Det sociala livets elementära frågor 

Jag tror att vi talar alldeles för litet om arbetets sociala funktion. I undersökning efter undersökning toppar ”bra kollegor” listan av saker som gör att man gillar sitt jobb. Själv har jag haft förmånen att flera gånger i mitt liv kunna ta lite längre ledigheter och bo och resa runt i världen. Jag är ledsen att säga det - alla mina nuvarande och tidigare arbetsgivare – jag saknar aldrig själva jobbet. Och då vet alla som känner mig att jag går inför det med liv och lust när jag håller på.

Nej, det som får mig att få något nostalgiskt i blicken är tanken på det där kreativa problemlösningen vi hade kring någons skrivbord, det där långa lunchsamtalen som man kan få till ibland när arbetsuppgifterna tar en liten, liten paus, det där förlösande skrattet vid en långt sammanträde där svåra beslut ska tas, det där after worken när alla på gruppen kunde följa med eller de där små enkla frågorna kring hur helgen varit eller om barnbarnet blev glad när hon hämtades på förskolan igår.

Självklart är det så att när man är borta från den plats man kallar hemma så saknar man andra människor också. Sin familj, sina vänner, sina grannar. Trots att jag och maken verkligen gillar att bara hänga i varandras sällskap är varje gäst här en energiinjektion. Samtalen, interaktionen, skratten.

Men det är inte det där enkla sociala kittet som finns på jobbet. En före detta kollega till mig som blivit pensionär sa till mig en gång att det svåraste av allt när man blev pensionär var att få till det där otvungna umgänget som man har på ett jobb. När man bestämmer att man ska fika med en kompis, bjuda hem grannarna på middag eller ha de vuxna barnen boende hos sig i mellandagar så krävs det liksom en annan insats. Man kan inte bryta upp efter 15 minuter och säga att man måste bli färdig med det där artikeln, lösa av någon i kassan, rätta prov eller vad man nu gör där på sitt jobb egentligen.

Vi vet idag att fler och fler människor upplever oönskad ensamhet och att den psykiska ohälsan ökar. Vi vet också att lång frånvaro från jobbet ger upphov till längre sjukskrivningar och svårare att få nytt jobb. Vi behöver det där sociala kittet. Hur fler ska få tillgång till det, även när man är sjuk, arbetslös, pensionär eller föräldraledig borde sysselsätta fler kloka hjärnor – hos facken, hos arbetsgivarna, i partierna, på arbetsmarknadsdepartementet, på socialdepartement  och på alla Inte för att samhället är skyldigt att se till att vi inte känner oss ensamma utan för att vi skulle få ett bättre samhälle.

Ett första steg vore kanske en liten revolution bland rekryteringsannonserna. Låt oss sluta söka jobb hos arbetsgivare som säger att de erbjuder stimulerande arbetsuppgifter och intressanta utmaningar och som söker dig som är strukturerad, självgående och ansvarsfull. Framtidens rekryteringsannons ser ut så här ”Vi söker dig som är snäll och som tar dig tid att lyssna på andra ibland. Jobbet gör vi ihop och ibland är det utvecklande och kul och ibland monotont och trist. Främst går vi hit för våra trevliga kollegors skull. Lön ingår också.”