tag:blogger.com,1999:blog-13877962967148895472024-03-18T19:46:23.164-07:00Alla dessa ögonblick...Livet består av alla dessa ögonblick. Lunga, stressiga, glada, överraskande, sorgliga och unika. På jobbet, hemma, på semestern och på tunnelbanan. Om dessa handlar denna bloggMarie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.comBlogger61125tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-73622018918112754052021-05-06T02:20:00.004-07:002021-05-06T02:20:49.695-07:00<p><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt; line-height: 150%;"><b>1. Brottsytor<br /></b></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Stenbrott,
benbrott, radbrott.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Blottningar.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Målbrott,
avbrott, genombrott.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Brottningar.</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 140%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Oberörd,
överkörd, avförd.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Öronbedövande.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Nyskörd,
bönhörd, förförd.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Öronberörande.</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 140%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Viskande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Skrikande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Harklande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Trevande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Tigande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Isande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Lysande<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Talande</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 140%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Mångmiljonärerna,
fastighetsaffärerna, fattigpensionärerna.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Ärendena.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">EU-kommissionärerna,
revolutionärerna och fondkommissionärerna.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Ägandena.</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 140%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Vitheten,
likheten, närheten.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Hetsen.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Rasisten,
fascisten, nazisten.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Likstelheten</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 140%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Hatet.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Hungern.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Humanismen.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Optimismen.</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 140%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Heja
humanismen.<br /><br /></span></p><p><b><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;">2. Vakna</span></b><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt; line-height: 150%;">!<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Sängen
sover sakta.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Väcks
av vibrationer.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">En
natt.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">En
morgon. Varje morgon.</span></p><p class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;"><br /></span></p>
<p align="right" class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; text-align: right;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;">Vem dog sa du?<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Kom de överens? Nu – i natt, sa du?<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Kom vi överens? Varför ringde du inte?<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">vår bästa mätningen genom tiderna? Nähä, vår sämsta.</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;"><br /></span></p><p class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;">Morgonhörseln
prövas.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Känselnerven
tänjer sig.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Hjärnan
vänjer sig.<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Rösten
övas.</span></p>
<p align="right" class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; text-align: right;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;"><br /></span></p><p align="right" class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm; text-align: right;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;">Vem måste få veta?<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Pressjouren, partisekreteraren, partistyrelsen?<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Vad vill vi ha sagt?<br /></span><span style="font-family: "Times New Roman", serif; font-size: 12pt;">Det måste rymmas på 140 tecken.</span></p>
<p class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;"><br /></span></p><p class="MsoNormal" style="line-height: 150%; margin-bottom: 0cm;"><span style="font-family: "Times New Roman",serif; font-size: 12.0pt; line-height: 150%;">Låt
mig bara dricka kaffe först.<o:p></o:p></span></p>Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-78069335059645725782020-03-03T05:16:00.000-08:002020-03-03T06:36:58.503-08:00<br />
<h3>
Vad ska du GÖRA på semestern i år?</h3>
<br />
Åka och hälsa på kompisarna i deras nya sommarstuga, hinna
träffa mamma, pappa, morfar, farmor, gudbarnen och grannarna, åka på den där
återträffen med föreningen, byta ut den fula trallen på altanen, tågluffa en
sväng till Italien med barnen, besöka Legoland på vägen, lära sig paddla, äntligen
få båten i sjön igen, träna till tjejmilen och visst vore det väl kul att testa
det där med fjällvandring.<br />
<div class="MsoNormal">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br />
Känner du igen dig? Och visst är det dags nu igen. Att
planera sommarsemestern. Den som numera har blivit som mellandagarna. Du vet,
de där dagarna då man tänker att man både ska hinna slöa och slappa och
samtidigt komma ifatt med allt. Det sociala, träningen, städningen, fritidsintresset,
familjen. Ja, du vet.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEinP6SNv4ZQhoT511Q6MG1pjL7eFqj9u-sC_AJhLNAZd7T0VJxWoKfJ__MvfR7TqMEGfDWgq-9OBMsTVN4t5niFwBIWX15_X0QC_gZnEqUq5witDTOZxUio37XyiKaooigWsYVqeoUQP-0/s1600/H%25C3%25A4ngmatta4.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="402" data-original-width="604" height="211" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEinP6SNv4ZQhoT511Q6MG1pjL7eFqj9u-sC_AJhLNAZd7T0VJxWoKfJ__MvfR7TqMEGfDWgq-9OBMsTVN4t5niFwBIWX15_X0QC_gZnEqUq5witDTOZxUio37XyiKaooigWsYVqeoUQP-0/s320/H%25C3%25A4ngmatta4.jpg" width="320" /></a>T och jag brukar alltid lyfta fram en artikel som vi läste
för många år sedan som handlade om att man på första dagen av sin semester
skulle lägga sig i hängmattan (om man nu har lyxen att ha tillgång till en
sådan) och ligga kvar där och göra ingenting tills man var uttråkad. Fast så tänker
man ju inte riktigt här i mars. Man tänker: vad ska vi GÖRA på semestern i år? Vi har brukat ligga i den där hängmattan en kvart
eller två. Sedan är vi på riktigt uttråkade. Det är man när man är van att ha
saker att göra HELA TIDEN. Sen har vi oljat en trapp, målat en vägg, klippt en
gräsmatta, ordnat ett middagsbjudning, gått på Lundellkonsert eller planerat
höstens weekendtripp till St Petersburg. Alltihop genomtrevliga saker att göra –
de flesta också ganska nyttiga. Men de kan inte klassificeras som att göra
ingenting.</div>
<div class="MsoNormal">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
När jag var barn hade vi ett litet hus på Gotland. Där var
jag hela sommaren. Så vitt jag kan komma ihåg var vi mest antingen på tomten
eller på någon närbelägen strand. Jag fattar att mina föräldrar ändå gjorde
saker för de har trots allt byggt det där huset men det var ändå inte somrar
fulla med aktiviteter. Så trots sommarhus så kom jag hem och tyckte alltid det
var lite fattigt att inte ha gjort något på semestern. Inte hälsat på någon,
inte bilat till Danmark, inte åkt husvagn och inte varit på Kolmården, utan
bara gjort samma sak som förra sommaren och sommaren före det.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Nu är det förstås ett privilegium och en lyx att ha råd med
sommarhus eller en massa andra aktiviteter. Men pressen att göra saker faller kanske
ännu mer på den som inte har råd. Ingen vill vara den där föräldern som har
barn som kommer tillbaka till skolan och inte vet vad den ska skriva när det är
dags för den årliga tortyren ”mitt sommarlov”. <span style="mso-spacerun: yes;"> </span>Lösningen på den frågan är förstås inte att vi
alla ska göra ingenting utan att vi ska ha ett samhälle där alla har råd att
göra någonting på sin semester.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Men ändå. Det kanske ändå är dags. För vår egen skull. För
folkhälsans skull. Alltså dags att alla vi som har lyckats gå från att göra någonting
till att hinna med allting på vår semester. Nu när vi sitter där vid köksbordet
igen och ställer frågan ”vad ska jag/vi göra på semestern i år” ändå funderar
på om det bästa svaret ändå inte är – ingenting.<o:p></o:p><br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgBwRvFmC3-YHCB1O0W1ut3XGYL6Uq_dF-82GmN5WNyyDls00GkTpqk-FHtMB_p3QJRWbl8_4x0yyWFUVOHWANw1a4k-1oaEmeyAFGfie0Y7xLSX7Sydsqm7wvgOxwQydEEBd7_OosejL8/s1600/H%25C3%25A4ngmatta2.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="810" data-original-width="1440" height="112" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgBwRvFmC3-YHCB1O0W1ut3XGYL6Uq_dF-82GmN5WNyyDls00GkTpqk-FHtMB_p3QJRWbl8_4x0yyWFUVOHWANw1a4k-1oaEmeyAFGfie0Y7xLSX7Sydsqm7wvgOxwQydEEBd7_OosejL8/s200/H%25C3%25A4ngmatta2.jpg" width="200" /></a></div>
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjTNQC5hpaVNsmiUaugBq4thoFGX17T-hrYsOfb7bVrH9Vw1Slau76Ex-_mCq1RY7vXtfU5zIv94mi8gR5OHNrA8od-oW9NMcBjkkBhelnFb8PHbC2zdvqO1dKKr6cnp98rLfga0_g5xkI/s1600/H%25C3%25A4ngmatta3+%25282%2529.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="411" data-original-width="717" height="114" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjTNQC5hpaVNsmiUaugBq4thoFGX17T-hrYsOfb7bVrH9Vw1Slau76Ex-_mCq1RY7vXtfU5zIv94mi8gR5OHNrA8od-oW9NMcBjkkBhelnFb8PHbC2zdvqO1dKKr6cnp98rLfga0_g5xkI/s200/H%25C3%25A4ngmatta3+%25282%2529.jpg" width="200" /></a><br />
<br />
<br />
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQijUpy6H_htb-Yv1PvzT74pvoBaa8JB-eWgUqcmS7s82xe0MidKK5zPOKcMx_iV0PHg4mXn7yxBUGXNUbT0ObKPgh4IkPDTHlygwNhpG_xMaIy0fA3LgKRKC5n-K145gPsLfIMGtSlXM/s1600/H%25C3%25A4ngmatta1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="810" data-original-width="1440" height="224" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQijUpy6H_htb-Yv1PvzT74pvoBaa8JB-eWgUqcmS7s82xe0MidKK5zPOKcMx_iV0PHg4mXn7yxBUGXNUbT0ObKPgh4IkPDTHlygwNhpG_xMaIy0fA3LgKRKC5n-K145gPsLfIMGtSlXM/s400/H%25C3%25A4ngmatta1.jpg" width="400" /></a></div>
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-43833589547221894252020-02-13T05:33:00.000-08:002020-02-13T05:38:36.855-08:00<h3>
Konsten i att göra sig själv irrelevant - en studie av arbetarrörelsen</h3>
<div class="MsoNormal">
<br />
LO tappar medlemmar, Socialdemokratin tappar väljare. Förståsigpåare
frågar sig varför. Som om inte det är helt uppenbart. Vad är det ens för mening
med en arbetarrörelse som inte kan säkra att vanliga arbetare har grundläggande
trygghet och rättigheter?<br />
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Låt oss gå tillbaka till rötterna. En av de grundläggande
rättigheterna för den tidiga fackföreningsrörelsen var rätten att ta ut sina
medlemmar i strejk. En av huvudpoängerna var de mångas makt mot ”de där uppe”.
Det har riktats mycket kritik mot att en socialdemokratiskt regering pressade
fram en framförhandlad försämring av strejkrätten och sedan tillsammans med
högern gjorde lag av det. Men jag tror inte det är fackföreningarnas största
problem. Det största problemet är att den helt tycks ha glömt bort att den har
detta vapen. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Själv har jag under mitt snart 35-åriga yrkesliv aldrig
varit uttagen i strejk och jag känner nästan ingen annan som varit det heller. Den
senaste strejken som berörda fler än något tusental arbetare var kommunalstrejken
2003. Det är 17 år sedan. Och sedan storstrejken 1980 är det faktiskt bara
Kommunal som tagit ut sina medlemmar i några större strejker. Flera generation
svenskar idag saknar alltså nästan helt erfarenhet av att gå ihop tillsammans
med sina arbetskamrater och ta till det kraftfullaste vapnet för att förbättra
sina arbetsvillkor.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Ett annat av fundamenten i den tidiga fackföreningsrörelsen (och
låt oss inte glömma här att de partier som sedan uppstod föddes ur fackföreningsrörelsen,
det gäller såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet) var att tillsammans bygga
upp försäkringar så att man skulle kunna klara sin försörjning även när man av
olika skäl inte kunde jobba. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Sjukersättning, a-kassa, pensioner – det är inte bidrag som
kommit till i någon sen variant av välfärdsstaten utan var själva grunden för att
människor gick samman. Att tillsammans ser till att det skulle gå att klara sig
när och om någon skadade sig, drabbades av sjukdom, förlorade jobbet eller av
ålder eller utslitenhet behövde lämna yrkeslivet. Våra gemensamma kollektiva
trygghetssystem.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Vem frågar efter en arbetarrörelsen som inte kan trygga dem.
Socialdemokraterna sitter sedan 30 år tillbaka fast i en pensionsöverenskommelse
och en sluten pensionsgrupp tillsammans med högerpartierna som inte lyckats med
att annat än att höja pensionsåldern för vanligt folk och givit Sverige fler
och fler fattigpensionärer. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Under samma tidsperiod har såväl sjukpenning som a-kassa
urholkats och dessutom belagts med högre skatt än för den som jobbar. Pengar
som vi genom vår gemensamma kamp avstått i direkt lön, för att säkra att livet
inte rasar sönder den där dagen när staten väljer att lägga ner regementet, regionen
lägger ner det lokala BB:et, näringslivet flyttar produktion till sydostasien
eller när den där cancerdiagnosen kommer eller ryggen helt enkelt inte orkar
lyfta fler patienter, används nu till helt andra saker än det var tänkt.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Tacka faan för att det kan få folk att känna att om de ändå
måste klara sig själv kan de väl lika gärna slippa betala den där skatten också.
En arbetarrörelsen värd namnet måste få folk att återigen känna att ingenting
blir bättre av ”sköt dig själv och skit i andra” och i praktiskt handling också
visa att det är sant.<o:p></o:p></div>
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-76110906978533412552020-02-10T08:19:00.000-08:002020-02-10T08:19:36.288-08:00<br />
<h3>
Vad är meningen med jobbet?</h3>
<div class="MsoNormal">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
För några år sedan skrev jag på Facebook att jag hade ägnat
dagen åt frågan ”vad är meningen med kommunikationsavdelningen?”. Flera vänner reagerade och trodde att det återigen handlade om en ledning som får för sig att personalen
ska behöva motivera sin egen existens.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Den här gången gjorde det inte det. Det handlade om att forskning
visar att det psykiska hälsan på jobbet, och risken för stressrelaterad
sjukdom, minskar om människor känner sammanhang. En viktig ingrediens i det är
meningsfullhet. Så jag vill skapa just det.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Man kan tycka båda att det är jätteroligt eller ganska vardagstrist
att skriva artiklar till tidningen, layouta foldrar, skriva roliga inlägg på
twitter eller ringa runt och sälja in nyheter till journalister, eller för den
delen göra helt andra typer av arbetsuppgifter Alldeles
oavsett vilket så ökat trivseln om man känner att det man gör fyller ett större
syfte. Bidrar till något bortom en själv.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Därför ägnade jag och mina dåvarande medarbetare en dag åt
att fundera över meningen med kommunikationsavdelning. Att tillsammans försöka
sätta ord på hur vi kunde hjälpa vår organisation att nå sina mål och på vilket
sätt det kunde bidra till att de vi riktade oss till kunde uppnå sina.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det visade sig att det krävdes en del tankemöda. Vi är så
vana vid att tänka på våra jobb i konkreta arbetsuppgiftstermer. Men är
meningen med jobbet verkligen att ge ut sex nummer av en tidning om året eller
att publicera något på organisationens Facebook varje dag? Vi behöver de målen
också, det hjälper oss se till att saker blir gjorda men det ger oss inte samma
glädje som att tänka att målet är att vi hjälper folk att må bättre på jobbet, eller
att vi kan vara med och rädda liv eller att med oss kan vi få ett samhälle för
alla inte bara de få. Eller vad det är verksamheten syftar till.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
De där konkreta arbetsuppgifterna som vi tänker att just vår
enhet har gör ju också att vi kanske inte alltid tänker i utvecklingstermer. Om
själva meningen med jobbet är att vara redaktör för twitter så missar vi kanske
när just den plattformen har spelat ut sin roll. Ni vet, som Facit en gång i
tiden fortsatta att göra perfekta mekaniska räknemaskiner.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Mitt i allt det där springet i benen som vi har på våra jobb
nu för tiden så kan det kännas flummigt att sitta på ett möte och prata om
själva meningen med jobbet. Men om det är precis det som får mig, dig eller
våra kollegor att inte gå in den där berömda väggen är det faktiskt värt varenda
minut.</div>
Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-3435387570750760872020-01-30T05:48:00.001-08:002020-01-30T05:48:29.068-08:00<h3>
Det sociala livets elementära frågor </h3>
Jag tror att vi talar alldeles för litet om arbetets sociala funktion. I undersökning efter undersökning toppar ”bra kollegor” listan av saker som gör att man gillar sitt jobb. Själv har jag haft förmånen att flera gånger i mitt liv kunna ta lite längre ledigheter och bo och resa runt i världen. Jag är ledsen att säga det - alla mina nuvarande och tidigare arbetsgivare – jag saknar aldrig själva jobbet. Och då vet alla som känner mig att jag går inför det med liv och lust när jag håller på.<br />
<br />
Nej, det som får mig att få något nostalgiskt i blicken är tanken på det där kreativa problemlösningen vi hade kring någons skrivbord, det där långa lunchsamtalen som man kan få till ibland när arbetsuppgifterna tar en liten, liten paus, det där förlösande skrattet vid en långt sammanträde där svåra beslut ska tas, det där after worken när alla på gruppen kunde följa med eller de där små enkla frågorna kring hur helgen varit eller om barnbarnet blev glad när hon hämtades på förskolan igår.<br />
<br />
Självklart är det så att när man är borta från den plats man kallar hemma så saknar man andra människor också. Sin familj, sina vänner, sina grannar. Trots att jag och maken verkligen gillar att bara hänga i varandras sällskap är varje gäst här en energiinjektion. Samtalen, interaktionen, skratten.<br />
<br />
Men det är inte det där enkla sociala kittet som finns på jobbet. En före detta kollega till mig som blivit pensionär sa till mig en gång att det svåraste av allt när man blev pensionär var att få till det där otvungna umgänget som man har på ett jobb. När man bestämmer att man ska fika med en kompis, bjuda hem grannarna på middag eller ha de vuxna barnen boende hos sig i mellandagar så krävs det liksom en annan insats. Man kan inte bryta upp efter 15 minuter och säga att man måste bli färdig med det där artikeln, lösa av någon i kassan, rätta prov eller vad man nu gör där på sitt jobb egentligen.<br />
<br />
Vi vet idag att fler och fler människor upplever oönskad ensamhet och att den psykiska ohälsan ökar. Vi vet också att lång frånvaro från jobbet ger upphov till längre sjukskrivningar och svårare att få nytt jobb. Vi behöver det där sociala kittet. Hur fler ska få tillgång till det, även när man är sjuk, arbetslös, pensionär eller föräldraledig borde sysselsätta fler kloka hjärnor – hos facken, hos arbetsgivarna, i partierna, på arbetsmarknadsdepartementet, på socialdepartement och på alla Inte för att samhället är skyldigt att se till att vi inte känner oss ensamma utan för att vi skulle få ett bättre samhälle.<br />
<br />
Ett första steg vore kanske en liten revolution bland rekryteringsannonserna. Låt oss sluta söka jobb hos arbetsgivare som säger att de erbjuder stimulerande arbetsuppgifter och intressanta utmaningar och som söker dig som är strukturerad, självgående och ansvarsfull. Framtidens rekryteringsannons ser ut så här <i>”Vi söker dig som är snäll och som tar dig tid att lyssna på andra ibland. Jobbet gör vi ihop och ibland är det utvecklande och kul och ibland monotont och trist. Främst går vi hit för våra trevliga kollegors skull. Lön ingår också.”
</i>Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-87460367048485722982020-01-21T12:01:00.000-08:002020-01-22T01:07:09.920-08:00<h3>
Lätta på förlåten</h3>
<br />
<div class="MsoNormal">
Det sägs att man inte ska prata om sitt skrivande. Att man
ska hålla tankarna för sig själv tills det hittar sin egen form. Tills sidorna
är fulla. Tills berättelsen har nått sin första gestalt.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Jag ska försöka hålla mig till det, tror jag. Men jag har
ändå lärt mig att jag behöver sätta lite press på mig själv. Öka kraven. Då
måste något sägas. Då måste planer och deadline börja formuleras.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
I dag avslutade jag min kurs i kreativt skrivande på Umeå Universitet
med betyget VG i båda delkurserna. Det säger jag inte för att skryta utan för
att det gav mig en liten putt i rätt riktning. Kanske jag ändå kan behärska den
där konsten. Konsten att skriva berättelser som inte är verklighet annat än i
min hjärna. Och kanske någon gång också på papper. Berättelser som kan få sitt
eget liv också hos någon annan.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Under kursen har jag skrivit ett kortavsnitt om unga vuxna på
väg ut i livet mitt i den här tiden när människa ställs mot människa. Om tiden
när värden i vårt samhälle står på spel. Den här tiden när den gamle nazisten
Björn Söder törs säga att förintelsen inte ska användas partipolitiskt. Hur är det att
växa upp då? Jag har också skrivit ett kortavsnitt om Maja-Lotta som inte är så
bra med andra barn men med djuren, om Sofia som förälskade sig i sin Johanna
samma år som danskarna förlorade det tyska-danska kriget, Abraham Lincoln blev president i USA och som deras form av kärlek blev ett
brott och om Annika som blev minister men inte kunde sluta ljuga.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
En av dem ska nu bli till något mer. Håller sakta men osäkert på att bli något mer. Men sschhh, säg det inte till nån.</div>
<div class="MsoNormal">
<o:p></o:p></div>
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-70918648434516505232020-01-19T04:00:00.001-08:002020-01-19T04:17:47.412-08:00<br />
<h3>
Mitt i rörelsen</h3>
<div class="MsoNormal">
Under fem år och tre månader av mitt liv var Jonas Sjöstedt själva fixpunkten.
En partiledaren är symbolen för ett parti. Den som bär partiets rykte,
varumärke, politiska budskap och bilden av hur den kan vara som är
vänsterpartist (socialdemokrat, liberal, miljöpartist eller något annat). Men
den här texten ska inte handla om Jonas Sjöstedt. Eller om mig. Eller vem som kan
tänkas komma att bli partiets nya fixpunkt. Den ska handla om rörelsen. Eller
rörelser för de som så vill.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Jag ska erkänna att trots att jag lite då och då i mitt liv
har unnat mig längre ledigheter, att få tid att leva, så gillar jag att jobba.
Framför allt gillar jag att jobba med saker jag tror på men jag tror också att
jag är bra på att se till att se att det finns saker att tro på när jag jobbar
med något. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Jag har gått till alla mina jobb med någon form av stolthet.
Som 17-åring var jag stolt över att jobba på verket som gav telefoni till hela
svenska folket, som uppfann mobiltelefonen och byggde telestolpar även i
ödeland. Den stoltheten upphörde samma dag som Socialdemokraternas Björn
Rosengren sålde Telia på börsen och lurade skjortan av svenska folket. Då var det dags för mig att gå vidare. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Den stoltheten har också funnits när jag har jobbat med att
sänka sjuktalen i den statliga sektorn, med kompetensutveckling i äldreomsorgen
eller med att öka på kunskaperna inom arbetsmiljöområdet på svenska arbetsplatser.
Men ingenstans har den stoltheten varit så stor som under de här åren på Vänsterpartiet.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Och ja, jag har varit stolt över partiets värderingar, över
partiets alla reformer, partiets förtjänstfulle partiledare och skickliga
medarbetare. Mest av allt har jag dock varit stolt över att få stå mitt i denna
rörelse.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det som skiljer ett parti, eller en fackförening eller
vilken annan ideell förening som helst från andra jobb är just det. Visst kan
du vara stolt över ditt arbetslag eller dina arbetskamrater på vilket jobb som
helst men skillnaden i rörelsen är att vi bär fram den tillsammans. Vi gör det
för vår skull och för ett högre syfte.</div>
<div class="MsoNormal">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Visst är det bökigt ibland. Alla dj… som ska lägga sig i
allting. Alla de demokratiska processerna. Alla som vill så mycket hela tiden
men ändå inte riktigt kan hålla sams. Trots det tror jag inte att det gick en
dag utan att jag såg den där kraften.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
En mörk decemberkväll mitt i veckan i Örebro när 300
personer sluter upp för att lyssna på Jonas Sjöstedt och jag står där och vet
vilka insatser som gjorts för att annonsera, dela ut flygblad i portuppgång
efter portuppgång eller ringa runt till alla medlemmar. När jag ser volontärerna
som tar emot ansökningar om att bli medlem eller bara hjälper någon nykomling
till rätta.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Eller när partiet hade kris mitt i EU-valrörelsen och jag såg hundratals
medlemmar i flödet i sociala medier vara ute och berätta hur det egentligen är.
Försvara – förklara. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det påstås ofta att folkrörelse-Sverige är på väg att dö ut. Att
människor inte längre orkar engagera sig. Jag tror inte på det. Jag tror det
finns en annan väg. En av de mest meningsfulla saker en människa kan göra är
att göra något som betyder något tillsammans med andra människor. Det gäller
bara att hitta formerna för det för vår tid. <o:p></o:p></div>
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-73752874935903312962020-01-15T03:30:00.000-08:002020-01-15T03:30:22.175-08:00<br />
<h3>
<b>Vad gör du hela dagarna?</b></h3>
<div class="MsoNormal">
Nu har det gått dryga sju månader sedan jag gick iväg på min
långa ledighet från jobbet. Mellan 2014-2019 hade jag ett jobb som slukade hela
mig. För att det behövdes och för att jag älskade det. Fyra valrörelser, förberedelser
för två extra val, fyra års förhandlingar med regeringen, en regeringsbildningsprocess
som utmattade såväl partierna, väljarna som den samlande politiska journalistkåren.
Och mycket mycket annat. Roligt, spännande, slitigt, krävande, ansvarsfullt och
stundtals magiskt. Men livet behöver också rymma annat. Tid att tänka, tid att
älska, tid att vara.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Jag började jobba när jag var 17 år och fyller 53 om några
veckor. <span style="mso-spacerun: yes;"> </span>Under den tiden har jag jobbat,
jobbat och pluggat, jobbat och pluggat, pluggat, pluggat och pluggat, jobbat
och jobbat och jobbat. Och fram till mina sjutton höstar hade jag ju också
pluggat (kanske inte så mycket som jag borde ha gjort, men ändå tillbringat dagarna
i skolan i 10 år). <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Så ser livet ut. Vi är sysselsatta. Vi har åtaganden och
måsten. De kan vara stimulerande, roliga, utvecklande och förstås vansinnigt
tråkiga och frustrerande. Men de finns där.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Faktum är att den vanligaste frågan hemifrån är ”vad gör du
hela dagarna?”. Vi är det vi gör. Man vill ju gärna ge ett rejält svar på den
frågan. Sanningen är att jag gör det som faller mig in, det jag känner för. Jag
skriver på sociala medier, jag följer en partiledardebatt från början till slut,
jag vandrar i timmar längs havet, jag har långa samtal med min man, jag läser
tre böcker samtidigt och har snart slut på TV-serier på Netflix. Inget av det
känns för någon där hemma som svaret på frågan ”vad gör du”. Att göra är det
samma som att jobba, som att leverera resultat.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Personligen är jag bra på måsten. Eller kanske främst på
deadline. Löften om leverans. Synliga resultat. Men jag vill också ha friheten,
vill kunna gå min egen väg, få låta tiden gå och våga stå still en stund. Just
nu får jag det.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Jag önskar fler människor tid att leva, tid att tänka. Vi
måste kunna skapa arbetsliv som ger oss det. Men det betyder också att vi måste
skapa ett samhälle där vi inte bara är vad vi åstadkommer. Ett arbetsliv med
tid för fikapausen, ett arbetsliv som gör att vi har krafter och lust kvar när
vi så får den där efterlängtade pensionen, ett arbetsliv som tillåter att
människor gör något annat ibland, ett arbetsliv där många olika erfarenheter
räknas. </div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Ett samhälle där du inte känner att du måste kunna rabbla upp vad du
har gjort på semestern eller fylla mellandagarna med alla aktiviteter som du
inte annars hinner. Ett samhälle där vi inte behöver jämföra vem som läst flest
böcker, besökt flest länder och snickrat störst verandagolv. Ett samhälle där
den viktigaste frågan inte är om du är aktiv lille vän utan att om du lever ett
liv som gör att du kan ta tillvara dina ögonblick.<o:p></o:p></div>
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-69255415778856839202020-01-13T02:31:00.001-08:002020-01-13T02:31:35.889-08:00<br />
<h3>
<b>Brottsytorna</b></h3>
<div class="MsoNormal">
Det är så lätt att tystna.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Gå den enkla vägen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Den fri från brottsytor.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Den oberörda.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Den svala.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Den svale gör ingen sommar.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Men en röst.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Viskade, skrikande, harklande.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Trevande.</div>
<div class="MsoNormal">
Välanvänd.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Så fjäderlätt att bara vila.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Kanske kan någon annan.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Så oundgänligt svårt att skriva.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Att inte skriva.</div>
<div class="MsoNormal">
Att säga det som måste sägas.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Eller det som ingen sagt ännu.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
140 tecken eller är det 280?<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Eller 100 000.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Om bostadsbristen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Om skolhaveriet.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Om mångmiljonärerna.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Om fattigdomen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Om brottsytorna.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Och om den djävulska politiska rasismens som äter sig in
till våra ben.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Så svårt att tystna.<o:p></o:p></div>
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-5912556759225394772020-01-09T03:05:00.000-08:002020-01-09T03:16:35.067-08:00<h3>
<b>Det kreativa flödet</b></h3>
<div class="MsoNormal">
När jag var liten brukade min pappa säga att jag var en av
få människor som sa emot honom. Min pappa var inte auktoritär men ofta en
auktoritet. Att våga ifrågasätta auktoriteter är, tror jag, en förutsättning
för att vara kreativ. Att våga säga – så är det inte alls. Att våga säga – nej,
så tänker inte jag. </div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Som chef har jag lärt mig att det är viktigt att skapa
kreativa rum. Det kräver tillit. Allt måste få sägas. Det onödiga, det
barnsliga, det redan sagda, det förväntade och så plötsligt det där som ingen
tänkt förut. Som skribent måste man försöka komma dit på egen hand. Känna
tillit till sin egen förmåga. Ge sig själv utrymme att tänka, och skriva, vilka
tankar man vill.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Detta skrev jag tidigt i höstas när jag inledde min kurs i
kreativt skrivande. Idag avslutade jag den med en inlämningsuppgift som
handlade om konsten att beskriva miljöer, ja rent av att gestalta dem. En som kunde
det var Bodil Malmsten. När jag sitter här och försöker skriva intill ett idag
silvergrått Medelhav är hon en av många inspirationskällor. Inte för att skriva
som hon, utan för att skriva.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<i><span style="background: white; color: black; font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12.0pt; line-height: 107%;"><br /></span></i></div>
<div class="MsoNormal">
<i><span style="background: white; color: black; font-family: "times new roman" , serif; font-size: 12.0pt; line-height: 107%;">”Till och med
i februari är mullen mänsklig och varm, man blir inte blå och stelfrusen. Får
inte små sår på händerna, nariga köldsår som kallades för hackmejsan där jag
var barn.<br />
Jorden här är balsam för händerna, fuktig och fet.<br />
Fälten och ängarna<br />
solnedgångarna<br />
stengärdsgårdarna.<br />
Murgrönan, den lysande mossan i skogarna, stigarna.<br />
Växtlighetens explosion i trädgårdarna, magnolians vita vinterblommor, mimosan,
jordens fuktiga värme i Finistère.”</span><o:p></o:p></i></div>
<div class="MsoNormal">
Bodil Malmsten, Priset på vatten i Finistère<o:p></o:p></div>
<br />
Nu när kursen i slut gör jag ett försök att skriva här på bloggen samt på Facebook igen. Häng med om du har lust.Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-16182622536218170202015-03-01T11:47:00.000-08:002015-03-02T11:57:26.655-08:00Tiden som flyr och vilka vi blir under tiden, del 2Någon klok människa sa någon gång (gissar att det var Bodil Jönsson) att vi är som träd med våra årsringar och på så sätt är vi alla våra åldrar samtidigt. Treåringen finns där inne fortfarande och är inte försvunnen. Liksom 14-åringen och 27-åringen. Samtidigt vet vi ju alla att varje år inte känns lite långt. En del flyger förbi, andra är som att gå i lera. En del glömmer vi aldrig, andra kan vi inte riktigt minnas alls vad vi gjorde.<br />
<br />
Stor del av den där tiden tillbringar vi på jobbet, med våra chefer, våra kollegor och våra medarbetare. De formar oss och vår vardag. Man kan minnas det där året då det skrattades så mycket i fikarummet. Eller det där året när chefen blev manisk och hade utbrott på varje möte.<br />
<br />
I veckan ska jag träffa några av dem som var med när allt det där hände. Över 20 år sedan nu men fortfarande kan vi skratta och gråta när vi ses. När tilliten en gång har skapats finns den där. En i raden av arbetsgrupper som format mitt yrkesliv.<br />
<br />
Kanske tänker vi för lite på hur vi formar och påverkar andra. Då menar jag inte så mycket hur de uppfattar oss som på vilket arbetsklimat vi är med och skapar. Vi som är chefer har förstås ett större ansvar för det än andra men alla är ju med och skapar en grupp, en känsla, en arbetsdag.<br />
<br />
Som chef kan man göra mycket för att förbättra förutsättningarna för att var och en ska komma som bäst till sin rätt. Det är ju lätt hänt att man är kort i tonen om man känner sig misstrodd, eller att man håller på sitt om man är rädd för att bli av med jobbet eller låter bli att säga vad man tycker om man tror att människor skrattar bakom ryggen på en, eller att det innebär lägre lön vi nästa löneöversyn.<br />
<br />
Men som kollega och medarbetare kan man faktiskt också göra rätt mycket. Man kan fråga kollegorna hur de mår, man kan berätta om något får en att ha en dålig dag, man kan komma ihåg att säga de där små orden - "vad bra det där blev". Man kan be om hjälp, man kan se till att alla känner sig medbjudna på lunchen eller ta med sig hembakt. Man kan hjälpa varandra att hjälpa varandra också. Gör en lista på vad ni blir glada av, eller vad som får er att gå med lätta steg på jobbet. Ibland är det faktiskt bättre att titta på det som är positivt än att hitta alla felen.<br />
<br />
Som chef kan man ju också göra allt det där men också en hel del till. Man kan uppmuntra de som försöker bidra till helheten och gruppen. Man kan se till att lyssna på alla. Man kan bjuda på sig själv och vara den som säger - idag är jag trött, eller arg, eller tycker inte att jag gör ett bra jobb. Som chef måste man ju inte vara en känslolös robot även om det ibland kan kännas som om omgivningen förväntar sig det av en.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-88891803119870719162015-02-23T14:49:00.001-08:002015-02-23T14:50:59.398-08:00Tiden som flyr och vilka vi blir under tiden, del 1På senare tid har jag börjat tänka allt mer på hur snabbt tiden går och hur länge sedan allting är. Det är till exempel två år sedan jag senast skrev på den här bloggen, snart tio år sedan jag slutade röka. 21 år sedan jag maken lämnade Sydney i en husbil och ungefär lika länge sedan som jag fick en arbetsledarroll för första gången.<br />
<br />
Mycket ledarskap har flutit under broarna sedan dess kan man säga. Mitt eget och andras. Då försökte jag få ordning på en redaktion som bara skrev i tidningen på deltid och som hade andra chefer som också försökte få dem att göra en massa saker. Säkert mer än deras arbetstid räckte till. Det här var innan vi visste att det skulle komma en diagnos för det. Och bot finns det väl numera också men inte så mycket som hindrar nya sjukdomsutbrott vad det verkar. De utmattade blir bara fler och fler.<br />
<br />
Jag själv har säkert bidragit på olika sätt, upptagen som man lätt är i sitt eget ledande. Jag minns Gertie som aldrig kunde lämna en text i tid. Hon kunde bara skriva när hon hade inspiration sa hon. Det kanske var sant. Jag hade lite förståelse, minns jag. Tidningen skulle ju ändå fyllas. Chefen i en säger - skriv, det var deadline igår men vad säger ledaren?<br />
<br />
Det är värt att fundera mycket på. Hur kan vi som tar på oss rollen att leda andra människor hjälpa dem att göra sitt bästa? Hur banar vi väg för varje medarbetares bästa förmåga. Min erfarenhet säger mig att alla i grunden vill göra sitt bästa. Ibland funkar inte organisation, roll och person ihop och då är det bättre att göra sitt bästa någon annanstans men i de allra flesta fall kan en bra organisation och ett bra ledarskap göra att varje medarbetares unika talang kommer till sitt rätt.<br />
<br />
För det tror jag det krävs många saker och många inblandade i ledningen som vill. Men främst tror jag att det krävs två saker. En god förmåga att lyssna och en god förmåga att försöka förklara vad målen och meningen är med alltihop. Lite som På Spårets "vart är vi på väg" men med väldigt mycket tydligare ledtrådar.<br />
<br />
Den sista delen är kanske ändå enklare, en teknik man kan träna på även om verksamheterna kan skilja sig åt. Den första delen kräver förstås också träning men ändrar sig också för varje ny medarbetare man möter. Hur kan jag lyssna på just den här personen så hen känner sig hörd och jag förstår bättre? Alla de gånger man som chef och ledare har medarbetare som man inte riktigt tycker räcker till eller som inte förstås vad man menar får man helt enkelt fråga sig hur man kunde ha lyssnat bättre.<br />
<br />
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-4178762069459349452013-02-10T11:16:00.001-08:002013-02-10T11:16:30.987-08:00Raka vägen in på utelistanVissa veckor är man helt enkelt inte riktigt med på banan. Genom bristande tv-tittande, lite slött tidningsläsande och avsaknad av intresse för sport och musikunderhållning så kan man helt enkelt direkt skriva in sig på utelistan (fast man är förstås så ute att man inte ens är i närheten av en sådan lista).<br />
<br />
När facebook och twitterflödena under flera veckor bara rasar av mello för hela slantan så är det lika bra att puasa sitt eget deltagande också. Man fattar ju att man har svårt att väcka uppmärktsamhet när man inte har någon aning om vem Felicia är eller om låten som Hoffsten sjöng förtjänade att gå vidare eller inte.<br />
<br />
När man dessutom lyckas missa det program som, mycket välförtjänt, blir veckans snackis (näthatet mot kvinnor) så är man helt ur loop och får nöja sig med att twittra om sin egen tidningsledare om det upplysande ämnet <a href="http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Fran-chefredaktoren/2013/Slack-det-dar-fula-ljuset/" target="_blank">belysning. </a><br />
<br />
Om <a href="http://www.svt.se/ug/sa-har-nathatet-paverkat-oss" target="_blank">näthat </a>känner jag ändå måste säga något, även om det förmodligen blev ute att prata om det någon gång i fredagskväll (ungefär klockan åtta när förtävlingarna till schlager-SM lockade tre miljoner tittare). Det mesta är förstås redan sagt.<br />
<br />
Utom kanske att det där hatet som vissa män känner mot kvinnor fanns före internet och tar sig många andra uttryck än dessa fruktansvärda mail och kommentarsfält. En frilansare från min tid på Telia påminde mig i veckan om Telias telefonister som inte kunde ensamma hem från jobbet på grund av hatande män i luren. Själv fick jag haten med aldeles vanlig post på den tiden. Så grundfrågan är förstås inte vad internet skapar eller inte skapar utan hur ska vi få män att sluta hata kvinnor?Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-54701236293871394722013-02-05T13:20:00.001-08:002013-02-05T13:20:33.375-08:00Man ska inte sjåpa sigMin grundinställning till min egen smärta (inte andras) är att man inte ska sjåpa sig. Inte ska man ligga sjukvården till last heller. Min hittills varande livserfarenhet säger mig att det mesta läker av sig själv, eller helt enkelt bara försvinner.<br />
<br />
Men nu tror jag gumman börjar bli gammal. Eller så har jag ovanligt ont. I vilket fall som helst har jag en krämpa som får mig att känna mig som min gamla svärmor såg ut efter att hon brutit lårbenshalsen. Fast jag undrar om inte hon var lite mer stoisk.<br />
<br />
Ja, det är alltså höften som värkar. Jag har liksom svårt att räta ut mig. Och jag är sur och gnällig. Lite orolig också möjligen.Så orolig så jag fakstiskt bokat en tid hos läkaren. Men jag är skeptiskt, vad vet dem egentligen?<br />
<br />
Tror deras fem år på läkarlinje och en djä... massa AT-tjänstgöring har givit dem insikten att det mest helt enkelt läker av sig själv, eller bara försvinner. <br />
<br />
Man ska inte sjåpa sig helt enkelt. Eller?Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-78352137305519346922013-02-03T08:57:00.001-08:002013-02-03T08:57:43.519-08:00Firiga fnittriga facebookfödelsedagarBarndomsvänner, gudsöner, tidigare kollegor, gamla klasskompis och partikamrater. En dag om året har man den där dagen på alla plötsligt tänker på en liten stund. De kommer kanske inte alltid ihåg av sig själv, får en liten puff på vägen och så är det ju så enkelt. Men ändå. De tänker på en. De skriver något glatt, något snällt, något uppiggande.<br />
<br />
Ja, facebook har faktiskt lyckats införa in ny dimension i konsten att fylla år. Ytligt kan en del säga. Ja, kanske. Men ändå. De tänker på en. Alla människor vill bli sedda och bekträftade. Lika bra då att njuta av allt man får. Så tack allihop!<br />
<br />
Annars brukar jag inte fira så mycket. Men i år tänkte jag att man kanske ändå ska passa på. Att ta chansen. Att träffa nära och kära. De där man blir glad av. Så nu har det firats i tre dagar, men familj och vänner. Med Becherovka och tårta. Med skrålande sång och tulpar. Och ja, jag blev glad. Så tack allihop!<br />
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-49297076280836949222013-01-29T13:00:00.000-08:002013-01-29T13:18:35.141-08:00Årets chefs höjdpunktI min organisation är vi nu inne i den fasen som jag tycker är årets chefshöjdpunkt. Utvecklingssamtal, medarbetaresamtal, planeringsamtal - kärt barn har många namn.<br />
<br />
Med detta vill jag inte ha sagt att jag tror att samtalet är den universal lösning på chef-medarbetarrelation, inflytande, kompetensutveckling och målformulering som ibland görs gällande. Mest känner jag att det är en personlig ynnest.<br />
<br />
Att få ägna två ostörda timmar till att bara lyssna och prata med människor som man möter varje dag och alltför ofta bara hinner byta några snabba ord om kring arbetet. Dessa utom ett samtal som är förberett och som syftar till att öka kunskapen om varandra, förståelsen för arbetet, personliga reflektioner och relationer.<br />
<br />
Fast självklart borde man göra det oftare. Inte bara den obligatoriska gången varje år. Man kan skylla på tiden men just vad det gäller det handlar det nog bara om att bestämma sig (vilket förstås inte gäller om man har 65 medarbetare eller så, utan när man som jag har tolv).<br />
<br />
Fast jag undrar om det inte är något lurt med hela upplägget. Eller något smart. I avtalen antas det vara till för medarbetaren. Fast jag tror nog att man först och främst måste se det som ett led i chefens egen årliga kompetensutveckling. I dag inleddes den och jag har ytterligare elva intressanta lektioner framför mig.Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-53447965992473946042013-01-27T08:45:00.000-08:002013-01-27T08:45:42.270-08:00Att vara eller inte vara stoltJag har alltid tyckt att det låter lite märkligt när människor säger att de är stolta över någon annan (vanligen sina barn eller sina medarbetare). En liten flukt i synonymlexikon<!--[if gte mso 9]><xml>
<o:OfficeDocumentSettings>
<o:AllowPNG/>
</o:OfficeDocumentSettings>
</xml><![endif]--><span style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 11.0pt; line-height: 115%; mso-ansi-language: SV; mso-ascii-theme-font: minor-latin; mso-bidi-font-family: "Times New Roman"; mso-bidi-language: AR-SA; mso-bidi-theme-font: minor-bidi; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-fareast-language: EN-US; mso-fareast-theme-font: minor-latin; mso-hansi-theme-font: minor-latin;"> </span>här på näten ger mig rätt (tycker jag iallafall). Stolt har två betydelser, det ena är åt hållet lycklig och tillfreds och det andra åt högmodig och dryg. Inget av det kan man ju riktigt vara för någon annans räkning.<br />
<br />
Man vad ska man säga då när man känner glädje och lycka över andra människors insatser eller beteenden? Kanske att han eller hon har gjort mig stolt funkar att säga rent språkligt? Fast då vill man ju inte bli för stolt så man lutar över åt det där dryga hållet.<br />
<br />
Nå väl, vad mina känslor nu än ska kallas, så har jag haft dem i helgen. Jag har läst vårt kommande nummer av Arbetsliv, gått igenom resultat från vår senaste planeringskonferens och kikat på nya startsidor på våra webbar. Och känner mig både lycklig och tillfreds. Så många duktiga medarbetare och så mycket bra resultat. Det är inte utan att man faktiskt vill yvas lite.Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-7885483373564667702013-01-24T13:10:00.004-08:002013-01-24T13:10:54.636-08:00Stoppa heterohetsenIbland känner jag att massa gamla föreställningar och normer bara fortplantar sig i samhäller och kulturen utan att det går att få hejd på det. I tisdags åt jag middag med en tuff och envis åttaåring. Så här såg den konversationen ut:<br />
Åttaåringen: Om jag ska ha en pojkvän ska han vara stark.<br />
Jag: Varför då?<br />
Åttaåringen: För att män ska vara starka.<br />
Jag: Varför då?<br />
Åttaåringen: För att då är de stiliga.<br />
Jag: Är det inte bättre att vara stark själv?<br />
Åttaåringen: ???<br />
<br />
Var kommer det ifrån undrar man ju? Fast man vet. Att det kommer från kompisar, tv-serier, barnböcker, fritidspedagoger och allt, allt, allt runt omkring oss. <br />
<br />
På kvällen öppnar jag Sara Granérs seriebok All I want for Christmas is planekonomi och förutom att maken hade svårt att koncentrera sig på sin läsning för allt fnissande från mig så fick jag lite hopp igen. Motkrafterna finns.<br />
<br />
Och för de som vill hitta en ny strategi för att bemöta hetrohetsen i samhället (den där som säger att pojkar är pojkar och flickor är flickor och alla relationer dem emellan handlar om sex på något plan) får lära sig att fråga de där heterohetsarna lungnt och sakligt "varför är det så viktigt för dig att ditt barn/barnbarn/syskonbarn/kusinbarn eller nån granne/kompis barn eller random barn du träffar på bussen utvecklar en heterosexuell identitet. Vad vill du uppnå?".<br />
<br />
<br />
Ps. Läs även <a href="http://www.svd.se/kultur/sara-graner-satter-ner-foten_7475484.svd" target="_blank">Svenska Dagbladets recension</a> av Sara Granérs underbara bok. DSMarie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-88962955816594148022013-01-22T12:53:00.000-08:002013-01-22T12:53:27.506-08:00Vem vill vara den som kränker?En <a href="http://www.dn.se/nyheter/politik/politiker-antastade-kvinna-i-simhall" target="_blank">politiker </a>har i dagarna dömts för ofredande på en kvinna som han klappade på brösten i simhall. Själv förstår han ingenting. Han ville ju bara vara vänlig. Idiot, tänker väl de flesta av oss. Men det förändrar inte situationen. Hon känner sig kränkt och ofredad och han tycker att hon är en överkänslig typ.<br />
<br />
I just detta fall har hon ändå fått någonslags upprättelse genom en dom. I de flesta fall av ofredanden, mobbning eller kränkning sker aldrig det. Och situationen ovan ger en bild av varför dessa händelser ofta är så svåra att hantera och redan ut. Vare sig de sker på arbetsplatser, i skolan eller i föreningslivet.<br />
<br />
Människor är helt enkelt väldigt obenägna att förstå att deras eget beteende kan vara nedlåtande, nedsättande, nedvärderande eller rent av kränkande. Då är det lätt att börja prata om att "folk är så lättkränkta nu för tiden" eller "lite måste väl folk tåla". Och den utsatta känner sig ännu mer utsatt och lösningen är ännu längre bort.<br />
<br />
Vi har alla sett mobbning, inte minst under vår uppväxt, men hur många av oss är beredda att erkänna att vi någon gång under den tiden själva stod bland mobbarna?<br />
<br />
Attityd- och beteendeförändringar sker inte utan viss vånda. Alla som försökt sig på att arbeta med jämställdhet- eller mångfaldsfrågor vet hur snabbt man möter reaktionen "men jag behandlar alla lika" eller "jag har absolut inga fördomar". Den som säger det först är dessutom nästan alltid den som alla vet gör skillnad på folk och folk.<br />
<br />
Vi ser det i den allmänna debatten också. Så lätt det är att göra sig lustig över kvinnor som strider mot kvinnoförnedrande bilder i reklamen, grabben som kämpar för sin rätt att vara lucia i skolan eller Disney som väljer att ta bort gamla sunkiga stereotyper.<br />
<br />
Kan vi inte vara större än så? Möta varandra med respekt. Att våga skåda in oss själva och inse att vi alla kan bli bättre - göra bättre.Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-15039302371438988752013-01-20T07:22:00.000-08:002013-01-20T07:22:03.093-08:00Det är inte så lätt att veta vad som är bästKroppen skriker vila, vila, vila. Huvudet säger jobba, jobba, jobba. Vetenskapen säger promenera i solen , promenera i solen, promenera i solen och hjärtat säger träffa vänner, träffa vänner, träffa vänner. Om små barn sägs det att om man låter dem äta vad de vill så får de i sig den näring och den energi de behöver. Det gäller ju inte vuxna. Vi har oftast ingen aning om vad vi behöver.<br />
<br />
Forskare, företag, organisationer älskar att göra undersökningar om människors beteenden och attityder. De hänger sällan ihop. Frågan man människor vad de vill läsa i en tidning säger de politik, utrikesnyhet och andra viktiga och nyttiga saker. Mäter man vad folk faktiskt läser så är det mest tv-sidor och serier.<br />
<br />
Andra studier visar till exempel att om man frågar läkare vilken kompetensutveckling de behöver så svarar de mer läkemedelskunskap. Studerar man dock vad de gör i jobbet så kan man konstatera att vad de skulle behöva mer av är hur man bemöter och hanterar sjuka människor.<br />
<br />
Skumt det där att vi har så dålig koppling mellan vad vi gör, vad vi vet och var vi tycker. Januari är för mig en period på året då det är svårare än vanligt att få det där att gå ihop. Kyla och mörkret gör att min kropp bara vill sova, vila, kura och sura. Men livet blir ju så trist då. Så då går jag ut, umgås lite, hittar på saker och får tillvaron att glimra lite. Och då blir jag trött, så trött, så trött....Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-5140792518454063772013-01-14T14:16:00.000-08:002013-01-14T14:22:23.483-08:00Kom inte och påstå att ni delar värdegrund med migIdag skriver Dagens Nyheter om en ny rapport från regeringens så kallade framtidskommission. "Framtiden och samhällets grundläggande värden" heter den och där slår utredaren fast, för att citera Dagens Nyheter, att "en gång var vi alla lika. Nu är vi olika. Att ”hantera” det är vår kanske största utmaning. Inte
den kanske näst största. Inte kanske mindre än mördarbakterier, miljöhot
och finanskrasch. Utan den kanske största."<br />
<br />
Kontentan är att de ska finnas något slags mot mot den svenska värdegrunden. Få saker får mig att bli så förbannad som när jag påstås dela värdegrund med en massa människor bara för att de råkar vara födda inom samma nationsgränser som jag.<br />
<br />
Enligt min uppfattning är jag svensk helt enkelt för att vi råkar ha en nation som heter Sverige och där råkar jag vara född. Min värdegrund bygger på en syn där alla människor har lika värde och där vi lever i ett samhälle utan klasser, utan patriakat och utan diskrimering. Om den värdegrunden var typisk svensk skulle vi inte ha den regering vi har idag.<br />
<br />
Förr var det mest Kristdemokraterna som kunde reta upp mig på det här sättet. Då handlade det om pratat om en kristen värdegrund som inom just de gränserna som har ritats runt det här landområdet ansågs dela. Jag är ateist. Jag är inte med i någon form av kyrka. Jag delar ändå värdegrund med en hel del kristna människor men inte för att de är kristna utan för att de, enligt min, mening är kloka.<br />
<br />
Sen har vi ju de där små världsliga frågorna som att man inte bör döda folk eller stjäla saker i onödan. Men trots några varv runt jorden har jag inte stött på något samhälle där värderingarna är de motsatta. <br />
<br />
Sen några år tillbaka har det förstås också varit tokarna i Sverigedemokraterna som tror att de har någon slags rätt att definiera svenskhet. Som om den skulle behöva definieras. Var och en känner sig väl så svensk som den vill känna sig och lägger vad den vill i det. Men nu har tydligen hela Aliansen bestämt sig att ta sig upp på samma sluttande plan med sin framtidskommission.<br />
<br />
Det händer inte ofta, men idag kunde jag inte ha sagt det bättre själv än vad Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson gör i sin ledare "<a href="http://www.dn.se/ledare/signerat/demokrati-varden-ar-inte-alltid-vardefulla" target="_blank">Demokrati: Värden är inte alltid värdefulla</a>":<br />
<br />
"”Vi kan inte acceptera värderingar som strider mot regeringsformens
skrivningar om kön, sexuell läggning eller religiös tillhörighet”,
skriver Ekman. Men när var svenskarna mindre rasistiska, sexistiska och
inskränkta än i dag? Det vore intressant att se siffror som belägger att
den svenska demokratin står under större hot år 2013 än vid nästan
vilket givet tillfälle som helst i historien.<br />
Uppifrån dirigerade talkörer om hot mot de gemensamma värdena har
även historiskt sett ofta riktats mot människor som kommer, eller
upplevs komma, utifrån. Och då ställt till större elände än ”hoten” i
sig.Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-58821992443744272622013-01-13T07:15:00.000-08:002013-01-13T07:15:19.490-08:00Nomad eller inte nomad - är det det som är frågan?I femton år levde jag mitt liv växlandets mellan ett villakvarter i Tyresö och en stuga på Gotland. Sommar = åtta veckor på Gotland. Resten av året = Tyresö. Enkelt och tryggt och jag visste inget annat. Så på min femtonde sommar i livet åkte jag på mitt livs första utlandsresa. Och där och då visste jag. Det här är jag.<br />
<br />
Jag älskar helt enkelt att resa. Inte bara att komma till nya platser, möta nya människor, uppleva nya kulturer, annorlunda mat och dricka öl med fantasifulla namn utan faktiskt även själva resan i sig. Jag kan bila i vecka efter vecka. Göra 100 mil om dagen. Bara suga in - havet, ängarna, bergen, djuren och städerna som passerar revy.<br />
<br />
Man kan nog inte riktigt säga att jag är nomad, för jag flyttar inte så ofta. Har faktiskt under snart halvt sekel rört mig knappt två mil. Från Tyresö till Gullmarsplan. Man kanske skulle nog snarare kunna säga att nomadlivet är någonslags hobby i mitt liv.<br />
<br />
Den allra gråaste och mörkaste helgen på året kan alltid piffas upp med lite reseplanering. Kanske en weekend i Madrid i mars, eller varför inte en vecka på Sardinien i september. Och när ska vi egentligen få tid att åka tillbaka till Sydamerika? <br />
<br />
Men vad kommer det ifrån? Hur blev jag sådan? Rastlös? Nyfiken? Äventyrslysten? Orolig? Med tiden har jag ju fattat att inte alla känna samma sak. Att det är helt normalt att helst av allt vilja vara hemma. Att påta i sin täppa. Att sköta om sitt hus. Att umgås med nära och kära. Med hur blev de sådana?<br />
<br />
Nomad eller bostättare? Båda lika naturliga delar i den mänskliga utvecklingen. Någon blir den som gång på gång bryter upp, flyttar och skapar sig ett nytt liv på någon ny plats på jorden någon annan blir kvar och tar hand om jorden som ärvdes från generationer. <br />
<br />
Själv är jag numera lite både ock. Med ärvt hus på Gotland och egen täppa på Runmarö och med en ständig drift att bara kliva på det där tåget på Stockholms centralstation och med Boeys ord evigt ringande i öronen: "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-8765700651147503452013-01-08T11:10:00.002-08:002013-01-08T11:10:55.081-08:00Fel nyårslöften - i år igenNu är det kö in till simhallarna och folk står och trampar för att få ta över gymmaskinen. Om några veckor kan de vanliga motionärerna pusta ut. Då får de ha sina tider och utrymmen ifred igen. Märkligt det där att nyårslöften alltid ska handla om hur mycket bättre människor vi ska bli. Smalare, starkare, rökfriare, nyktrare. Ja, sundheten själv kort sagt.<br />
<br />
Själv ger jag inga nyhetslöften. Trots det stod jag där i simhallskön idag. Lätt att liksom passa på vid terminsstart. Alla som stod före mig köpte årskort, jag köpte en enkelbiljett. Ta en dag i taget är en bra läxa att lära från de som jobbar med att förändra beteenden, så som att bli av med något gammalt sunkigt missbruk till exempel. Jag är rökfri en dag i taget. Eller jag tränar en dag i taget.<br />
<br />
Annars tycker jag egentligen att vi skulle sluta med att försöka göra om oss själva så mycket. Är vi inte rätt bra som vi är egentligen? Varför det dessutom alltid måste handla om sådant som vi inte vill eller giller är ju ännu svårare att förstå.<br />
<br />
Jag tror vi ska försöka förstärka den goda istället. Ta vara på det vi är bra år, det vi njuter av och det vi värnar om i livet, det vi är rädd om. Som att ringa en kompis och gå och fika. Eller bjuda ut maken på bio en onsdagskväll. Eller ta en långpromenad med en kollega på lunchen. Kanske ni slipper ett sådant där stillasittande möte i trist sammanträdesrum om ni passar på att prata jobb under tiden.<br />
<br />
Vid närmare eftertanke tror jag nog ändå det får bli ett nyårslöfte i år. Jag ska ta tillvara. Eller som vi säger på gotländska "pott i lumme, gott å ha".<br />
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-87730012331529607632012-12-31T06:35:00.002-08:002012-12-31T07:33:49.748-08:00Hur var det nu med alla dessa ögonblick?Vad vore väl en blogg utan årskrönika? I synnerhet en som heter Alla dessa ögonblick. Det är nu det är läge att försöka komma ihåg dem - alla dessa ögonblick. De starkaste ögonblicken under det gångna året har förstås med min fars bortgång att göra. Men det känns för tidigt att skriva om dem nu. Det kommer nog en dag.<br />
<br />
Fast 2012 har tyvärr i väldigt stor utsträckning gått i de förlorade pappornas tecken. Ts gick bort här i november, en god vän förlorade sin i somras och en annan vän hade en styvfar som tog sitt sista andetag i våras. Och det är så klart en del av livet, att växa upp och om man har tur så senare snarare än förr blir man föräldralös.<br />
<br />
Men året har också innehållit ett barnbarn som fyllt sju och som plötsligt är så stor så stor. Nu ringer hon från en egen mobil och vill prata lite. Hon hoppas från sjuan på simhoppet. Och vi har varit på hennes första date.<br />
<br />
2012 var nog också året när barn blev stora. Kära gudsonen Isak tog studenten och tog pick och pack och drog till folkhögskola i Kalix och minsta brorsonen började gymnasiet. Tur att vår lilla dotter inte fyller 40 förens nästa år. <br />
<br />
Så har vi rest. Om man räknar baklänges blir det något i stil med Hede, Emmaboda,, Kap Verde, Kökar, Gotland, Mexico, Belize, Jamaica, Nicaragua, Costa Rica, Panama och Kuba. Om turen i Centralamerika går det att läsa i resedagboken här bredvid men som ögonblick betraktat måste ändå nämnas den där känslan av att efter år av längtan plötsligt stå där. I Bob Marleys hem. Sorg och glädje i ett.<br />
<br />
Men låt mig inte glömma Runmarö. 100 dagar om året tillbringar vi i vårt lilla svartbygge. Här varvas frid, arbete och glada grannar och vänner i ett. Årets ögonblick får ändå bli när plötsligt allt utvändigt målande var klart för denna gång. Tog nästan fem år, men vem räknar?<br />
<br />
Så slutade då året med en liten omorganisation också. Nytt jobb, nya och gamla medarbetare. Två kreativa dagar på Smådalarö gav ögonblick som vi kommer bära med oss länge.<br />
<br />
Och på hemmaplan fortsätter T att vara en överraskning (vilket är skickligt efter 26 år) och glädje. Nu har han plötsligt börjat laga GI-mat för nu ska frun bli lång och smal. Men på själva Sylvesterfesten unnar vi oss nog en potatis eller två...<br />
<br />
Gott Nytt År kära vänner och läsare!<br />
<br />
<br />
<br />Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1387796296714889547.post-86000010836367289362012-12-26T02:58:00.001-08:002012-12-26T02:58:42.668-08:0010 kilometer till GråtbäckPå julaftons morgon färdas vi tolv mil i ingenmans land. Svensk ödemark. Vi möter fyra bilar och får rödljus vid en övergång till inlandsbanan. Där kommer plogloket.<br />
<br />
När vi passerar skylten 10 Gråtbäck får jag ett sug efter att skriva en skröna eller två om de fyra gamlingarna som bor ensamma kvar i byn med traktens vackraste namn. <br />
<br />
Två dagar senare är vi på väg hemma. Nu på väg mot bebodda trakter vid kusten. Men fortfarande mil efter mil av tomma vägar. Endast renhjordarna gör oss sällskap. Men ortsnamnen är lika fantasieggande: Målingen, Kårböle, Ytterhogdal.<br />
<br />
Men jag inser att jag vet väldigt lite om livsvillkoren här i Härjedalen och Jämtlands inland. Här finns förstås skotrarna, jakten, fisket, bärplockningen, skidåkandet och vildmarkslivet. Här kan också vara 15 mil till närmasta köpcenter eller rent av flygtransport mellan sjukhusen. <br />
<br />
Det är allt det där som ryms i mina skrönor. Men jag gissar att livet också rätt mycket handlar om ungar som ska hämtas på dagis, busstider som ska passas, bilrutor som ska skrapas, bredband som krånglar, säsongsstart på Så ska det låta och allt det där andra som fyller livet för oss storstadsbor. Med pendeltåg som inte tål snö slipper de förstås. <br/><br/><div class="separator"style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiXBDb61qoiXdt2VDTS_TqqM35pNP-svJpuUW5bhiVaOmkRIMaNkNVpBI3cnrlzS6Mrvc87bR0lEp6nEzmamnQMSfmgGXhaEbaQzNvsnffG6DX2U0m12TIKBfVB5iz18GRN6YSmMOqt5vI/s640/blogger-image--1264271511.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiXBDb61qoiXdt2VDTS_TqqM35pNP-svJpuUW5bhiVaOmkRIMaNkNVpBI3cnrlzS6Mrvc87bR0lEp6nEzmamnQMSfmgGXhaEbaQzNvsnffG6DX2U0m12TIKBfVB5iz18GRN6YSmMOqt5vI/s640/blogger-image--1264271511.jpg" /></a></div>Marie Antmanhttp://www.blogger.com/profile/09225976217287600022noreply@blogger.com0