Lätta på förlåten

Det sägs att man inte ska prata om sitt skrivande. Att man ska hålla tankarna för sig själv tills det hittar sin egen form. Tills sidorna är fulla. Tills berättelsen har nått sin första gestalt.

Jag ska försöka hålla mig till det, tror jag. Men jag har ändå lärt mig att jag behöver sätta lite press på mig själv. Öka kraven. Då måste något sägas. Då måste planer och deadline börja formuleras.

I dag avslutade jag min kurs i kreativt skrivande på Umeå Universitet med betyget VG i båda delkurserna. Det säger jag inte för att skryta utan för att det gav mig en liten putt i rätt riktning. Kanske jag ändå kan behärska den där konsten. Konsten att skriva berättelser som inte är verklighet annat än i min hjärna. Och kanske någon gång också på papper. Berättelser som kan få sitt eget liv också hos någon annan.

Under kursen har jag skrivit ett kortavsnitt om unga vuxna på väg ut i livet mitt i den här tiden när människa ställs mot människa. Om tiden när värden i vårt samhälle står på spel. Den här tiden när den gamle nazisten Björn Söder törs säga att förintelsen inte ska användas partipolitiskt. Hur är det att växa upp då? Jag har också skrivit ett kortavsnitt om Maja-Lotta som inte är så bra med andra barn men med djuren, om Sofia som förälskade sig i sin Johanna samma år som danskarna förlorade det tyska-danska kriget, Abraham Lincoln blev president i USA och som deras form av kärlek blev ett brott och om Annika som blev minister men inte kunde sluta ljuga.

En av dem ska nu bli till något mer. Håller sakta men osäkert på att bli något mer. Men sschhh, säg det inte till nån.