I måndags skrev jag om min egen teori för ett gott ledarskap, numera benämnt 5T. Men jag tror att alla chefer (som har någon form av självinsikt) alltid känner att den där dåliga chefen inom en liksom lurar i vassen och vill ta över.
Chefer har förstås, precis som alla andra människor, olika framträdande egenskaper som i vissa sammahang kan vara bra och andra dåliga. Därför kan man helt enkelt vara en dålig chef på sitt alldeles unika vis. Det handlar bara om att låta de där sidorna blomma ut vid fel tillfällen.
Min goda chefssida består alltså av 5T. Eller kanske ytterligare några ten till om man lägger till tålamod, som är en variant av tid men handlar om att förstå att förändring tar tid, och så "tycka om". Det sist nämnda handlar för mig om att man som chef helt enkelt måste gilla sina medarbetare. Om det inledningsvis finns något som hindrar en från det får man helt enkelt anstränga sig för att hitta det där älskansvärda som självklart finns hos var och en av oss.
Nåväl nu var det ju dåligheterna vi skulle ägna oss åt. Jag tror mina börjar på L.
Lättja till exempel. Härom dagen var det en av mina medarbetare som sa att jag var som "racerchefen", alltså den där chefen med ständigt nya projekt och idéer. Vad de inte förstår är att det är för att hålla latmasken borta. Hon som bara vill ligga i soffan och äta praliner och titta på när andra jobbar.
Låt gå, tror jag också är en av mina fiender. Detaljer är inte min pryl. Jag kommer aldrig få jobb som korrekturläsare. Dessutom får man ju utgå från att alla gör sitt bästa och gör så gott de kan. Låt gå. Men strax efter "Låt gå" kommer "inget spelar någon roll".
Och så har vi lydnad. Kan drabba alla chefer tror jag. Det är ju jag som bestämmer, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar