Nu ska det erkännas. Jag tror inte på balans i livet. Och nog inte riktigt på att få ihop livspusslet heller. Båda metaforerna bygger på något sätt på att livet låter sig fångas inom ett fyrkantigt pussels konstanta ramar eller i vågskålar som alltid ska väga lika.
Jag tror snarare att livet är en berg- och dalbana eller en färd på slingrina bergvägar. I bland går det undan, ibland är det livsfarligt och ibland får man en chans att rasta och njuta av utsikten. Somliga föredrar mer av den ena och andra mer av det andra.
I fredags hade vi en föreläsning på jobbet som handlade om balans i livet. Den innehöll säkert en del matnyttiga tips för bättre hälsa. Och den innehöll definivt bra lärdomar om hur man ska känna igen kollegor på väg in i väggen eller ännu värre, de som previs får en hjärnblödning (något som visst går allt längre ned i åldrarna).
Det pratades mycket om andning, sömn, kost och motion. Alla nyttiga och bra saker. Men inte ger de balans i livet. Självklart kan man ha ordning på allt det där och ändå vara djupt olycktlig, eller rastlös eller överhettad i hjärnan.
Balans i livet måste ju handla om hur jag mår bra. Vad som gör mig lycklig? Roliga arbetsguppgifter, bra inflytande över min arbetsituation, kollegor att skratta med, en chef som ger stöd, frihet och ansvar. Nära och kära. Vänner att hitta på bus med. Äventyr kvar att göra. Världar att förändra. Hav att korsa.
Och för någon annan något helt annat.
Det är när allt det där man behöver för att känna egen inre tillfredsställelse som plötsligt det där basala slutar att fungera. Men det är ju liksom meningslöst att säga åt någon att den måste sova bättre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar