Sällar mig till hyllningskören

Det är lika bra att börja med ett erkännande. Jag är ingen early adapter, eller åtminstone ingen early, early adapter. Jag ser till exempel nästan aldrig första avsnittet av en TV-serie (med Vita huset som ett alldeles underbart undantag). Ibland ser jag inte ens sista. Hela Mordkommissionen såg jag faktiskt på dvd. Då hade de slutat göra nya avsnitt.

Just nu kollar jag på Kvarteret Skatan. Hysteriskt kul emellanåt. Och det vet ju förstås alla andra insett för länge sedan. Och har gått vidare. Men för dig som är som jag och dessutom råkade gilla Högklackat som gick nyss så är det ett tips.
Men som tur var är jag inte alltid sist. Jag tror faktiskt jag var en av de första. Rykande färsk från förlaget. Inte min egen förtjänst förstås utan min gode vän A som vet vad jag ska läsa. Idag kom recensionen: Gardell skriver in sig i litteraturhistorien

En av sommarens få varma och soliga dagar satt jag klistrad i solstolen och läste, läste och läste. Sex timmar senare var jag klar och kvar satt jag med en känsla som jag tror kommer att finnas med mig hela livet.

Gardell har lyckats ge mig ett minne av något som jag själv aldrig upplevt. Återskapat ett stycke mycket lycklig och olycklig historia. Historien om kärlek, frigörelse och död i en och samma mening.

Om du bara ska läsa en bok i höst låt det bli Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken. Själv törstar jag redan efter del 2 och 3.

Jag gillar att ta mig själv på sängen...

De flesta av oss vill nog gärna tro att vi känner oss själva. Att vi vet vad vi vill ha, vad vi drömmer om och vad vi tycker om att göra. Det gör vi förstås inte.

T brukar säga att när han har tråkigt berättar han en kul historia, som han aldrig har hört förut, för sig själv. Riktigt den förmågan har vi kanske inte allihop men visst kan vi stå för lite egenförvåning.

Om jag går så där 15 år tillbaka i tiden var jag rätt säker på vem jag vad. Ironisk, lite lätt cynisk, oromantiskt, opraktiskt och med ett stort behov av ombyte. Jag är ju allt det där fortfarande, men inte alltid - och inte bara.

När T och jag efter tio särbo år till slut chansade på att det kanske ändå skulle bli vi i det långa loppet och gick och köpte en lägenhet ihop föddes tanken att det, av rent praktiska skäl, kanske skulle vara lite bra att vara gift. Inte för att någon av oss trodde på äktenskapet som institution, och inte på gud förstås och knappast på vigselförrättaren heller. Men ändå.

Jag undersökte om vi skulle kunna få sköta det hela skriftligt, eller möjligen registrera partnerskap. Men näe! Samhället skulle prompt ha oss att säga ja inför någon. Det fick bli ett ambassadråd. I Paris. Vi gillar ju att resa. Romantiskt sa någon efteråt. Nej, praktiskt sa vi, som gifte oss i våra nyaste fleecetröjor och gick och åt ägg och bacon efteråt. Fast man såg ju Eiffeltornet förstås.

Men sedan överraskade vi oss själva med att verkligen gilla att vara gifta. Att liksom hela dagarna kalla varandra för lilla maken och lilla frugan. Så tio år senare åkte vi tillbaka. Och förlovade oss. Fast inte med några larviga ringar (cynisk och ironisk var det ju) utan med en ett hänglås i en bro. Nyckeln ligger i Seine.

Fast vid det laget hade vi redan hunnit slå oss själva med häpnad flera gånger. Mest när vi hyrde ett litet i hus i skärgården. Hyrde. Skulle inte skötas. Där skulle skrivas uppsats. Och läsas. Och vilas.

Men det var ju rätt mysigt så det fick bli ett år till, och ett till. Plötsligt stod jag där med en pensel och en kakelplatta i handen och lekte Martin Timell. Lika bra att köpa tänkte vi. Och nu är vi glada att vi hyrde först för annars hade vi nog aldrig fått sett något av Runmarö. Nu lämnar vi aldrig tomten. Men trivs.

Så jag är rätt säker nu också. På att jag inte har någon aning om vem jag är. Egentligen.

Ska vi bara ses eller ska vi försöka mötas också?

När människor möts uppstår kreativitet brukar T (min make och följeslagare i livet) säga. Och då menar han inte ses eller råkas eller träffas utan just möts. Ni vet det där ögonblicket där hjärnor klickar i varandra och något uppstår. Insikt, klarhet, en ännu otänkt tanke, ett frågetecken som rätas ut, en spiral som startar, en vänskap som föds.

Om man har ett jobb som mitt är dagarna fyllda med möten. De är fysiska, virtuella, nya, regelbundna och spontana. Men möts vi?

Ja-a och nä-e. Oftast, ska sägas, när vi släpper ned garden, när pyramiderna har rivits och öronen har öppnats och när vi kan skratta åt oss själva. För att mötet ska uppstå måste vi våga släppa in och släppa ut.

Mötet kanske kräver att vi måste våga säga ifrån, att vi vågar säga nej eller rent utav att vi vågar säga ja. Vi som är chefer, och hoppas att vi också är ledare, har ansvar för att skapa miljöerna för de där mötena. Ibland lockas vi att tro att det handlar om bättre lokaler, tydligare strukturer, klarare mål. Men handlar inte alltihop om trygghet. Om jag litar på dig så kanske du också kan lita på mig – och då, då kan affärsidéer födas och informationskampanjer kläckas. När människor möts uppstår kreativitet.

Jorden vi ärvde...

Lägger handen på jorden. Jorden där pappa föddes, och hans far före honom. Jorden där jag lekt och sprungit, dansat, ridit, solat, gråtit och sjungit. Generationer före mig har gjort samma det samma. De har också slitit – med djuren, med skörden, med husen. Nu är en del av den där jorden min, att dela med bror, brorsbarn, barn och barnbarn. Min att glädjas åt och min att slita med.

När pappa så hastigt dog för fyra månader sedan visste jag inget annat än chocken och sorgen. Ingen aning hade jag om hur det är att tillbringa månader av sitt liv i efterskörden av någon annans. Min pappas liv. Alla hans saker, alla hans göranden och alla hans efterlämningar.

Det där bankfacket som ska tömmas, vad kan det innehålla? Den där gamla skitiga kudden från 1972, varför har han sparat den? Den där vattenberedaren, varför frågade jag aldrig hur den fungerar egentligen? Ett huvud full av frågor och så lite svar att få.

Men på den där marken, i det där huset, på den där ön. Där luktar det av Gotlandspappa. I kistorna, om lakanen och till om med om de gamla pappren som ligger i en låda. I boden luktar det däremot farfar. Där ligger hans gamla fiskenät kvar. Orensade.

Om källan till förändring och dess motsats

Dagens ögonblick:
"Var glad att era kvinnor inte har el och vatten. När de har det kommer de att vilja ha tvättmaskin och vad ska de då syssla med på dagarna. De kommer att sladdra istället."

Rädslan, oron för att tappa kontrollen, faran i att inget veta om framtiden, personlig olust. Hur kan man veta varje människas skäl för att stanna kvar och att vilja hålla fast tiden i sin knutna näve?

Dagens ögonblick uppstod en i biosalong på Södermalm. Skynda till Victoria och se Källan. En sann historia om kvinnor som fått nog.

För det första....

Första gången. Hur många gånger har det inte varit första gången. Barndomsminnen man minns: första dagen i skolan, första gången utan stödhjul, första förälskelsen.

Det här är första bloggen. För mig alltså. Minnesvärd? Det återstår att se

Igår hade jag första dagen på jobbet. Fast bara efter semestern, och den varade bara i två veckor. Men lite första dagen är det ändå. Lösenordet? Portkoden? Att-göra-listan?

Men det var också första dagen för en ny medarbetare. Lite kommer man ju ihåg hur det är själv att vara ny. Alla ansikten man ser för första gången, alla namn som flyter ihop och alla begrepp som flyger i luften som om de vore vanliga som myggor en regnig julikväll.

Det är den där fasen då allt är för första gången. Första gången man ser det där intranätet, första gången man hör talas om det där grundläggande utbildningen i arbetsmiljö, första gången man säger något på ett avdelningsmöte.

Man vill ju så gärna snabbt vara till nytta. Och som chef har man ju ofta längtat efter den där nya medarbetaren och behöver dess kunskaper, kreativitet och lust. Båda vill så gärna hasta, hasta. Fast man borde förstå att det ändå är lite som det där barnet som ställer sig upp för första gången.

Det tar ett tag innan det blir stadigt.