Någon klok människa sa någon gång (gissar att det var Bodil Jönsson) att vi är som träd med våra årsringar och på så sätt är vi alla våra åldrar samtidigt. Treåringen finns där inne fortfarande och är inte försvunnen. Liksom 14-åringen och 27-åringen. Samtidigt vet vi ju alla att varje år inte känns lite långt. En del flyger förbi, andra är som att gå i lera. En del glömmer vi aldrig, andra kan vi inte riktigt minnas alls vad vi gjorde.
Stor del av den där tiden tillbringar vi på jobbet, med våra chefer, våra kollegor och våra medarbetare. De formar oss och vår vardag. Man kan minnas det där året då det skrattades så mycket i fikarummet. Eller det där året när chefen blev manisk och hade utbrott på varje möte.
I veckan ska jag träffa några av dem som var med när allt det där hände. Över 20 år sedan nu men fortfarande kan vi skratta och gråta när vi ses. När tilliten en gång har skapats finns den där. En i raden av arbetsgrupper som format mitt yrkesliv.
Kanske tänker vi för lite på hur vi formar och påverkar andra. Då menar jag inte så mycket hur de uppfattar oss som på vilket arbetsklimat vi är med och skapar. Vi som är chefer har förstås ett större ansvar för det än andra men alla är ju med och skapar en grupp, en känsla, en arbetsdag.
Som chef kan man göra mycket för att förbättra förutsättningarna för att var och en ska komma som bäst till sin rätt. Det är ju lätt hänt att man är kort i tonen om man känner sig misstrodd, eller att man håller på sitt om man är rädd för att bli av med jobbet eller låter bli att säga vad man tycker om man tror att människor skrattar bakom ryggen på en, eller att det innebär lägre lön vi nästa löneöversyn.
Men som kollega och medarbetare kan man faktiskt också göra rätt mycket. Man kan fråga kollegorna hur de mår, man kan berätta om något får en att ha en dålig dag, man kan komma ihåg att säga de där små orden - "vad bra det där blev". Man kan be om hjälp, man kan se till att alla känner sig medbjudna på lunchen eller ta med sig hembakt. Man kan hjälpa varandra att hjälpa varandra också. Gör en lista på vad ni blir glada av, eller vad som får er att gå med lätta steg på jobbet. Ibland är det faktiskt bättre att titta på det som är positivt än att hitta alla felen.
Som chef kan man ju också göra allt det där men också en hel del till. Man kan uppmuntra de som försöker bidra till helheten och gruppen. Man kan se till att lyssna på alla. Man kan bjuda på sig själv och vara den som säger - idag är jag trött, eller arg, eller tycker inte att jag gör ett bra jobb. Som chef måste man ju inte vara en känslolös robot även om det ibland kan kännas som om omgivningen förväntar sig det av en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar