mitt vuxna liv, och faktiskt även en del av mina tonår,
har jag tillbringat på en kontorstol.Stolarna har inte utvecklats så radikalt under de här åren, men skrivbordet går att höja och sänka lite lättare nu för tiden. Och skrivmaskinen blev en dator (av vilken man får musarm nu förtiden, undrar vad fick man av den gröna Haldan?).
Mina helger har dock med åren mer och mer kommit att likna Stålmannen som går in i sin telefonkiosk eller de där nätterna när Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Fast tvärtom då. I mitt och Ts svarta bygge på en skärgårdsö ett gigantiskt stenkast från Värmdös fastland hänger dräkterna: målare, skogsarbetare, trädgårdsskötare…
Ni fattar att risken för att jag skadar mig är väldigt mycket större när jag går in i mitt helgalter ego. Där kryllar av sågar, spikar, grenar, vedklyvar, höga tak och lösningsmedel. Livsfarliga grejer. Faktum är ju att det dör en person på jobbet var sjätte dag året runt.
Idag tror jag att jag fick i mig lite ”wood cleaner”. Den har vi hällt över i en annan förpackning och endast tillverkararen vet vilken fin varningstext som stod på originalet. Det smakade inte gott kan jag lova. Flera timmar senare är jag fortfarande ”fit for fight”. Svårare är kanske att avgöra de långsiktiga konsekvenserna. Och vad som skulle kunna hända om jag fick i mig lite varje dag.
Idag fällde jag träd också. Eller ja, träd och träd. Säg väldigt stora buskar då. Inga handskar, ingen hjälm. Man fattar liksom varför det är så svårt det där med skyddsutrustning. Men annars mår kroppen bra. Den får vara utomhus, den får jobba, den skapar tydliga resultat. Men dag in och dag ut måste helt enkelt slita på muskler, leder och kotor.
Kontorsråttan har förstås sina arbetsmiljöproblem hon också. Mest den där musarmen då, och gamnacken. Fast det där kontoret kan nog ta livet av en, det också, men det är en helt annan historia.
Mina helger har dock med åren mer och mer kommit att likna Stålmannen som går in i sin telefonkiosk eller de där nätterna när Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Fast tvärtom då. I mitt och Ts svarta bygge på en skärgårdsö ett gigantiskt stenkast från Värmdös fastland hänger dräkterna: målare, skogsarbetare, trädgårdsskötare…
Ni fattar att risken för att jag skadar mig är väldigt mycket större när jag går in i mitt helgalter ego. Där kryllar av sågar, spikar, grenar, vedklyvar, höga tak och lösningsmedel. Livsfarliga grejer. Faktum är ju att det dör en person på jobbet var sjätte dag året runt.
Idag tror jag att jag fick i mig lite ”wood cleaner”. Den har vi hällt över i en annan förpackning och endast tillverkararen vet vilken fin varningstext som stod på originalet. Det smakade inte gott kan jag lova. Flera timmar senare är jag fortfarande ”fit for fight”. Svårare är kanske att avgöra de långsiktiga konsekvenserna. Och vad som skulle kunna hända om jag fick i mig lite varje dag.
Idag fällde jag träd också. Eller ja, träd och träd. Säg väldigt stora buskar då. Inga handskar, ingen hjälm. Man fattar liksom varför det är så svårt det där med skyddsutrustning. Men annars mår kroppen bra. Den får vara utomhus, den får jobba, den skapar tydliga resultat. Men dag in och dag ut måste helt enkelt slita på muskler, leder och kotor.
Kontorsråttan har förstås sina arbetsmiljöproblem hon också. Mest den där musarmen då, och gamnacken. Fast det där kontoret kan nog ta livet av en, det också, men det är en helt annan historia.
onsdag 12 september 2012
Jag har döden i en svart pärm
Häromkvällen tog jag mig an högar av papper. Inte vilka papper som helst utan sådana
som gått i arv från generation till generation. Och nu har jag döden, eller om
det kanske är själva livet, i en tunn svart pärm.
Sköra papper som tillbringat många år i ett bankfack som också gått i arv, från far till dotter till bror, till döttrar och söner. Och nu är det tömt och högarna har de senaste veckorna skapat lite lätt kaos i mitt vardagsrum. Ett virrvarr av kvitton, köpekontakt, lagfarter och bouppteckningar. Den första faktiskt från min gammelfarfars foster mormor. Vi talar 1905 nu och 88-år gammal går hon bort och efter sig lämnar hon varken tillgångar eller skulder. Säger kanske mer om livet än döden.
Fast dottern ägde en gård, och hade fosterson och sambo. En kvinnlig sådan. Enligt olika släktutsagor var de kanske systrar, eller var hon möjligen hushållerska eller? Vad vet jag? Men tänker ändå att de kanske i dag hade kunnat gifta sig och adoptera den där lilla föräldralösa killen som skulle bli min gammelfarfar. Eller inte. Vad vet jag? Det var kanske bara väninnor.
De skrev i alla fall ett gemensamt testamente där fostersonen skulle få allt. Kanske något att ta efter för alla moderna stjärnfamiljer, regnbågsfamiljer och ”tomten-är-far-till-alla-barnen-familjer”. Men det tycks inte ha gått för sambon går bort och bouppteckningen förtäljer om arvstagande syskonbarn.
Men för 500 riksdalen blir gården ändå min gammelfarfars. Den kvarvarande fostermodern bor på undantag. Och vem kunde ha anat att hon skulle överleva två världskrig och lämna denna världen först hösten 1945, då 92 år gammal. Kvar blir gångkläder för 50 kronor och en bouppteckning som nu utgör historia i en svart liten pärm av kartong.
Sköra papper som tillbringat många år i ett bankfack som också gått i arv, från far till dotter till bror, till döttrar och söner. Och nu är det tömt och högarna har de senaste veckorna skapat lite lätt kaos i mitt vardagsrum. Ett virrvarr av kvitton, köpekontakt, lagfarter och bouppteckningar. Den första faktiskt från min gammelfarfars foster mormor. Vi talar 1905 nu och 88-år gammal går hon bort och efter sig lämnar hon varken tillgångar eller skulder. Säger kanske mer om livet än döden.
Fast dottern ägde en gård, och hade fosterson och sambo. En kvinnlig sådan. Enligt olika släktutsagor var de kanske systrar, eller var hon möjligen hushållerska eller? Vad vet jag? Men tänker ändå att de kanske i dag hade kunnat gifta sig och adoptera den där lilla föräldralösa killen som skulle bli min gammelfarfar. Eller inte. Vad vet jag? Det var kanske bara väninnor.
De skrev i alla fall ett gemensamt testamente där fostersonen skulle få allt. Kanske något att ta efter för alla moderna stjärnfamiljer, regnbågsfamiljer och ”tomten-är-far-till-alla-barnen-familjer”. Men det tycks inte ha gått för sambon går bort och bouppteckningen förtäljer om arvstagande syskonbarn.
Men för 500 riksdalen blir gården ändå min gammelfarfars. Den kvarvarande fostermodern bor på undantag. Och vem kunde ha anat att hon skulle överleva två världskrig och lämna denna världen först hösten 1945, då 92 år gammal. Kvar blir gångkläder för 50 kronor och en bouppteckning som nu utgör historia i en svart liten pärm av kartong.
torsdag 6 september 2012
En nollvision värd att böta för
Helt ärligt så vet man ju att de sitter där de sitter. Väl skyltat. Ändå tror man inte riktigt att den där blixten är på riktigt. Något som blinkade till bara, solen som föll på något.
Ändå till förbrytarfotot landar i brevkorgen. Svart på vitt höll jag på att säga. Men i färg är det allt och nu vet man hur man ser ut när man kör för fort. Som vanligt ungefär, men kanske lite tjockare…
Brottet begicks en tisdagsmorgon i juli på väg till jobbet. På en ganska öde landsväg från utkanten av Värmdö. Sex kilometer för fort körde jag. Förvånas över min egen reaktion. Stör mig liksom på att jag åkte dit när det ”bara” handlade om sex kilometer. Lite futtigt liksom. Som om det inte räcker med 2 000 i böter kan man ju undra om jag hade velat riskera körkortet också.
Fast jag blir inte upprörd, tycker att det rätt åt mig. Det är bara lite pinsamt och retligt liksom. Jag som brukar tala om för folk att hastighetsbegränsningar är just ett tak och inte ett golv. Men tydligen gav jag mig själv lite marginal.
Det är svårt det där att få kunskap, attityd och handling att hänga ihop. Jag tror ju på trafiksäkerhet. Ställer helhjärtat upp på målet om noll döda i trafiken och att ingen ska behöva dö på jobbet. Rent intellektuellt vet jag förstås att lägre hastigheter är en förutsättning för det. Men det är ju så lätt att trycka på den där gaspedalen, men det var ju ingen annan trafik, men det var ju bara sex kilometer…
Tar mig själv i kragen, erkänner brottet och ska nog ändå satsa på att lära mig hur denna dära fartkontrollen fungerar.
Brottet begicks en tisdagsmorgon i juli på väg till jobbet. På en ganska öde landsväg från utkanten av Värmdö. Sex kilometer för fort körde jag. Förvånas över min egen reaktion. Stör mig liksom på att jag åkte dit när det ”bara” handlade om sex kilometer. Lite futtigt liksom. Som om det inte räcker med 2 000 i böter kan man ju undra om jag hade velat riskera körkortet också.
Fast jag blir inte upprörd, tycker att det rätt åt mig. Det är bara lite pinsamt och retligt liksom. Jag som brukar tala om för folk att hastighetsbegränsningar är just ett tak och inte ett golv. Men tydligen gav jag mig själv lite marginal.
Det är svårt det där att få kunskap, attityd och handling att hänga ihop. Jag tror ju på trafiksäkerhet. Ställer helhjärtat upp på målet om noll döda i trafiken och att ingen ska behöva dö på jobbet. Rent intellektuellt vet jag förstås att lägre hastigheter är en förutsättning för det. Men det är ju så lätt att trycka på den där gaspedalen, men det var ju ingen annan trafik, men det var ju bara sex kilometer…
Tar mig själv i kragen, erkänner brottet och ska nog ändå satsa på att lära mig hur denna dära fartkontrollen fungerar.
söndag 2 september 2012
Sommaren som man helst vill glömma
I hel del nyheter de senaste månaderna har verkligen fått en fundera på vilken tid det är vi lever i. Den frigjorda, globaliserade världen som tillåter kunskaper och
information att flöda över gränserna och där mänskliga rättigheter står högt på Förenta nationernas dagordning känns plötsligt som ett annat liv. En dröm vi vaknat ur.
Här är ett axplock av sommaren som man helst vill glömma. Ögonblick i livet man gärna skulle ha varit utan om man säger så:
För de finns alltid där, de som Stieg Larsson, speglade på så många olika sätt i sina nu mera världsberömda böcker: män som hatar kvinnor. Och som Andreas Gustavsson skriver i sin blogg på Etc.se så har vi nu även ”Politiker som hatar kvinnor”. Och domen i hovrätten i sommar visar att det nog finns en del hat som skulle må bra av lite behandling även bland svenska domare.
Här är ett axplock av sommaren som man helst vill glömma. Ögonblick i livet man gärna skulle ha varit utan om man säger så:
- Svenska hovrätten friar och ger skadestånd till ung man som utfört analsex på sovande flickvän mot hennes vilja.
- Den 17 augusti faller domen mot Maria Alekhina, Nadezhda Tolokonnikova och Ekaterina Samucevich, tre aktivister från den ryska människorättsgruppen Pussy Riot. De anklagas och fälls för huliganism efter att de i februari i år stormat fram till altarvalvet i Frälsarkatedralen i Moskva och i en knappt minut lång aktion bett jungfru Maria att driva ut Putin ur den ryskortodoxa kyrkan.
- Wikileaksgrundaren Julian Assange får asyl i Ecuador och slipper på sätt undan utredningen om våldtäktsanklagelserna i Sverige.
- Den republikanske kongressledamoten Todd Aiken säger att kvinnors kroppar kan förhindra att de blir gravida när de blir våldtagna.
- Paul Ryan, vicepresidentkandidat i världens mäktigaste demokrati, säger att han anser att abort är otänkbart under alla omständigheter (även vid till exempel våldtäkt eller incest).
För de finns alltid där, de som Stieg Larsson, speglade på så många olika sätt i sina nu mera världsberömda böcker: män som hatar kvinnor. Och som Andreas Gustavsson skriver i sin blogg på Etc.se så har vi nu även ”Politiker som hatar kvinnor”. Och domen i hovrätten i sommar visar att det nog finns en del hat som skulle må bra av lite behandling även bland svenska domare.
måndag 27 augusti 2012
Sällar mig till hyllningskören
Det är lika bra att börja med ett erkännande. Jag är ingen early adapter, eller åtminstone ingen early, early adapter. Jag ser till exempel nästan aldrig första
avsnittet av en TV-serie (med Vita huset som ett alldeles underbart undantag).
Ibland ser jag inte ens sista. Hela Mordkommissionen såg jag faktiskt på dvd.
Då hade de slutat göra nya avsnitt.
Just nu kollar jag på Kvarteret Skatan. Hysteriskt kul emellanåt. Och det vet ju förstås alla andra insett för länge sedan. Och har gått vidare. Men för dig som är som jag och dessutom råkade gilla Högklackat som gick nyss så är det ett tips.
Men som tur var är jag inte alltid sist. Jag tror faktiskt jag var en av de första. Rykande färsk från förlaget. Inte min egen förtjänst förstås utan min gode vän A som vet vad jag ska läsa. Idag kom recensionen: Gardell skriver in sig i litteraturhistorien
En av sommarens få varma och soliga dagar satt jag klistrad i solstolen och läste, läste och läste. Sex timmar senare var jag klar och kvar satt jag med en känsla som jag tror kommer att finnas med mig hela livet.
Gardell har lyckats ge mig ett minne av något som jag själv aldrig upplevt. Återskapat ett stycke mycket lycklig och olycklig historia. Historien om kärlek, frigörelse och död i en och samma mening.
Om du bara ska läsa en bok i höst låt det bli Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken. Själv törstar jag redan efter del 2 och 3.
Just nu kollar jag på Kvarteret Skatan. Hysteriskt kul emellanåt. Och det vet ju förstås alla andra insett för länge sedan. Och har gått vidare. Men för dig som är som jag och dessutom råkade gilla Högklackat som gick nyss så är det ett tips.
Men som tur var är jag inte alltid sist. Jag tror faktiskt jag var en av de första. Rykande färsk från förlaget. Inte min egen förtjänst förstås utan min gode vän A som vet vad jag ska läsa. Idag kom recensionen: Gardell skriver in sig i litteraturhistorien
En av sommarens få varma och soliga dagar satt jag klistrad i solstolen och läste, läste och läste. Sex timmar senare var jag klar och kvar satt jag med en känsla som jag tror kommer att finnas med mig hela livet.
Gardell har lyckats ge mig ett minne av något som jag själv aldrig upplevt. Återskapat ett stycke mycket lycklig och olycklig historia. Historien om kärlek, frigörelse och död i en och samma mening.
Om du bara ska läsa en bok i höst låt det bli Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken. Själv törstar jag redan efter del 2 och 3.
lördag 25 augusti 2012
Jag gillar att ta mig själv på sängen...
De flesta av oss vill nog gärna tro att vi känner oss själva. Att vi vet vad vi vill ha, vad vi drömmer om och vad vi tycker om att göra. Det gör vi förstås inte.
T brukar säga att när han har tråkigt berättar han en kul historia, som han aldrig har hört förut, för sig själv. Riktigt den förmågan har vi kanske inte allihop men visst kan vi stå för lite egenförvåning.
Om jag går så där 15 år tillbaka i tiden var jag rätt säker på vem jag vad. Ironisk, lite lätt cynisk, oromantiskt, opraktiskt och med ett stort behov av ombyte. Jag är ju allt det där fortfarande, men inte alltid - och inte bara.
När T och jag efter tio särbo år till slut chansade på att det kanske ändå skulle bli vi i det långa loppet och gick och köpte en lägenhet ihop föddes tanken att det, av rent praktiska skäl, kanske skulle vara lite bra att vara gift. Inte för att någon av oss trodde på äktenskapet som institution, och inte på gud förstås och knappast på vigselförrättaren heller. Men ändå.
Jag undersökte om vi skulle kunna få sköta det hela skriftligt, eller möjligen registrera partnerskap. Men näe! Samhället skulle prompt ha oss att säga ja inför någon. Det fick bli ett ambassadråd. I Paris. Vi gillar ju att resa. Romantiskt sa någon efteråt. Nej, praktiskt sa vi, som gifte oss i våra nyaste fleecetröjor och gick och åt ägg och bacon efteråt. Fast man såg ju Eiffeltornet förstås.
Men sedan överraskade vi oss själva med att verkligen gilla att vara gifta. Att liksom hela dagarna kalla varandra för lilla maken och lilla frugan. Så tio år senare åkte vi tillbaka. Och förlovade oss. Fast inte med några larviga ringar (cynisk och ironisk var det ju) utan med en ett hänglås i en bro. Nyckeln ligger i Seine.
Fast vid det laget hade vi redan hunnit slå oss själva med häpnad flera gånger. Mest när vi hyrde ett litet i hus i skärgården. Hyrde. Skulle inte skötas. Där skulle skrivas uppsats. Och läsas. Och vilas.
Men det var ju rätt mysigt så det fick bli ett år till, och ett till. Plötsligt stod jag där med en pensel och en kakelplatta i handen och lekte Martin Timell. Lika bra att köpa tänkte vi. Och nu är vi glada att vi hyrde först för annars hade vi nog aldrig fått sett något av Runmarö. Nu lämnar vi aldrig tomten. Men trivs.
Så jag är rätt säker nu också. På att jag inte har någon aning om vem jag är. Egentligen.
T brukar säga att när han har tråkigt berättar han en kul historia, som han aldrig har hört förut, för sig själv. Riktigt den förmågan har vi kanske inte allihop men visst kan vi stå för lite egenförvåning.
Om jag går så där 15 år tillbaka i tiden var jag rätt säker på vem jag vad. Ironisk, lite lätt cynisk, oromantiskt, opraktiskt och med ett stort behov av ombyte. Jag är ju allt det där fortfarande, men inte alltid - och inte bara.
När T och jag efter tio särbo år till slut chansade på att det kanske ändå skulle bli vi i det långa loppet och gick och köpte en lägenhet ihop föddes tanken att det, av rent praktiska skäl, kanske skulle vara lite bra att vara gift. Inte för att någon av oss trodde på äktenskapet som institution, och inte på gud förstås och knappast på vigselförrättaren heller. Men ändå.
Jag undersökte om vi skulle kunna få sköta det hela skriftligt, eller möjligen registrera partnerskap. Men näe! Samhället skulle prompt ha oss att säga ja inför någon. Det fick bli ett ambassadråd. I Paris. Vi gillar ju att resa. Romantiskt sa någon efteråt. Nej, praktiskt sa vi, som gifte oss i våra nyaste fleecetröjor och gick och åt ägg och bacon efteråt. Fast man såg ju Eiffeltornet förstås.
Men sedan överraskade vi oss själva med att verkligen gilla att vara gifta. Att liksom hela dagarna kalla varandra för lilla maken och lilla frugan. Så tio år senare åkte vi tillbaka. Och förlovade oss. Fast inte med några larviga ringar (cynisk och ironisk var det ju) utan med en ett hänglås i en bro. Nyckeln ligger i Seine.
Fast vid det laget hade vi redan hunnit slå oss själva med häpnad flera gånger. Mest när vi hyrde ett litet i hus i skärgården. Hyrde. Skulle inte skötas. Där skulle skrivas uppsats. Och läsas. Och vilas.
Men det var ju rätt mysigt så det fick bli ett år till, och ett till. Plötsligt stod jag där med en pensel och en kakelplatta i handen och lekte Martin Timell. Lika bra att köpa tänkte vi. Och nu är vi glada att vi hyrde först för annars hade vi nog aldrig fått sett något av Runmarö. Nu lämnar vi aldrig tomten. Men trivs.
Så jag är rätt säker nu också. På att jag inte har någon aning om vem jag är. Egentligen.
tisdag 21 augusti 2012
Ska vi bara ses eller ska vi försöka mötas också?
När människor möts uppstår kreativitet brukar T (min make
och följeslagare i livet) säga. Och då menar han inte ses eller råkas eller
träffas utan just möts. Ni vet det där ögonblicket där hjärnor klickar i
varandra och något uppstår. Insikt, klarhet, en ännu otänkt tanke, ett
frågetecken som rätas ut, en spiral som startar, en vänskap som föds.
Om man har ett jobb som mitt är dagarna fyllda med möten. De är fysiska, virtuella, nya, regelbundna och spontana. Men möts vi?
Ja-a och nä-e. Oftast, ska sägas, när vi släpper ned garden, när pyramiderna har rivits och öronen har öppnats och när vi kan skratta åt oss själva. För att mötet ska uppstå måste vi våga släppa in och släppa ut.
Mötet kanske kräver att vi måste våga säga ifrån, att vi vågar säga nej eller rent utav att vi vågar säga ja. Vi som är chefer, och hoppas att vi också är ledare, har ansvar för att skapa miljöerna för de där mötena. Ibland lockas vi att tro att det handlar om bättre lokaler, tydligare strukturer, klarare mål. Men handlar inte alltihop om trygghet. Om jag litar på dig så kanske du också kan lita på mig – och då, då kan affärsidéer födas och informationskampanjer kläckas. När människor möts uppstår kreativitet.
Om man har ett jobb som mitt är dagarna fyllda med möten. De är fysiska, virtuella, nya, regelbundna och spontana. Men möts vi?
Ja-a och nä-e. Oftast, ska sägas, när vi släpper ned garden, när pyramiderna har rivits och öronen har öppnats och när vi kan skratta åt oss själva. För att mötet ska uppstå måste vi våga släppa in och släppa ut.
Mötet kanske kräver att vi måste våga säga ifrån, att vi vågar säga nej eller rent utav att vi vågar säga ja. Vi som är chefer, och hoppas att vi också är ledare, har ansvar för att skapa miljöerna för de där mötena. Ibland lockas vi att tro att det handlar om bättre lokaler, tydligare strukturer, klarare mål. Men handlar inte alltihop om trygghet. Om jag litar på dig så kanske du också kan lita på mig – och då, då kan affärsidéer födas och informationskampanjer kläckas. När människor möts uppstår kreativitet.
söndag 19 augusti 2012
Jorden vi ärvde...
Lägger handen på jorden. Jorden där pappa föddes, och hans
far före honom. Jorden där jag lekt och sprungit, dansat, ridit, solat, gråtit
och sjungit. Generationer före mig har gjort samma det samma. De har också
slitit – med djuren, med skörden, med husen. Nu är en del av den där jorden
min, att dela med bror, brorsbarn, barn och barnbarn. Min att glädjas åt och
min att slita med.
När pappa så hastigt dog för fyra månader sedan visste jag inget annat än chocken och sorgen. Ingen aning hade jag om hur det är att tillbringa månader av sitt liv i efterskörden av någon annans. Min pappas liv. Alla hans saker, alla hans göranden och alla hans efterlämningar.
Det där bankfacket som ska tömmas, vad kan det innehålla? Den där gamla skitiga kudden från 1972, varför har han sparat den? Den där vattenberedaren, varför frågade jag aldrig hur den fungerar egentligen? Ett huvud full av frågor och så lite svar att få.
Men på den där marken, i det där huset, på den där ön. Där luktar det av Gotlandspappa. I kistorna, om lakanen och till om med om de gamla pappren som ligger i en låda. I boden luktar det däremot farfar. Där ligger hans gamla fiskenät kvar. Orensade.
När pappa så hastigt dog för fyra månader sedan visste jag inget annat än chocken och sorgen. Ingen aning hade jag om hur det är att tillbringa månader av sitt liv i efterskörden av någon annans. Min pappas liv. Alla hans saker, alla hans göranden och alla hans efterlämningar.
Det där bankfacket som ska tömmas, vad kan det innehålla? Den där gamla skitiga kudden från 1972, varför har han sparat den? Den där vattenberedaren, varför frågade jag aldrig hur den fungerar egentligen? Ett huvud full av frågor och så lite svar att få.
Men på den där marken, i det där huset, på den där ön. Där luktar det av Gotlandspappa. I kistorna, om lakanen och till om med om de gamla pappren som ligger i en låda. I boden luktar det däremot farfar. Där ligger hans gamla fiskenät kvar. Orensade.
onsdag 15 augusti 2012
Om källan till förändring och dess motsats
Dagens ögonblick:
"Var glad att era kvinnor inte har el och vatten. När de har det kommer de att vilja ha tvättmaskin och vad ska de då syssla med på dagarna. De kommer att sladdra istället."
Rädslan, oron för att tappa kontrollen, faran i att inget veta om framtiden, personlig olust. Hur kan man veta varje människas skäl för att stanna kvar och att vilja hålla fast tiden i sin knutna näve?
Dagens ögonblick uppstod en i biosalong på Södermalm. Skynda till Victoria och se Källan. En sann historia om kvinnor som fått nog.
"Var glad att era kvinnor inte har el och vatten. När de har det kommer de att vilja ha tvättmaskin och vad ska de då syssla med på dagarna. De kommer att sladdra istället."
Rädslan, oron för att tappa kontrollen, faran i att inget veta om framtiden, personlig olust. Hur kan man veta varje människas skäl för att stanna kvar och att vilja hålla fast tiden i sin knutna näve?
Dagens ögonblick uppstod en i biosalong på Södermalm. Skynda till Victoria och se Källan. En sann historia om kvinnor som fått nog.
tisdag 14 augusti 2012
För det första....
Första gången. Hur många gånger har det inte varit första gången. Barndomsminnen man minns: första dagen i skolan, första gången utan stödhjul, första förälskelsen.
Det här är första bloggen. För mig alltså. Minnesvärd? Det återstår att se
Igår hade jag första dagen på jobbet. Fast bara efter semestern, och den varade bara i två veckor. Men lite första dagen är det ändå. Lösenordet? Portkoden? Att-göra-listan?
Men det var också första dagen för en ny medarbetare. Lite kommer man ju ihåg hur det är själv att vara ny. Alla ansikten man ser för första gången, alla namn som flyter ihop och alla begrepp som flyger i luften som om de vore vanliga som myggor en regnig julikväll.
Det är den där fasen då allt är för första gången. Första gången man ser det där intranätet, första gången man hör talas om det där grundläggande utbildningen i arbetsmiljö, första gången man säger något på ett avdelningsmöte.
Man vill ju så gärna snabbt vara till nytta. Och som chef har man ju ofta längtat efter den där nya medarbetaren och behöver dess kunskaper, kreativitet och lust. Båda vill så gärna hasta, hasta. Fast man borde förstå att det ändå är lite som det där barnet som ställer sig upp för första gången.
Det tar ett tag innan det blir stadigt.
Det här är första bloggen. För mig alltså. Minnesvärd? Det återstår att se
Igår hade jag första dagen på jobbet. Fast bara efter semestern, och den varade bara i två veckor. Men lite första dagen är det ändå. Lösenordet? Portkoden? Att-göra-listan?
Men det var också första dagen för en ny medarbetare. Lite kommer man ju ihåg hur det är själv att vara ny. Alla ansikten man ser för första gången, alla namn som flyter ihop och alla begrepp som flyger i luften som om de vore vanliga som myggor en regnig julikväll.
Det är den där fasen då allt är för första gången. Första gången man ser det där intranätet, första gången man hör talas om det där grundläggande utbildningen i arbetsmiljö, första gången man säger något på ett avdelningsmöte.
Man vill ju så gärna snabbt vara till nytta. Och som chef har man ju ofta längtat efter den där nya medarbetaren och behöver dess kunskaper, kreativitet och lust. Båda vill så gärna hasta, hasta. Fast man borde förstå att det ändå är lite som det där barnet som ställer sig upp för första gången.
Det tar ett tag innan det blir stadigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)