Hög tid att det paletinska folket slipper sona vår skuld

I över 50 år har ett helt folk fått bära bördan av att vara de som valts ut för att sona världens skuld över Hitlers gaskamrar. En skuld som är oändlig och som alltid bör hållas vid liv men som det palestinska folket inte har någon del i. När bomber faller och barn återigen dör i Gaza är det som att man knappt längre kan andas.

När sedan hela världen låtsas om att det är en konflikt mellan två parter, efter devisen "det är aldrig ens fel att två" träter, istället för att se att detta handlar om offer och förövare vet sorgen och raseriet inga gränser. När till och med Ekot benämner Israels attacker som "operationer" så inser man vem som har vunnit makten över tanken och vem aldrig, aldrig får sin verklighet visad för världen.

I somras läste jag två böcker som självklart inte kan hela bilden och det finns säkert fler och andra som ger andra bilder men för mig för gav mig dessa böcker om inte nya kunskaper så ny empati. Det handlar om Susan Albulhawas bok Morgon i Jenin som tar sin läsare med på en outsägligt sorglig resa till en plats på jorden som gång på gång jämnas med marken av Israeliska tanks.

Den andra är en reportagebok, Bullwozer mot ett folk, skriven av Andreas Malm som speglar såväl vardagen för de som lever i ständigt skräck för ockupationsmaktens stridsvagnar. Den handlar också om det svenska sveket.

För dig som redan är övertygad, läs och lär lite mer. För er andra, läs och känn.