Konsten i att göra sig själv irrelevant - en studie av arbetarrörelsen

LO tappar medlemmar, Socialdemokratin tappar väljare. Förståsigpåare frågar sig varför. Som om inte det är helt uppenbart. Vad är det ens för mening med en arbetarrörelse som inte kan säkra att vanliga arbetare har grundläggande trygghet och rättigheter?

Låt oss gå tillbaka till rötterna. En av de grundläggande rättigheterna för den tidiga fackföreningsrörelsen var rätten att ta ut sina medlemmar i strejk. En av huvudpoängerna var de mångas makt mot ”de där uppe”. Det har riktats mycket kritik mot att en socialdemokratiskt regering pressade fram en framförhandlad försämring av strejkrätten och sedan tillsammans med högern gjorde lag av det. Men jag tror inte det är fackföreningarnas största problem. Det största problemet är att den helt tycks ha glömt bort att den har detta vapen.

Själv har jag under mitt snart 35-åriga yrkesliv aldrig varit uttagen i strejk och jag känner nästan ingen annan som varit det heller. Den senaste strejken som berörda fler än något tusental arbetare var kommunalstrejken 2003. Det är 17 år sedan. Och sedan storstrejken 1980 är det faktiskt bara Kommunal som tagit ut sina medlemmar i några större strejker. Flera generation svenskar idag saknar alltså nästan helt erfarenhet av att gå ihop tillsammans med sina arbetskamrater och ta till det kraftfullaste vapnet för att förbättra sina arbetsvillkor.

Ett annat av fundamenten i den tidiga fackföreningsrörelsen (och låt oss inte glömma här att de partier som sedan uppstod föddes ur fackföreningsrörelsen, det gäller såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet) var att tillsammans bygga upp försäkringar så att man skulle kunna klara sin försörjning även när man av olika skäl inte kunde jobba.

Sjukersättning, a-kassa, pensioner – det är inte bidrag som kommit till i någon sen variant av välfärdsstaten utan var själva grunden för att människor gick samman. Att tillsammans ser till att det skulle gå att klara sig när och om någon skadade sig, drabbades av sjukdom, förlorade jobbet eller av ålder eller utslitenhet behövde lämna yrkeslivet. Våra gemensamma kollektiva trygghetssystem.

Vem frågar efter en arbetarrörelsen som inte kan trygga dem. Socialdemokraterna sitter sedan 30 år tillbaka fast i en pensionsöverenskommelse och en sluten pensionsgrupp tillsammans med högerpartierna som inte lyckats med att annat än att höja pensionsåldern för vanligt folk och givit Sverige fler och fler fattigpensionärer.

Under samma tidsperiod har såväl sjukpenning som a-kassa urholkats och dessutom belagts med högre skatt än för den som jobbar. Pengar som vi genom vår gemensamma kamp avstått i direkt lön, för att säkra att livet inte rasar sönder den där dagen när staten väljer att lägga ner regementet, regionen lägger ner det lokala BB:et, näringslivet flyttar produktion till sydostasien eller när den där cancerdiagnosen kommer eller ryggen helt enkelt inte orkar lyfta fler patienter, används nu till helt andra saker än det var tänkt.

Tacka faan för att det kan få folk att känna att om de ändå måste klara sig själv kan de väl lika gärna slippa betala den där skatten också. En arbetarrörelsen värd namnet måste få folk att återigen känna att ingenting blir bättre av ”sköt dig själv och skit i andra” och i praktiskt handling också visa att det är sant.

Vad är meningen med jobbet?

För några år sedan skrev jag på Facebook att jag hade ägnat dagen åt frågan ”vad är meningen med kommunikationsavdelningen?”. Flera vänner reagerade och trodde att det återigen handlade om en ledning som får för sig att personalen ska behöva motivera sin egen existens.

Den här gången gjorde det inte det. Det handlade om att forskning visar att det psykiska hälsan på jobbet, och risken för stressrelaterad sjukdom, minskar om människor känner sammanhang. En viktig ingrediens i det är meningsfullhet. Så jag vill skapa just det.

Man kan tycka båda att det är jätteroligt eller ganska vardagstrist att skriva artiklar till tidningen, layouta foldrar, skriva roliga inlägg på twitter eller ringa runt och sälja in nyheter till journalister, eller för den delen göra helt andra typer av arbetsuppgifter  Alldeles oavsett vilket så ökat trivseln om man känner att det man gör fyller ett större syfte. Bidrar till något bortom en själv.

Därför ägnade jag och mina dåvarande medarbetare en dag åt att fundera över meningen med kommunikationsavdelning. Att tillsammans försöka sätta ord på hur vi kunde hjälpa vår organisation att nå sina mål och på vilket sätt det kunde bidra till att de vi riktade oss till kunde uppnå sina.

Det visade sig att det krävdes en del tankemöda. Vi är så vana vid att tänka på våra jobb i konkreta arbetsuppgiftstermer. Men är meningen med jobbet verkligen att ge ut sex nummer av en tidning om året eller att publicera något på organisationens Facebook varje dag? Vi behöver de målen också, det hjälper oss se till att saker blir gjorda men det ger oss inte samma glädje som att tänka att målet är att vi hjälper folk att må bättre på jobbet, eller att vi kan vara med och rädda liv eller att med oss kan vi få ett samhälle för alla inte bara de få. Eller vad det är verksamheten syftar till.

De där konkreta arbetsuppgifterna som vi tänker att just vår enhet har gör ju också att vi kanske inte alltid tänker i utvecklingstermer. Om själva meningen med jobbet är att vara redaktör för twitter så missar vi kanske när just den plattformen har spelat ut sin roll. Ni vet, som Facit en gång i tiden fortsatta att göra perfekta mekaniska räknemaskiner.

Mitt i allt det där springet i benen som vi har på våra jobb nu för tiden så kan det kännas flummigt att sitta på ett möte och prata om själva meningen med jobbet. Men om det är precis det som får mig, dig eller våra kollegor att inte gå in den där berömda väggen är det faktiskt värt varenda minut.