Helt ärligt så vet man ju att de sitter där de sitter. Väl skyltat. Ändå tror man inte riktigt att den där blixten är på riktigt. Något som blinkade till bara, solen som föll på något.
Ändå till förbrytarfotot landar i brevkorgen. Svart på vitt höll jag på att säga. Men i färg är det allt och nu vet man hur man ser ut när man kör för fort. Som vanligt ungefär, men kanske lite tjockare…
Brottet begicks en tisdagsmorgon i juli på väg till jobbet. På en ganska öde landsväg från utkanten av Värmdö. Sex kilometer för fort körde jag. Förvånas över min egen reaktion. Stör mig liksom på att jag åkte dit när det ”bara” handlade om sex kilometer. Lite futtigt liksom. Som om det inte räcker med 2 000 i böter kan man ju undra om jag hade velat riskera körkortet också.
Fast jag blir inte upprörd, tycker att det rätt åt mig. Det är bara lite pinsamt och retligt liksom. Jag som brukar tala om för folk att hastighetsbegränsningar är just ett tak och inte ett golv. Men tydligen gav jag mig själv lite marginal.
Det är svårt det där att få kunskap, attityd och handling att hänga ihop. Jag tror ju på trafiksäkerhet. Ställer helhjärtat upp på målet om noll döda i trafiken och att ingen ska behöva dö på jobbet. Rent intellektuellt vet jag förstås att lägre hastigheter är en förutsättning för det.
Men det är ju så lätt att trycka på den där gaspedalen, men det var ju ingen annan trafik, men det var ju bara sex kilometer…
Tar mig själv i kragen, erkänner brottet och ska nog ändå satsa på att lära mig hur denna dära fartkontrollen fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar