Mitt i rörelsen

Under fem år och tre månader av mitt liv var Jonas Sjöstedt själva fixpunkten. En partiledaren är symbolen för ett parti. Den som bär partiets rykte, varumärke, politiska budskap och bilden av hur den kan vara som är vänsterpartist (socialdemokrat, liberal, miljöpartist eller något annat). Men den här texten ska inte handla om Jonas Sjöstedt. Eller om mig. Eller vem som kan tänkas komma att bli partiets nya fixpunkt. Den ska handla om rörelsen. Eller rörelser för de som så vill.

Jag ska erkänna att trots att jag lite då och då i mitt liv har unnat mig längre ledigheter, att få tid att leva, så gillar jag att jobba. Framför allt gillar jag att jobba med saker jag tror på men jag tror också att jag är bra på att se till att se att det finns saker att tro på när jag jobbar med något.

Jag har gått till alla mina jobb med någon form av stolthet. Som 17-åring var jag stolt över att jobba på verket som gav telefoni till hela svenska folket, som uppfann mobiltelefonen och byggde telestolpar även i ödeland. Den stoltheten upphörde samma dag som Socialdemokraternas Björn Rosengren sålde Telia på börsen och lurade skjortan av svenska folket. Då var det dags för mig att gå vidare.

Den stoltheten har också funnits när jag har jobbat med att sänka sjuktalen i den statliga sektorn, med kompetensutveckling i äldreomsorgen eller med att öka på kunskaperna inom arbetsmiljöområdet på svenska arbetsplatser. Men ingenstans har den stoltheten varit så stor som under de här åren på Vänsterpartiet.

Och ja, jag har varit stolt över partiets värderingar, över partiets alla reformer, partiets förtjänstfulle partiledare och skickliga medarbetare. Mest av allt har jag dock varit stolt över att få stå mitt i denna rörelse.

Det som skiljer ett parti, eller en fackförening eller vilken annan ideell förening som helst från andra jobb är just det. Visst kan du vara stolt över ditt arbetslag eller dina arbetskamrater på vilket jobb som helst men skillnaden i rörelsen är att vi bär fram den tillsammans. Vi gör det för vår skull och för ett högre syfte.

Visst är det bökigt ibland. Alla dj… som ska lägga sig i allting. Alla de demokratiska processerna. Alla som vill så mycket hela tiden men ändå inte riktigt kan hålla sams. Trots det tror jag inte att det gick en dag utan att jag såg den där kraften.

En mörk decemberkväll mitt i veckan i Örebro när 300 personer sluter upp för att lyssna på Jonas Sjöstedt och jag står där och vet vilka insatser som gjorts för att annonsera, dela ut flygblad i portuppgång efter portuppgång eller ringa runt till alla medlemmar. När jag ser volontärerna som tar emot ansökningar om att bli medlem eller bara hjälper någon nykomling till rätta.

Eller när partiet hade kris mitt i EU-valrörelsen och jag såg hundratals medlemmar i flödet i sociala medier vara ute och berätta hur det egentligen är. Försvara – förklara.

Det påstås ofta att folkrörelse-Sverige är på väg att dö ut. Att människor inte längre orkar engagera sig. Jag tror inte på det. Jag tror det finns en annan väg. En av de mest meningsfulla saker en människa kan göra är att göra något som betyder något tillsammans med andra människor. Det gäller bara att hitta formerna för det för vår tid.