Jag har döden i en svart pärm

Häromkvällen tog jag mig an högar av papper. Inte vilka papper som helst utan sådana som gått i arv från generation till generation. Och nu har jag döden, eller om det kanske är själva livet, i en tunn svart pärm.

Sköra papper som tillbringat många år i ett bankfack som också gått i arv, från far till dotter till bror, till döttrar och söner. Och nu är det tömt och högarna har de senaste veckorna skapat lite lätt kaos i mitt vardagsrum. Ett virrvarr av kvitton, köpekontakt, lagfarter och bouppteckningar. Den första faktiskt från min gammelfarfars foster mormor. Vi talar 1905 nu och 88-år gammal går hon bort och efter sig lämnar hon varken tillgångar eller skulder. Säger kanske mer om livet än döden.

Fast dottern ägde en gård, och hade fosterson och sambo. En kvinnlig sådan. Enligt olika släktutsagor var de kanske systrar, eller var hon möjligen hushållerska eller? Vad vet jag? Men tänker ändå att de kanske i dag hade kunnat gifta sig och adoptera den där lilla föräldralösa killen som skulle bli min gammelfarfar. Eller inte. Vad vet jag? Det var kanske bara väninnor.

De skrev i alla fall ett gemensamt testamente där fostersonen skulle få allt. Kanske något att ta efter för alla moderna stjärnfamiljer, regnbågsfamiljer och ”tomten-är-far-till-alla-barnen-familjer”. Men det tycks inte ha gått för sambon går bort och bouppteckningen förtäljer om arvstagande syskonbarn.

Men för 500 riksdalen blir gården ändå min gammelfarfars. Den kvarvarande fostermodern bor på undantag. Och vem kunde ha anat att hon skulle överleva två världskrig och lämna denna världen först hösten 1945, då 92 år gammal. Kvar blir gångkläder för 50 kronor och en bouppteckning som nu utgör historia i en svart liten pärm av kartong.