Det kreativa flödet

När jag var liten brukade min pappa säga att jag var en av få människor som sa emot honom. Min pappa var inte auktoritär men ofta en auktoritet. Att våga ifrågasätta auktoriteter är, tror jag, en förutsättning för att vara kreativ. Att våga säga – så är det inte alls. Att våga säga – nej, så tänker inte jag. 

Som chef har jag lärt mig att det är viktigt att skapa kreativa rum. Det kräver tillit. Allt måste få sägas. Det onödiga, det barnsliga, det redan sagda, det förväntade och så plötsligt det där som ingen tänkt förut. Som skribent måste man försöka komma dit på egen hand. Känna tillit till sin egen förmåga. Ge sig själv utrymme att tänka, och skriva, vilka tankar man vill.

Detta skrev jag tidigt i höstas när jag inledde min kurs i kreativt skrivande. Idag avslutade jag den med en inlämningsuppgift som handlade om konsten att beskriva miljöer, ja rent av att gestalta dem. En som kunde det var Bodil Malmsten. När jag sitter här och försöker skriva intill ett idag silvergrått Medelhav är hon en av många inspirationskällor. Inte för att skriva som hon, utan för att skriva.

”Till och med i februari är mullen mänsklig och varm, man blir inte blå och stelfrusen. Får inte små sår på händerna, nariga köldsår som kallades för hackmejsan där jag var barn.
Jorden här är balsam för händerna, fuktig och fet.
Fälten och ängarna
solnedgångarna
stengärdsgårdarna.
Murgrönan, den lysande mossan i skogarna, stigarna.
Växtlighetens explosion i trädgårdarna, magnolians vita vinterblommor, mimosan, jordens fuktiga värme i Finistère.”

Bodil Malmsten, Priset på vatten i Finistère

Nu när kursen i slut gör jag ett försök att skriva här på bloggen samt på Facebook igen. Häng med om du har lust.