Jorden vi ärvde...

Lägger handen på jorden. Jorden där pappa föddes, och hans far före honom. Jorden där jag lekt och sprungit, dansat, ridit, solat, gråtit och sjungit. Generationer före mig har gjort samma det samma. De har också slitit – med djuren, med skörden, med husen. Nu är en del av den där jorden min, att dela med bror, brorsbarn, barn och barnbarn. Min att glädjas åt och min att slita med.

När pappa så hastigt dog för fyra månader sedan visste jag inget annat än chocken och sorgen. Ingen aning hade jag om hur det är att tillbringa månader av sitt liv i efterskörden av någon annans. Min pappas liv. Alla hans saker, alla hans göranden och alla hans efterlämningar.

Det där bankfacket som ska tömmas, vad kan det innehålla? Den där gamla skitiga kudden från 1972, varför har han sparat den? Den där vattenberedaren, varför frågade jag aldrig hur den fungerar egentligen? Ett huvud full av frågor och så lite svar att få.

Men på den där marken, i det där huset, på den där ön. Där luktar det av Gotlandspappa. I kistorna, om lakanen och till om med om de gamla pappren som ligger i en låda. I boden luktar det däremot farfar. Där ligger hans gamla fiskenät kvar. Orensade.