Jag vill ju va som du, se ut som du (fast tvärtom då)

Känner mig som en i det kända radioprogrammet Spanarna när jag varje dag tycks samla på mig nya belägg på trenden att människor inte alls vill vara som orangutangen vid namn Kung Louie i Djungelboken. Han om så gärna vill vara som någon annan: "

jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
det vill jag nu-u-u

Nej, nu vill vi att alla ska vara som jag. Jag lyssnar på en debatt på Sveriges Television om kostvanor. Alla som deltar är säkra på att om alla äter som dem som blir världen en bättre plats att leva på. Man undrar lite varför. Kan man inte nöja sig med att man själv är nöjd? Bara en kostexpert försöker lite stillsamt säga att olika kroppar nog kan ha lite olika behov.

Det är som med svenska språket. Det kryllar av språkpoliser därute, som vet hur det ska vara. Allt medan språkvetarna lankoniskt försöker förklara att språket faktiskt förändras. Och tänk vad svårt vi skulle ha att prata om saker om ingenting nytt hänt med språket bara de senaste tio åren.

Hela debatten som pågått den senaste månaden om luciatåg och Disneyklippande präglas också av denna övertygelse. Att just mina barndomsminnen är heliga och därför en tradition som alla andra måste återupprepa. Tänk om barn faktiskt kan skapa nya minnen och nya traditioner?

Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits på ämnet men en av de bättre och mer sansade texterna står Aftonbladets Daneil Swedin för. I Kalle Anka raseriet bygger på missförstånd visar han inte bara på att vårt kära Kalle på julafton faktiskt har ändrats rätt många gånger sedan 1960 utan också att vi själva alltid tycker att det är just det vi själva tycker oss minnas som är minnesvärt för alla andra.

Ta den där Bond till exempel. Ni vet han James Bond. Vem är han egentligen? Jag säger Roger Moore och T säger Sean Connery. Men han har ju fel förstås. Kanske dags att starta en ny Facebookgrupp?