I femton år levde jag mitt liv växlandets mellan ett villakvarter i Tyresö och en stuga på Gotland. Sommar = åtta veckor på Gotland. Resten av året = Tyresö. Enkelt och tryggt och jag visste inget annat. Så på min femtonde sommar i livet åkte jag på mitt livs första utlandsresa. Och där och då visste jag. Det här är jag.
Jag älskar helt enkelt att resa. Inte bara att komma till nya platser, möta nya människor, uppleva nya kulturer, annorlunda mat och dricka öl med fantasifulla namn utan faktiskt även själva resan i sig. Jag kan bila i vecka efter vecka. Göra 100 mil om dagen. Bara suga in - havet, ängarna, bergen, djuren och städerna som passerar revy.
Man kan nog inte riktigt säga att jag är nomad, för jag flyttar inte så ofta. Har faktiskt under snart halvt sekel rört mig knappt två mil. Från Tyresö till Gullmarsplan. Man kanske skulle nog snarare kunna säga att nomadlivet är någonslags hobby i mitt liv.
Den allra gråaste och mörkaste helgen på året kan alltid piffas upp med lite reseplanering. Kanske en weekend i Madrid i mars, eller varför inte en vecka på Sardinien i september. Och när ska vi egentligen få tid att åka tillbaka till Sydamerika?
Men vad kommer det ifrån? Hur blev jag sådan? Rastlös? Nyfiken? Äventyrslysten? Orolig? Med tiden har jag ju fattat att inte alla känna samma sak. Att det är helt normalt att helst av allt vilja vara hemma. Att påta i sin täppa. Att sköta om sitt hus. Att umgås med nära och kära. Med hur blev de sådana?
Nomad eller bostättare? Båda lika naturliga delar i den mänskliga utvecklingen. Någon blir den som gång på gång bryter upp, flyttar och skapar sig ett nytt liv på någon ny plats på jorden någon annan blir kvar och tar hand om jorden som ärvdes från generationer.
Själv är jag numera lite både ock. Med ärvt hus på Gotland och egen täppa på Runmarö och med en ständig drift att bara kliva på det där tåget på Stockholms centralstation och med Boeys ord evigt ringande i öronen: "Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar