Vad gör du hela dagarna?

Nu har det gått dryga sju månader sedan jag gick iväg på min långa ledighet från jobbet. Mellan 2014-2019 hade jag ett jobb som slukade hela mig. För att det behövdes och för att jag älskade det. Fyra valrörelser, förberedelser för två extra val, fyra års förhandlingar med regeringen, en regeringsbildningsprocess som utmattade såväl partierna, väljarna som den samlande politiska journalistkåren. Och mycket mycket annat. Roligt, spännande, slitigt, krävande, ansvarsfullt och stundtals magiskt. Men livet behöver också rymma annat. Tid att tänka, tid att älska, tid att vara.

Jag började jobba när jag var 17 år och fyller 53 om några veckor.  Under den tiden har jag jobbat, jobbat och pluggat, jobbat och pluggat, pluggat, pluggat och pluggat, jobbat och jobbat och jobbat. Och fram till mina sjutton höstar hade jag ju också pluggat (kanske inte så mycket som jag borde ha gjort, men ändå tillbringat dagarna i skolan i 10 år).

Så ser livet ut. Vi är sysselsatta. Vi har åtaganden och måsten. De kan vara stimulerande, roliga, utvecklande och förstås vansinnigt tråkiga och frustrerande. Men de finns där.

Faktum är att den vanligaste frågan hemifrån är ”vad gör du hela dagarna?”. Vi är det vi gör. Man vill ju gärna ge ett rejält svar på den frågan. Sanningen är att jag gör det som faller mig in, det jag känner för. Jag skriver på sociala medier, jag följer en partiledardebatt från början till slut, jag vandrar i timmar längs havet, jag har långa samtal med min man, jag läser tre böcker samtidigt och har snart slut på TV-serier på Netflix. Inget av det känns för någon där hemma som svaret på frågan ”vad gör du”. Att göra är det samma som att jobba, som att leverera resultat.

Personligen är jag bra på måsten. Eller kanske främst på deadline. Löften om leverans. Synliga resultat. Men jag vill också ha friheten, vill kunna gå min egen väg, få låta tiden gå och våga stå still en stund. Just nu får jag det.

Jag önskar fler människor tid att leva, tid att tänka. Vi måste kunna skapa arbetsliv som ger oss det. Men det betyder också att vi måste skapa ett samhälle där vi inte bara är vad vi åstadkommer. Ett arbetsliv med tid för fikapausen, ett arbetsliv som gör att vi har krafter och lust kvar när vi så får den där efterlängtade pensionen, ett arbetsliv som tillåter att människor gör något annat ibland, ett arbetsliv där många olika erfarenheter räknas. 

Ett samhälle där du inte känner att du måste kunna rabbla upp vad du har gjort på semestern eller fylla mellandagarna med alla aktiviteter som du inte annars hinner. Ett samhälle där vi inte behöver jämföra vem som läst flest böcker, besökt flest länder och snickrat störst verandagolv. Ett samhälle där den viktigaste frågan inte är om du är aktiv lille vän utan att om du lever ett liv som gör att du kan ta tillvara dina ögonblick.