lördag 10 november 2012

Åka, åka, åka!

Den här gången är det, om inte nio, så i alla fall sju timmars helvete. Flygresan till den afrikanska ögruppen Kap Verde sker i ett charterplan i en flygstol som inte går att fälla det allra minsta, som saknar nackstöd helt och där armstödet som ska delas med den okända grannen är lika brett som en sjuårings arm. Lägg en värkande rygg och lite migrän på det så är vi nära flygresan från helvetet (även om man ju vet att det finns flygpassagerare som haft det värre...).

Så landar vi. Så saknar vi visum. Så kommer aldrig vår väska (fast typ sist) och så ska vi hitta någon blåklädd rseledare som troligen ska peka in oss i någon turistbuss där hon sedan ska berätta om välkomsträffen i morgon bitti.

Men nej hon viftar bara till oss en mycket tystlåten chaufför som tar oss till en fyrhjulsdriven jeep och vi ger oss rakt ut i en öde öken och i mitt värkande ansikte sprids ett leende. Så här ska livet vara.

De enda livstecken vi se är några spridda åsnor och getter. Fyrdjulsdriften tar oss över uttorkade flodfåror. Det är stekande hett, det skumpar rejält och vi ska bara åka, åka och åka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar