De flesta av oss vill nog gärna tro att vi känner oss själva. Att vi vet vad vi vill ha, vad vi drömmer om och vad vi tycker om att göra. Det gör vi förstås inte.
T brukar säga att när han har tråkigt berättar han en kul historia, som han aldrig har hört förut, för sig själv. Riktigt den förmågan har vi kanske inte allihop men visst kan vi stå för lite egenförvåning.
Om jag går så där 15 år tillbaka i tiden var jag rätt säker på vem jag vad. Ironisk, lite lätt cynisk, oromantiskt, opraktiskt och med ett stort behov av ombyte. Jag är ju allt det där fortfarande, men inte alltid - och inte bara.
När T och jag efter tio särbo år till slut chansade på att det kanske ändå skulle bli vi i det långa loppet och gick och köpte en lägenhet ihop föddes tanken att det, av rent praktiska skäl, kanske skulle vara lite bra att vara gift. Inte för att någon av oss trodde på äktenskapet som institution, och inte på gud förstås och knappast på vigselförrättaren heller. Men ändå.
Jag undersökte om vi skulle kunna få sköta det hela skriftligt, eller möjligen registrera partnerskap. Men näe! Samhället skulle prompt ha oss att säga ja inför någon. Det fick bli ett ambassadråd. I Paris. Vi gillar ju att resa. Romantiskt sa någon efteråt. Nej, praktiskt sa vi, som gifte oss i våra nyaste fleecetröjor och gick och åt ägg och bacon efteråt. Fast man såg ju Eiffeltornet förstås.
Men sedan överraskade vi oss själva med att verkligen gilla att vara gifta. Att liksom hela dagarna kalla varandra för lilla maken och lilla frugan. Så tio år senare åkte vi tillbaka. Och förlovade oss. Fast inte med några larviga ringar (cynisk och ironisk var det ju) utan med en ett hänglås i en bro. Nyckeln ligger i Seine.
Fast vid det laget hade vi redan hunnit slå oss själva med häpnad flera gånger. Mest när vi hyrde ett litet i hus i skärgården. Hyrde. Skulle inte skötas. Där skulle skrivas uppsats. Och läsas. Och vilas.
Men det var ju rätt mysigt så det fick bli ett år till, och ett till. Plötsligt stod jag där med en pensel och en kakelplatta i handen och lekte Martin Timell. Lika bra att köpa tänkte vi. Och nu är vi glada att vi hyrde först för annars hade vi nog aldrig fått sett något av Runmarö. Nu lämnar vi aldrig tomten. Men trivs.
Så jag är rätt säker nu också. På att jag inte har någon aning om vem jag är. Egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar