Den skrattande chefen

Ett gott skratt förlänger livet. En gammal klyscha men lika sann för det. För visst kan man verkligen känna hur hela kroppen får en hälsokur man skrattar gott och att till och med ett litet leende kan pigga upp dagen.

Tyvärr tror jag många chefer tror att man som chef måste vara allvarlig. Att det ökar ens respekt och trovärdighet. Själv får jag i så fall leva utan de två egenskaperna. För jag kan inte låta blir att skratta.

Vid en julfest här på jobbet hade vi hyrt in en skrattkonsult. Då skulle vi så att säga öva på att skratta och jag höll faktiskt bokstavligen på att skratta ihjäl mig. På riktigt.

På min grupp just nu håller vi på med en liten övning för att lära känna varandra lite bättre. Varje vecka är den en medarbetare så får ställa tre frågor till alla oss andra som vi alla måste svara på. Det handlar inte om några stora avslöjanden om inre hemligheter utan mycket vardagligheter och drömmar om livet.

En så enkel fråga som vem man skulle vilja spelade mig i filmen om mig själv ger upphov till mycket goda skratt. Nu senast svarade vi på frågan om vad som får oss att skratta med magen. Inte helt lätt att svara på. Men ett svar är värt att tänka på: jag skrattar när andra skrattar. Så skratta på - det smittar!

Vad ska Bostadsförmedlingen göra när alla hyresrätter är borta?

Jag sitter i styrelsen för av av Stockholms stads bolag, nämligen Bostadsförmedlingen. En välskött verksamhet på många sätt. Och populär. Sedan 2004 har antalet personer i Stockholms stads bostadskö ökat från 100 000 till snart 400 000 köande. En logiskt slutsats av ledande politiker borde vara att såväl stockholmare som blivande stockholmare gärna vill bo i hyresrätt.

Nej, inte om man är en borglig politiker. Då drar man istället slutsatsen att de som redan bor i hyresrätt vill bo i bostadsrätt och alla de där människorna som står i kön för en hyresrätt får lösa sin bostadsproblem på något annat sätt. De kanske rent av kan bo kvar hemma, eller plugga i Lund, eller stanna i Säffle.

I dag presenterar vi i Vänsterpartiet en rapport under namnet Lagerrensning som visar att de senaste 20 åren har drygt 82 000 hyreslägenheter försvunnit i Stockholm. I 14 stadsdelar är allmännyttan helt utraderad och 1990 bestod Östermalms stadsdelsområde till 70 procent av hyresrätter, idag ä2 69 procnet av lägenheterna bostadsrätter. Det skriver Dagens Nyheter idag i artikeln "Så få hyresrätter är det kvar i Stockholm". Ni kan ju bara gissa hur många av de där 400 000 i Bostadsförmedlingens kö som gärna hade tackat ja till en hyresrätt på Gärdet.

Bostadsförmedlingen förmedlar alltså av ovannämnda skäl allt färre bostäder men får fler och fler betalande köande. En lukrativ verksamhet. Men var det verkligen det vi ville ha?

Kontorsråttan vs kroppsarbetaren

Hela mitt vuxna liv, och faktiskt även en del av mina tonår, har jag tillbringat på en kontorstol.Stolarna har inte utvecklats så radikalt under de här åren, men skrivbordet går att höja och sänka lite lättare nu för tiden. Och skrivmaskinen blev en dator (av vilken man får musarm nu förtiden, undrar vad fick man av den gröna Haldan?).

Mina helger har dock med åren mer och mer kommit att likna Stålmannen som går in i sin telefonkiosk eller de där nätterna när Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Fast tvärtom då. I mitt och Ts svarta bygge på en skärgårdsö ett gigantiskt stenkast från Värmdös fastland hänger dräkterna: målare, skogsarbetare, trädgårdsskötare…

Ni fattar att risken för att jag skadar mig är väldigt mycket större när jag går in i mitt helgalter ego. Där kryllar av sågar, spikar, grenar, vedklyvar, höga tak och lösningsmedel. Livsfarliga grejer. Faktum är ju att det dör en person på jobbet var sjätte dag året runt.

Idag tror jag att jag fick i mig lite ”wood cleaner”. Den har vi hällt över i en annan förpackning och endast tillverkararen vet vilken fin varningstext som stod på originalet. Det smakade inte gott kan jag lova. Flera timmar senare är jag fortfarande ”fit for fight”. Svårare är kanske att avgöra de långsiktiga konsekvenserna. Och vad som skulle kunna hända om jag fick i mig lite varje dag.

Idag fällde jag träd också. Eller ja, träd och träd. Säg väldigt stora buskar då. Inga handskar, ingen hjälm. Man fattar liksom varför det är så svårt det där med skyddsutrustning. Men annars mår kroppen bra. Den får vara utomhus, den får jobba, den skapar tydliga resultat. Men dag in och dag ut måste helt enkelt slita på muskler, leder och kotor.

Kontorsråttan har förstås sina arbetsmiljöproblem hon också. Mest den där musarmen då, och gamnacken. Fast det där kontoret kan nog ta livet av en, det också, men det är en helt annan historia.

Jag har döden i en svart pärm

Häromkvällen tog jag mig an högar av papper. Inte vilka papper som helst utan sådana som gått i arv från generation till generation. Och nu har jag döden, eller om det kanske är själva livet, i en tunn svart pärm.

Sköra papper som tillbringat många år i ett bankfack som också gått i arv, från far till dotter till bror, till döttrar och söner. Och nu är det tömt och högarna har de senaste veckorna skapat lite lätt kaos i mitt vardagsrum. Ett virrvarr av kvitton, köpekontakt, lagfarter och bouppteckningar. Den första faktiskt från min gammelfarfars foster mormor. Vi talar 1905 nu och 88-år gammal går hon bort och efter sig lämnar hon varken tillgångar eller skulder. Säger kanske mer om livet än döden.

Fast dottern ägde en gård, och hade fosterson och sambo. En kvinnlig sådan. Enligt olika släktutsagor var de kanske systrar, eller var hon möjligen hushållerska eller? Vad vet jag? Men tänker ändå att de kanske i dag hade kunnat gifta sig och adoptera den där lilla föräldralösa killen som skulle bli min gammelfarfar. Eller inte. Vad vet jag? Det var kanske bara väninnor.

De skrev i alla fall ett gemensamt testamente där fostersonen skulle få allt. Kanske något att ta efter för alla moderna stjärnfamiljer, regnbågsfamiljer och ”tomten-är-far-till-alla-barnen-familjer”. Men det tycks inte ha gått för sambon går bort och bouppteckningen förtäljer om arvstagande syskonbarn.

Men för 500 riksdalen blir gården ändå min gammelfarfars. Den kvarvarande fostermodern bor på undantag. Och vem kunde ha anat att hon skulle överleva två världskrig och lämna denna världen först hösten 1945, då 92 år gammal. Kvar blir gångkläder för 50 kronor och en bouppteckning som nu utgör historia i en svart liten pärm av kartong.

En nollvision värd att böta för

Helt ärligt så vet man ju att de sitter där de sitter. Väl skyltat. Ändå tror man inte riktigt att den där blixten är på riktigt. Något som blinkade till bara, solen som föll på något. Ändå till förbrytarfotot landar i brevkorgen. Svart på vitt höll jag på att säga. Men i färg är det allt och nu vet man hur man ser ut när man kör för fort. Som vanligt ungefär, men kanske lite tjockare…

Brottet begicks en tisdagsmorgon i juli på väg till jobbet. På en ganska öde landsväg från utkanten av Värmdö. Sex kilometer för fort körde jag. Förvånas över min egen reaktion. Stör mig liksom på att jag åkte dit när det ”bara” handlade om sex kilometer. Lite futtigt liksom. Som om det inte räcker med 2 000 i böter kan man ju undra om jag hade velat riskera körkortet också.

Fast jag blir inte upprörd, tycker att det rätt åt mig. Det är bara lite pinsamt och retligt liksom. Jag som brukar tala om för folk att hastighetsbegränsningar är just ett tak och inte ett golv. Men tydligen gav jag mig själv lite marginal.

Det är svårt det där att få kunskap, attityd och handling att hänga ihop. Jag tror ju på trafiksäkerhet. Ställer helhjärtat upp på målet om noll döda i trafiken och att ingen ska behöva dö på jobbet. Rent intellektuellt vet jag förstås att lägre hastigheter är en förutsättning för det. Men det är ju så lätt att trycka på den där gaspedalen, men det var ju ingen annan trafik, men det var ju bara sex kilometer…

Tar mig själv i kragen, erkänner brottet och ska nog ändå satsa på att lära mig hur denna dära fartkontrollen fungerar.

Sommaren som man helst vill glömma

I hel del nyheter de senaste månaderna har verkligen fått en fundera på vilken tid det är vi lever i. Den frigjorda, globaliserade världen som tillåter kunskaper och information att flöda över gränserna och där mänskliga rättigheter står högt på Förenta nationernas dagordning känns plötsligt som ett annat liv. En dröm vi vaknat ur.
Här är ett axplock av sommaren som man helst vill glömma. Ögonblick i livet man gärna skulle ha varit utan om man säger så:

• Svenska hovrätten friar och ger skadestånd till ung man som utfört analsex på sovande flickvän mot hennes vilja.

• Den 17 augusti faller domen mot Maria Alekhina, Nadezhda Tolokonnikova och Ekaterina Samucevich, tre aktivister från den ryska människorättsgruppen Pussy Riot. De anklagas och fälls för huliganism efter att de i februari i år stormat fram till altarvalvet i Frälsarkatedralen i Moskva och i en knappt minut lång aktion bett jungfru Maria att driva ut Putin ur den ryskortodoxa kyrkan.

• Wikileaksgrundaren Julian Assange får asyl i Ecuador och slipper på sätt undan utredningen om våldtäktsanklagelserna i Sverige.

• Den republikanske kongressledamoten Todd Aiken säger att kvinnors kroppar kan förhindra att de blir gravida när de blir våldtagna.

• Paul Ryan, vicepresidentkandidat i världens mäktigaste demokrati, säger att han anser att abort är otänkbart under alla omständigheter (även vid till exempel våldtäkt eller incest).

Det är bara att konstatera att en ”backlash” alltid kan lura runt hörnet och att inga segrar kan räknas hem för gott. Kampen för reproduktiva och sexuella rättigheter, för kvinnors rätt till sina egna kroppar, yttrande friheten och de mänskliga rättigheterna måste föras varje dag på varje tänk bart sätt.
För de finns alltid där, de som Stieg Larsson, speglade på så många olika sätt i sina nu mera världsberömda böcker: män som hatar kvinnor. Och som Andreas Gustavsson skriver i sin blogg på Etc.se så har vi nu även ”Politiker som hatar kvinnor”. Och domen i hovrätten i sommar visar att det nog finns en del hat som skulle må bra av lite behandling även bland svenska domare.