Vi minns väl alla första gången

För 32 år sedan gick jag på mitt livs första riktiga date (även om vi inte kallade det för det på den tiden). För säkerhets skull var det en så kallad dubbeldate. Min kära vän Nettan och jag hade på något underligt vis fått de där snygga killarna i grannklassen att bjuda oss på bio.

Eller de bjöd säkert inte. Så gjorde man inte på 80-talet. Konstigt nog minns jag inte vad vi såg, jag minns inte heller om vi åt något innan eller inte (en kvalificerad gissning är dock att fyra 13-åringar nog slog till på varsin Big Mac Co på den tiden). Mest minns jag nog spänningen inför.

Faktum är jag nästan har glömt grabbarna också. Men Nettan finns kvar. Och idag var vi på date igen. På bio. Med varsin sjuåring som i somras deklarerade att de var kära i varandra. Och som nu bestämt att de ville gå på bio. Nettan och jag var mest ett nödvändigt ont. Vi fick sitta på varsin kant.

Den här gången kommer jag att komma ihåg filmen (Hotell Transylvanien), och maten efteråt (revbensspjäll) och sällskapet. Frågan är vad Alma och William kommer att minnas av sin första träff? Jag tror faktiskt att den avslutades med en puss (fast säg inget för jag tror att det är lite hemligt). Det kanske min gjorde också, men borde jag inte komma ihåg det då?

Gilla, gilla jobbet

Det har varit en magisk dag. En av dessa dagar som man kan plocka fram lång tid efteråt och lukta och känna på och tänka att det var en stund av lycka. I morse strömmade närmare 3 000 människor in genom porterna på Stockholmsmässan. Alla med samma mål - att få ta del av och dela med sig av kunskaper och erfarenheter av arbetslivet.

Alla aspekter av att må bra på jobbet och att skapa lönsamma och bra verksamheter har diskuterats i dag. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har berättat om hur polisen en gång för inte allt för länge sedan var anpassade för 180 centimeter långa män. Skyddvästar, bilar, vapen, kläder. Allt. Nu ser det annorlunda ut.

Här har spelats teater om jämställdhet, debatterats om hur framtidens kontor ser ut, spelats rollspel på den fiktiva bussen och spanats om framtidens arbetsliv. Spanaren Göran Everdal spådde flexibel pension under hela livet. Kanske halvtidspensionär under småbarnsåren så att man kan sätta igång att göra karriär vid 65? Besökarna har kunnat träffa redaktionen för Arbetsliv, gått in i det ljudisolerade rummet, testat sin stressnivå och kollat på arbetsmiljöfilmer om alltfrån svenska skogsarbetare till Nicaraguanska bananplockare.

Och alla vi som var där var besjälade av samma sak - skapa bättre jobb tillsammans. Nu är dagen slut och jag har bara en sak att säga - gilla, gilla jobbet!

Ps. Här kan du läsa mer om hela arrangemanget om du vill www.gillajobbet.se. Ds

Sorgen sköter sig själv

I fredags var den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad gäst hos Skavlan. I somras förlorade hon sin livskamrat skådespelaren Per Sunderland.Skavlan frågar henne om hon har arbetat sig igenom sorgen och hon svarar att hon inte tror att man kan göra det utan att det handlar om att leva med den. Inte frossa i den men ändå vara i den och med den.

Dagen efter att min pappa slutat andas sa min kära vän A, på en mobillina från andra sidan jorden, att jag inte behövde bekymra mig om sorgen. Den sköter sig själv. Och det var så sant. Så länge man inte kämpar emot den förstås.

Men sorgen och saknaden finns där, som en ständig följeslagare. Fast inte alla dagar. Ibland tror jag min hjärna låter mig tro att pappa sitter någonstans i världen och gungar i en gungstol, knappar på sin Ipad med TVn på högsta volym i bakgrund. Bara ett skypesamtal bort.

Ett fåtal dagar är sorgen som ett knytnävsslag i brösten. Den slår omkull mig och jag tappar andan. Det är då jag inte får fly utan bara vara där tills det går över. Andra dagar är den mera stilla. Som en sakta vemod som kan komma fram i stilla tårar när jag far över ett havet, åker längs en landsväg eller bara får lite tid att tänka.

Världens mest homofoba land

En livslång fantasi grusades i kväll. Mitt älskade Jamaica föll som en sten från sin pidestal ner i smutsen."Ett av världens mest homofoba land" är introduktionen av Jamaica i kvällens avsnitt, I Guds namn, av Korrespondenterna.

I Sverige minns vi nu i dagarna vår egen svarta historia med hjälp av Jonas Gardells vackra och mörka skilldring av kärlek mellan unga män.  På Jamaica har minst åtta mord av homosexuella skett de senaste tre månanderna. 

"Emancipate yourself from mental slavery," because "None but ourselves can free our minds"  sjunger Bob Marlys, min livslånga idol och hjälte vars hem jag besökte i mars i år. 30 år efter hans död är platsen ett levande minne av hans liv.

“Me only have one ambition, y'know. I only have one thing I really like to see happen. I like to see mankind live together - black, white, Chinese, everyone - that's all" säger han i en knastrig gammal dokumentärfilm.

Alla skulle komma samman och leva som likar i Marleys (och mitt) universum. Men menade han verkligen alla? På Jamaica frodas idag homofobstämningar med stöd av kyrkan, lagstiftarna och musikerna och ingen av de som intervjuas i reportaget vågar visa sina ansikten. Och jag känner det som en personlig förolämpning att landet och människorna som inspirerat mig till frihet och revolution i själva verket visar sig stannat i en unken medeltid.

Näthatet är ju inte att leka med.

Få saker går upp mot den där känslan när ens egen tidning landar på redaktionen från tryckeriet En doft av trycksvärta och en mycket konkret bekräftelse på utfört arbete. Det senaste numret av Arbetsliv har sociala medier på jobbet som tema.

 I min inledare skriver jag så här:

"Det är något med ny teknik.Och med nya medier. Himmel och helvete. Yin och Yang. Älska eller hata. Förespråkarna ser bara möjligheter och en bättre värld och motståndarna ser världens undergång.

Det är ju lätt att göra sig lustig över att människor en gång i tiden trodde att den hastigheten som ångloken färdades i inte var nyttig för människokroppen men den typen av teknikpanik kännetecknar nog varje generation.

De teknikvänligaste hävdar gärna att det aldrig är uppfinningarna det är fel på utan på hur vi använder dem. I dag vet vi dock att nyttiga och bra saker kan visa sig skadliga på lite längre sikt och lite sund skepticism är nog aldrig fel.

En av den moderna tidens älsklingshatobjekt är de sociala medierna. Är det frälsning eller förgörelse? Förmodligen lite både ock. Näthatet är ju inte att leka med. Hot blir allt vanligare i den virtuella världen. Yttrandefriheten ökar. Fler kan göra sin röst hörd. Det blir lättare för nära och kära och helt främmande människor att skapa kontakter, utbyta åsikter och bygga nätverk.

Klart är att det privata och arbetet flyter ihop. Världar möts. På gott och ont."

Den perfekta helgen - finns den?

Den perfekta helgen kan förstås vara den där drömresan till New York eller den första  helgen med nya kärleken. Men här pratar jag om den vardagliga helgen, den där helgen då vi inte ska göra något särskilt men ändå liksom vill göra allt.

Varje fredag när vi lämnar jobbet (vi som har sådana jobb att veckan ser ut på det sättet, massor av människor har ju inte helg när det är helg) har vi nog en föreställning om att just den här helgen så ska vi hinna med att göra alla de där sakerna som vi drömmer om att göra (och lite av de vi måste göra).

Kanske träffa någon vän, äta någon god mat, motionera lite, läsa lite, lite kultur rent av, kanske fixa lite i trädgården och så förstås städa lite, tvätta lite och handla lite. De flesta helger räcker förstås inte till allt det där. En del helger räcker inte till något, det är då vi sover hela helgen, eller har migrän eller allt bara regnar bort.

Men så ibland kommer det, det där flytet. Helt oväntat. Och då gäller det att hänga med. Själv hade jag den förmånen just precis den här helgen, allt liksom bara funkade. Nu vet ju inte jag vad du drömmer om men för mig ser en vardaglig drömhelg ut så här:

- trevlig och rejäl after work
- ensamhemmafredag med ostbågar framför Julia Robertsfilm
- sovmorgonlördag men kaffe, radio och korsord
- båtupptagning i oktobersol vid Djurgårdskanal
- tre rätters middag med världens bästa make
- sovmorgonsöndag med kaffe, radio och korsord
- nyputsade fönster
- promenad genom äppeldoftade koloniträdgårdar
- läst igenom tio centimeter handlingar från jobbet och politiken
- och nu kommer det en ljuvlig doft av gryta från köket....

Nyfrälst arbetsmiljönörd

Känner mig lite nyfrälst idag. Alla som kan hur vår arbetsmiljölagstiftningser ut vet att man vid förändringar av verksamheten ska göra konsekvensbedömning.Gör omorganisationen, flytten, personalneddragningen eller vad det nu kan varatill att nya arbetsmiljörisker uppstår?

Själv har jag arbetat i halva mitt yrkesverksamma liv på säkert världens medomorganisationsbenägna och personalneddragande organisation: Telia. Där såg jagaldrig skymten av en konskevensbedömning. Och trots att jag var chef medpersonalansvar fick jag aldrig lära mig att jag borde göra dem. Inte ens när vi skulle fusionera med norrmän, göra rekordsnabb börsintroduktion eller när hela redaktionen skulle läggas ned.

Men nu har jag gjort debut. Vi organisationsutvecklas i raskt tempo påjobbet just nu och självklart ska vi leva som lär. Ärligt talat tänkte jag nogmest att det skulle göras av plikt. Men nu är jag nyfrälst. Om man gör dettillsammans med personalen är det ett utmärkt sätt att först identifierariskerna och sedan ta itu med lösningar.

Nu när vi är överens om hur de allvarliga riskerna ser ut för vantrivsel,stress och olust kan vi mycket enklare bli överens om hur vi ska göra för attundvika det. Lägga tid på att lära känna varandra, lära tid på att lära sigvarandras kompetenser, utveckla nya kompetenser och bygga upp stöd var varandrai organisationen så att inte chefen måste stå för allt stöd. Hur svårt kan detvara?

Jo, en del jobb kräver det nog. Men det känns kul.

Ps. Och nu blir det reklampaus: Prevents verktyg och vägledning iriskbedömningsprocessen: Konsekvensguiden. Den visar samtidigt hur detta kan genomföras isamverkan med skyddsombud och medarbetare. Det finns även blanketter att laddaned. Ds

Kampen kan aldrig vinnas uppifrån

Den här veckan och helgen är det tidningen Tidens senaste tema som fyller ledarsidor och bloggar. "När kapitalet fick paritbok" väcker många reaktioner och känslor. De som känner sig som mest angripna och som saknar argument börjar genast prata om konspirationsteorier.

Min uppfattning är att frågan aldrig har varit om kapitalet ska få partibok utan om när. Och sedan ett antal år tillbaka är vi uppenbart där. Det handlar helt enkelt om att eliter är eliter hur de än kommer till.

Kampen, folkrörelsen, demoktratibygget kan aldrig komma uppifrån. Kan aldrig lämnas över till etablissemanget utan måste komma underifrån. Den representativa demokratin har sina risker. Arbetarrörelsens långa maktinnehav har skapat ett folkhem och en välfärd som de flesta i grunden värnar om, men det har också skapat nya eliter och etablissemang som har slutat representera folket utan istället tjänar sig själva.

Partier kan aldrig representera olika grupper utan måste skapas och utvecklas av dessa grupper. Var är diskplockarna, livsmedelsindustriarbetarna, callcenterarbetarna, skogsarbetarna, landsortsjournalisterna, de hemlösa, de arbetslösa, de sjuka och de nyanlända inom arbetarrörelsen. De som har allt att vinna på att den skattefinansierade välfärden finns till för dem och inte för kapitalet.

Kampen kan bara vinnas underifrån.

Var är jag?

Idag hade vi ett extra insatt informationsmöte för all personal med kort varsel. Ingen lätt uppgift ens för en informatör. Hur talar man om för människor att det är ett viktigt möte inom kort utan att tala om vad det handlar om och utan att oroa allt för mycket?

Kanske det inte ens går. Var och ens egna erfaranheter och värsta farhågor drar igång omedelbart och sedan är det näst in till omöjligt att släppa de tankarna och göra något annat. Mitt gäng behövde svar på tre frågor innan de kunde gå vidare med jobbet fram till mötet:
- Är det någon som har dött (svar nej)
- Får vi sparken (svar nej)
- Ska du sluta (svar nej)

Informationsmötet handlade om en omorganisation. Ingen stor dramatik egentligen men ändå lite omvälvande i en organistion med 40 medarbetare, varav nästan en tredjedel ska få ny chef och ny tillhörighet. Många fina ord kunde ha sagts om varför vi ändrar och vad som ska åstadkommas men just precis då vill var och en bara veta - var är jag och vad ska jag göra?

Efter det återstår många anhalter på informationsresan. Just nu tror jag att vi går in i den mellanmänskliga fasen. Vem är du och vem är jag? Den resan inleddes med en gemensam lunch och hembakade kanelbullar.

Socialdemokrater för en välfärd utan vinstintresse

Det är inte varje dag man får ynnesten av att vakna och läsa en välskriven och välbehövlig debattartikel i DN som inte handlar om hur nära högerns politik som socialdemokraterna kan lägga sig:

"Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen." ...
"I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S-kongressen att säga nej till vinst i välfärden.
Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan."

Socialdemokraterna Felix Antman Debels och Daniel Suhonen sätter i "Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna" fingret på det som de flesta väljare redan vet. Att debatten om vinst i välfärden inte handlar om att skydda barn, elever, sjuka och äldre utan om värna om de företag som har hittat områden där de kan skära guld med tälgkniv.

Konsten att vara kollektiv

Jag har känt mina bästa vänner i stort sett hela livet. Ett gäng underbara kvinnor som hängt med i vått och torrt. Vi har tagit varandra genom tonårens kärlekssorger, skoltröttheten, småbarnsåren och förbi karriärvåndorna, tonårsbarnen och skilsmässorna.

Vi har skrattat, gråtit och bråkat. Vi känner varandras respektive, syskon, ungar och gamla föräldrar. Vi har sett varandra komma och gå i livet.

För några år sedan bestämde vi oss för att formalisera det hela lite grann. Vi ville helt enkelt se till att vi skulle fortsätta träffas och inte försvann in i våra olika liv och tappa bort varandra och vår helt unika vänskap. Och inte kunde det finnas en bättre grogrund för lite kollektivitet.

En klubb bildades och ett bankkonto startades. Här behövs förstås inga avtal, och inga regler. Vi är ju vänner, vi tar ju ansvar, vi är ju överens. Ja, du fattar...

Nu har det gott några år och vi börjar inse att det inte är så enkelt det där med att bygga ett samhälle. Missförstå mig rätt nu. Vi sparar, vi reser och vi skrattar och gråter. Men det är lite knöligt att få till det där praktiska ibland.

Vad ska gälla när någon inte kan följa med, hur gör vi när någon inte betalar i tid, är det möjligt att byta datum, kan någon som inte är medlem i klubben ändå få åka med. Och vem är det som bestämmer här egentligen?

På årets resa, som förövrigt gick till Åländska skärgården och som innehöll alla de där ögonblicken som kan få en att klara av tillvaron till och med novembermörkret, skrev vi så en liten regelsamling. Så nu har vårt lilla samhälle ett slags skatt och en slags lag. Vi får väl se om vi behöver någon vald beslutande församling också eller om vi kan göra som de gamla grekerna och samlas på torget för beslut. Och det där med domstolar tror jag vi väntar lite med.

Nästa år, då resan går till Stockholms skärgård med mig som reseledare, undrar jag om vi inte ska fundera över hur vi ser på det där med arbetslinjen...