Årets chefs höjdpunkt

I min organisation är vi nu inne i den fasen som jag tycker är årets chefshöjdpunkt. Utvecklingssamtal, medarbetaresamtal, planeringsamtal - kärt barn har många namn.

Med detta vill jag inte ha sagt att jag tror att samtalet är den universal lösning på chef-medarbetarrelation, inflytande, kompetensutveckling och målformulering som ibland görs gällande. Mest känner jag att det är en personlig ynnest.

Att få ägna två ostörda timmar till att bara lyssna och prata med människor som man möter varje dag och alltför ofta bara hinner byta några snabba ord om kring arbetet. Dessa utom ett samtal som är förberett och som syftar till att öka kunskapen om varandra, förståelsen för arbetet, personliga reflektioner och relationer.

Fast självklart borde man göra det oftare. Inte bara den obligatoriska gången varje år. Man kan skylla på tiden men just vad det gäller det handlar det nog bara om att bestämma sig (vilket förstås inte gäller om man har 65 medarbetare eller så, utan när man som jag har tolv).

Fast jag undrar om det inte är något lurt med hela upplägget. Eller något smart. I avtalen antas det vara till för medarbetaren. Fast jag tror nog att man först och främst måste se det som ett led i chefens egen årliga kompetensutveckling. I dag inleddes den och jag har ytterligare elva intressanta lektioner framför mig.

Att vara eller inte vara stolt

Jag har alltid tyckt att det låter lite märkligt när människor säger att de är stolta över någon annan (vanligen sina barn eller sina medarbetare). En liten flukt i synonymlexikon här på näten ger mig rätt (tycker jag iallafall). Stolt har två betydelser, det ena är åt hållet lycklig och tillfreds och det andra åt högmodig och dryg. Inget av det kan man ju riktigt vara för någon annans räkning.

Man vad ska man säga då när man känner glädje och lycka över andra människors insatser eller beteenden? Kanske att han eller hon har gjort mig stolt funkar att säga rent språkligt? Fast då vill man ju inte bli för stolt så man lutar över åt det där dryga hållet.

Nå väl, vad mina känslor nu än ska kallas, så har jag haft dem i helgen. Jag har läst vårt kommande nummer av Arbetsliv, gått igenom resultat från vår senaste planeringskonferens och kikat på nya startsidor på våra webbar. Och känner mig både lycklig och tillfreds. Så många duktiga medarbetare och så mycket bra resultat. Det är inte utan att man faktiskt vill yvas lite.

Stoppa heterohetsen

Ibland känner jag att massa gamla föreställningar och normer bara fortplantar sig i samhäller och kulturen utan att det går att få hejd på det. I tisdags åt jag middag med en tuff och envis åttaåring. Så här såg den konversationen ut:
Åttaåringen: Om jag ska ha en pojkvän ska han vara stark.
Jag: Varför då?
Åttaåringen: För att män ska vara starka.
Jag: Varför då?
Åttaåringen: För att då är de stiliga.
Jag: Är det inte bättre att vara stark själv?
Åttaåringen: ???

Var kommer det ifrån undrar man ju? Fast man vet. Att det kommer från kompisar, tv-serier, barnböcker, fritidspedagoger och allt, allt, allt runt omkring oss.

På kvällen öppnar jag Sara Granérs seriebok All I want for Christmas is planekonomi och förutom att maken hade svårt att koncentrera sig på sin läsning för allt fnissande från mig så fick jag lite hopp igen. Motkrafterna finns.

Och för de som vill hitta en ny strategi för att bemöta hetrohetsen i samhället (den där som säger att pojkar är pojkar och flickor är flickor och alla relationer dem emellan handlar om sex på något plan) får lära sig att fråga de där heterohetsarna lungnt och sakligt "varför är det så viktigt för dig att ditt barn/barnbarn/syskonbarn/kusinbarn eller nån granne/kompis barn eller random barn du träffar på bussen utvecklar en heterosexuell identitet. Vad vill du uppnå?".


Ps. Läs även Svenska Dagbladets recension av Sara Granérs underbara bok. DS

Vem vill vara den som kränker?

En politiker har i dagarna dömts för ofredande på en kvinna som han klappade på brösten i simhall. Själv förstår han ingenting. Han ville ju bara vara vänlig. Idiot, tänker väl de flesta av oss. Men det förändrar inte situationen. Hon känner sig kränkt och ofredad och han tycker att hon är en överkänslig typ.

I just detta fall har hon ändå fått någonslags upprättelse genom en dom. I de flesta fall av ofredanden, mobbning eller kränkning sker aldrig det. Och situationen ovan ger en bild av varför dessa händelser ofta är så svåra att hantera och redan ut. Vare sig de sker på arbetsplatser, i skolan eller i föreningslivet.

Människor är helt enkelt väldigt obenägna att förstå att deras eget beteende kan vara nedlåtande, nedsättande, nedvärderande eller rent av kränkande. Då är det lätt att börja prata om att "folk är så lättkränkta nu för tiden" eller "lite måste väl folk tåla". Och den utsatta känner sig ännu mer utsatt och lösningen är ännu längre bort.

Vi har alla sett mobbning, inte minst under vår uppväxt, men hur många av oss är beredda att erkänna att vi någon gång under den tiden själva stod bland mobbarna?

Attityd- och beteendeförändringar sker inte utan viss vånda. Alla som försökt sig på att arbeta med jämställdhet- eller mångfaldsfrågor vet hur snabbt man möter reaktionen "men jag behandlar alla lika" eller "jag har absolut inga fördomar". Den som säger det först är dessutom nästan alltid den som alla vet gör skillnad på folk och folk.

Vi ser det i den allmänna debatten också. Så lätt det är att göra sig lustig över kvinnor som strider mot kvinnoförnedrande bilder i reklamen, grabben som kämpar för sin rätt att vara lucia i skolan eller Disney som väljer att ta bort gamla sunkiga stereotyper.

Kan vi inte vara större än så? Möta varandra med respekt. Att våga skåda in oss själva och inse att vi alla kan bli bättre - göra bättre.

Det är inte så lätt att veta vad som är bäst

Kroppen skriker vila, vila, vila. Huvudet säger jobba, jobba, jobba. Vetenskapen säger promenera i solen , promenera i solen, promenera i solen och hjärtat säger träffa vänner, träffa vänner, träffa vänner. Om små barn sägs det att om man låter dem äta vad de vill så får de i sig den näring och den energi de behöver. Det gäller ju inte vuxna. Vi har oftast ingen aning om vad vi behöver.

Forskare, företag, organisationer älskar att göra undersökningar om människors beteenden och attityder. De hänger sällan ihop. Frågan man människor vad de vill läsa i en tidning säger de politik, utrikesnyhet och andra viktiga och nyttiga saker. Mäter man vad folk faktiskt läser så är det mest tv-sidor och serier.

Andra studier visar till exempel att om man frågar läkare vilken kompetensutveckling de behöver så svarar de mer läkemedelskunskap. Studerar man dock vad de gör i jobbet så kan man konstatera att vad de skulle behöva mer av är hur man bemöter och hanterar sjuka människor.

Skumt det där att vi har så dålig koppling mellan vad vi gör, vad vi vet och var vi tycker. Januari är för mig en period på året då det är svårare än vanligt att få det där att gå ihop. Kyla och mörkret gör att min kropp bara vill sova, vila, kura och sura. Men livet blir ju så trist då. Så då går jag ut, umgås lite, hittar på saker och får tillvaron att glimra lite. Och då blir jag trött, så trött, så trött....

Kom inte och påstå att ni delar värdegrund med mig

Idag skriver Dagens Nyheter om en ny rapport från regeringens så kallade framtidskommission. "Framtiden och samhällets grundläggande värden" heter den och där slår utredaren fast, för att citera Dagens Nyheter, att "en gång var vi alla lika. Nu är vi olika. Att ”hantera” det är vår kanske största utmaning. Inte den kanske näst största. Inte kanske mindre än mördarbakterier, miljöhot och finanskrasch. Utan den kanske största."

Kontentan är att de ska finnas något slags mot mot den svenska värdegrunden. Få saker får mig att bli så förbannad som när jag påstås dela värdegrund med en massa människor bara för att de råkar vara födda inom samma nationsgränser som jag.

Enligt min uppfattning är jag svensk helt enkelt för att vi råkar ha en nation som heter Sverige och där råkar jag vara född. Min värdegrund bygger på en syn där alla människor har lika värde och där vi lever i ett samhälle utan klasser, utan patriakat och utan diskrimering. Om den värdegrunden var typisk svensk skulle vi inte ha den regering vi har idag.

Förr var det mest Kristdemokraterna som kunde reta upp mig på det här sättet. Då handlade det om pratat om en kristen värdegrund som inom just de gränserna som har ritats runt det här landområdet ansågs dela. Jag är ateist. Jag är inte med i någon form av kyrka. Jag delar ändå värdegrund med en hel del kristna människor men inte för att de är kristna utan för att de, enligt min, mening är kloka.

Sen har vi ju de där små världsliga frågorna som att man inte bör döda folk eller stjäla saker i onödan. Men trots några varv runt jorden har jag inte stött på något samhälle där värderingarna är de motsatta.

Sen några år tillbaka har det förstås också varit tokarna i Sverigedemokraterna som tror att de har någon slags rätt att definiera svenskhet. Som om den skulle behöva definieras.  Var och en känner sig väl så svensk som den vill känna sig och lägger vad den vill i det. Men nu har tydligen hela Aliansen bestämt sig att ta sig upp på samma sluttande plan med sin framtidskommission.

Det händer inte ofta, men idag kunde jag inte ha sagt det bättre själv än vad Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson gör i sin ledare "Demokrati: Värden är inte alltid värdefulla":

"”Vi kan inte acceptera värderingar som strider mot regeringsformens skrivningar om kön, sexuell läggning eller religiös tillhörighet”, skriver Ekman. Men när var svenskarna mindre rasistiska, sexistiska och inskränkta än i dag? Det vore intressant att se siffror som belägger att den svenska demokratin står under större hot år 2013 än vid nästan vilket givet tillfälle som helst i historien.
Uppifrån dirigerade talkörer om hot mot de gemensamma värdena har även historiskt sett ofta riktats mot människor som kommer, eller upplevs komma, utifrån. Och då ställt till större elände än ”hoten” i sig.

Nomad eller inte nomad - är det det som är frågan?

I femton år levde jag mitt liv växlandets mellan ett villakvarter i Tyresö och en stuga på Gotland. Sommar = åtta veckor på Gotland. Resten av året = Tyresö. Enkelt och tryggt och jag visste inget annat. Så på min femtonde sommar i livet åkte jag på mitt livs första utlandsresa. Och där och då visste jag. Det här är jag.

Jag älskar helt enkelt att resa. Inte bara att komma till nya platser, möta nya människor, uppleva nya kulturer, annorlunda mat och dricka öl med fantasifulla namn utan faktiskt även själva resan i sig. Jag kan bila i vecka efter vecka. Göra 100 mil om dagen. Bara suga in - havet, ängarna, bergen, djuren och städerna som passerar revy.

Man kan nog inte riktigt säga att jag är nomad, för jag flyttar inte så ofta. Har faktiskt under snart halvt sekel rört mig knappt två mil. Från Tyresö till Gullmarsplan. Man kanske skulle nog snarare kunna säga att nomadlivet är någonslags hobby i mitt liv.

Den allra gråaste och mörkaste helgen på året kan alltid piffas upp med lite reseplanering. Kanske en weekend i Madrid i mars, eller varför inte en vecka på Sardinien i september. Och när ska vi egentligen få tid att åka tillbaka till Sydamerika?

Men vad kommer det ifrån? Hur blev jag sådan? Rastlös? Nyfiken? Äventyrslysten? Orolig? Med tiden har jag ju fattat att inte alla känna samma sak. Att det är helt normalt att helst av allt vilja vara hemma. Att påta i sin täppa. Att sköta om sitt hus. Att umgås med nära och kära. Med hur blev de sådana?

Nomad eller bostättare? Båda lika naturliga delar i den mänskliga utvecklingen. Någon blir den som gång på gång bryter upp, flyttar och skapar sig ett nytt liv på någon ny plats på jorden någon annan blir kvar och tar hand om jorden som ärvdes från generationer.

Själv är jag numera lite både ock. Med ärvt hus på Gotland och egen täppa på Runmarö och med en ständig drift att bara kliva på det där tåget på Stockholms centralstation och med Boeys ord evigt ringande i öronen: "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Fel nyårslöften - i år igen

Nu är det kö in till simhallarna och folk står och trampar för att få ta över gymmaskinen. Om några veckor kan de vanliga motionärerna pusta ut. Då får de ha sina tider och utrymmen ifred igen. Märkligt det där att nyårslöften alltid ska handla om hur mycket bättre människor vi ska bli. Smalare, starkare, rökfriare, nyktrare. Ja, sundheten själv kort sagt.

Själv ger jag inga nyhetslöften. Trots det stod jag där i simhallskön idag. Lätt att liksom passa på vid terminsstart. Alla som stod före mig köpte årskort, jag köpte en enkelbiljett. Ta en dag i taget är en bra läxa att lära från de som jobbar med att förändra beteenden, så som att bli av med något gammalt sunkigt missbruk till exempel. Jag är rökfri en dag i taget. Eller jag tränar en dag i taget.

Annars tycker jag egentligen att vi skulle sluta med att försöka göra om oss själva så mycket. Är vi inte rätt bra som vi är egentligen? Varför det dessutom alltid måste handla om sådant som vi inte vill eller giller är ju ännu svårare att förstå.

Jag tror vi ska försöka förstärka den goda istället. Ta vara på det vi är bra år, det vi njuter av och det vi värnar om i livet, det vi är rädd om. Som att ringa en kompis och gå och fika. Eller bjuda ut maken på bio en onsdagskväll. Eller ta en långpromenad med en kollega på lunchen. Kanske ni slipper ett sådant där stillasittande möte i trist sammanträdesrum om ni passar på att prata jobb under tiden.

Vid närmare eftertanke tror jag nog ändå det får bli ett nyårslöfte i år. Jag ska ta tillvara. Eller som vi säger på gotländska "pott i lumme, gott å ha".