söndag 1 mars 2015

Tiden som flyr och vilka vi blir under tiden, del 2

Någon klok människa sa någon gång (gissar att det var Bodil Jönsson) att vi är som träd med våra årsringar och på så sätt är vi alla våra åldrar samtidigt. Treåringen finns där inne fortfarande och är inte försvunnen. Liksom 14-åringen och 27-åringen. Samtidigt vet vi ju alla att varje år inte känns lite långt. En del flyger förbi, andra är som att gå i lera. En del glömmer vi aldrig, andra kan vi inte riktigt minnas alls vad vi gjorde.

Stor del av den där tiden tillbringar vi på jobbet, med våra chefer, våra kollegor och våra medarbetare. De formar oss och vår vardag. Man kan minnas det där året då det skrattades så mycket i fikarummet. Eller det där året när chefen blev manisk och hade utbrott på varje möte.

I veckan ska jag träffa några av dem som var med när allt det där hände. Över 20 år sedan nu men fortfarande kan vi skratta och gråta när vi ses. När tilliten en gång har skapats finns den där. En i raden av arbetsgrupper som format mitt yrkesliv.

Kanske tänker vi för lite på hur vi formar och påverkar andra. Då menar jag inte så mycket hur de uppfattar oss som på vilket arbetsklimat vi är med och skapar. Vi som är chefer har förstås ett större ansvar för det än andra men alla är ju med och skapar en grupp, en känsla, en arbetsdag.

Som chef kan man göra mycket för att förbättra förutsättningarna för att var och en ska komma som bäst till sin rätt. Det är ju lätt hänt att man är kort i tonen om man känner sig misstrodd, eller att man håller på sitt om man är rädd för att bli av med jobbet eller låter bli att säga vad man tycker om man tror att människor skrattar bakom ryggen på en, eller att det innebär lägre lön vi nästa löneöversyn.

Men som kollega och medarbetare kan man faktiskt också göra rätt mycket. Man kan fråga kollegorna hur de mår, man kan berätta om något får en att ha en dålig dag, man kan komma ihåg att säga de där små orden - "vad bra det där blev". Man kan be om hjälp, man kan se till att alla känner sig medbjudna på lunchen eller ta med sig hembakt. Man kan hjälpa varandra att hjälpa varandra också. Gör en lista på vad ni blir glada av, eller vad som får er att gå med lätta steg på jobbet. Ibland är det faktiskt bättre att titta på det som är positivt än att hitta alla felen.

Som chef kan man ju också göra allt det där men också en hel del till. Man kan uppmuntra de som försöker bidra till helheten och gruppen. Man kan se till att lyssna på alla. Man kan bjuda på sig själv och vara den som säger - idag är jag trött, eller arg, eller tycker inte att jag gör ett bra jobb. Som chef måste man ju inte vara en känslolös robot även om det ibland kan kännas som om omgivningen förväntar sig det av en.




måndag 23 februari 2015

Tiden som flyr och vilka vi blir under tiden, del 1

På senare tid har jag börjat tänka allt mer på hur snabbt tiden går och hur länge sedan allting är. Det är till exempel två år sedan jag senast skrev på den här bloggen, snart tio år sedan jag slutade röka. 21 år sedan jag maken lämnade Sydney i en husbil och ungefär lika länge sedan som jag fick en arbetsledarroll för första gången.

Mycket ledarskap har flutit under broarna sedan dess kan man säga. Mitt eget och andras. Då försökte jag få ordning på en redaktion som bara skrev i tidningen på deltid och som hade andra chefer som också försökte få dem att göra en massa saker. Säkert mer än deras arbetstid räckte till. Det här var innan vi visste att det skulle komma en diagnos för det. Och bot finns det väl numera  också men inte så mycket som hindrar nya sjukdomsutbrott vad det verkar. De utmattade blir bara fler och fler.

Jag själv har säkert bidragit på olika sätt, upptagen som man lätt är i sitt eget ledande. Jag minns Gertie som aldrig kunde lämna en text i tid. Hon kunde bara skriva när hon hade inspiration sa hon. Det kanske var sant. Jag hade lite förståelse, minns jag. Tidningen skulle ju ändå fyllas. Chefen i en säger - skriv, det var deadline igår men vad säger ledaren?

Det är värt att fundera mycket på. Hur kan vi som tar på oss rollen att leda andra människor hjälpa dem att göra sitt bästa? Hur banar vi väg för varje medarbetares bästa förmåga. Min erfarenhet säger mig att alla i grunden vill göra sitt bästa. Ibland funkar inte organisation, roll och person ihop och då är det bättre att göra sitt bästa någon annanstans men i de allra flesta fall kan en bra organisation och ett bra ledarskap göra att varje medarbetares unika talang kommer till sitt rätt.

För det tror jag det krävs många saker och många inblandade i ledningen som vill. Men främst tror jag att det krävs två saker. En god förmåga att lyssna och en god förmåga att försöka förklara vad målen och meningen är med alltihop. Lite som På Spårets "vart är vi på väg" men med väldigt mycket tydligare ledtrådar.

Den sista delen är kanske ändå enklare, en teknik man kan träna på även om verksamheterna kan skilja sig åt. Den första delen kräver förstås också träning men ändrar sig också för varje ny medarbetare man möter. Hur kan jag lyssna på just den här personen så hen känner sig hörd och jag förstår bättre? Alla de gånger man som chef och ledare har medarbetare som man inte riktigt tycker räcker till eller som inte förstås vad man menar får man helt enkelt fråga sig hur man kunde ha lyssnat bättre.