En politiker har i dagarna dömts för ofredande på en kvinna som han klappade på brösten i simhall. Själv förstår han ingenting. Han ville ju bara vara vänlig. Idiot, tänker väl de flesta av oss. Men det förändrar inte situationen. Hon känner sig kränkt och ofredad och han tycker att hon är en överkänslig typ.
I just detta fall har hon ändå fått någonslags upprättelse genom en dom. I de flesta fall av ofredanden, mobbning eller kränkning sker aldrig det. Och situationen ovan ger en bild av varför dessa händelser ofta är så svåra att hantera och redan ut. Vare sig de sker på arbetsplatser, i skolan eller i föreningslivet.
Människor är helt enkelt väldigt obenägna att förstå att deras eget beteende kan vara nedlåtande, nedsättande, nedvärderande eller rent av kränkande. Då är det lätt att börja prata om att "folk är så lättkränkta nu för tiden" eller "lite måste väl folk tåla". Och den utsatta känner sig ännu mer utsatt och lösningen är ännu längre bort.
Vi har alla sett mobbning, inte minst under vår uppväxt, men hur många av oss är beredda att erkänna att vi någon gång under den tiden själva stod bland mobbarna?
Attityd- och beteendeförändringar sker inte utan viss vånda. Alla som försökt sig på att arbeta med jämställdhet- eller mångfaldsfrågor vet hur snabbt man möter reaktionen "men jag behandlar alla lika" eller "jag har absolut inga fördomar". Den som säger det först är dessutom nästan alltid den som alla vet gör skillnad på folk och folk.
Vi ser det i den allmänna debatten också. Så lätt det är att göra sig lustig över kvinnor som strider mot kvinnoförnedrande bilder i reklamen, grabben som kämpar för sin rätt att vara lucia i skolan eller Disney som väljer att ta bort gamla sunkiga stereotyper.
Kan vi inte vara större än så? Möta varandra med respekt. Att våga skåda in oss själva och inse att vi alla kan bli bättre - göra bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar