En livslång fantasi grusades i kväll. Mitt älskade Jamaica föll som en sten från sin pidestal ner i smutsen."Ett av världens mest homofoba land" är introduktionen av Jamaica i kvällens avsnitt, I Guds namn, av Korrespondenterna.
I Sverige minns vi nu i dagarna vår egen svarta historia med hjälp av Jonas Gardells vackra och mörka skilldring av kärlek mellan unga män. På Jamaica har minst åtta mord av homosexuella skett de senaste tre månanderna.
"Emancipate yourself from mental slavery," because "None but ourselves can free our minds" sjunger Bob Marlys, min livslånga idol och hjälte vars hem jag besökte i mars i år. 30 år efter hans död är platsen ett levande minne av hans liv.
“Me
only have one ambition, y'know. I only have one thing I really like to
see happen. I like to see mankind live together - black, white, Chinese,
everyone - that's all" säger han i en knastrig gammal dokumentärfilm.
Alla skulle komma samman och leva som likar i Marleys (och mitt) universum. Men menade han verkligen alla? På Jamaica frodas idag homofobstämningar med stöd av kyrkan, lagstiftarna och musikerna och ingen av de som intervjuas i reportaget vågar visa sina ansikten. Och jag känner det som en personlig förolämpning att landet och människorna som inspirerat mig till frihet och revolution i själva verket visar sig stannat i en unken medeltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar